Nääs American Festival och I Pity the Poor Immigrant.

Nääs American Festival 3,5%

American Festival är en alé från Nääs Gårdsbryggeri i Ydre kommun (som i sin tur ligger där Östergötland möter Småland). Riktiga utvandrartrakter med andra ord och flaskan pryds helt följdriktigt också av en gammal Amerika-båt. Enligt tillverkarna själva är ölet bryggt på svensk pilsnermalt som kombinerats med amerikansk humle; en hyllning till de svenska Amerika-immigranterna.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Det luftiga skummet sjunker efter en stund ner till ett tätt lock. Kolsyran är pigg utan att stickas. Doften är rejält blommig med tydliga toner av fläder och passionsfruktsläsk. Ölet har också rejält med smak. Det är nästan så att beskan försvinner bland alla frukt och blomtoner. Bergamott och grapefrukt i eftersmaken.

Det är inte helt lätt att se vilken typ av mat som skulle passa ihop med American Festival. Ölet passar nog bättre som aperitif på egen hand än som sällskap till tjälknöl. Å andra sidan finns det ju många olika slags svenskamerikaner. Kanske är American Festival helt enkelt mer Maria Montazami än Kristina från Duvemåla.

I Pity the Poor Immigrant

Det är inte heller helt lätt att få rätsida på I Pity the Poor Immigrant. Förutom att låten  - i likhet med de flesta andra spår på John Wesleys Harding - domineras av ett arkaiskt och religiöst färgat symbolspråk är den dessutom utstuderat motsägelsefull. Ja, rent av kryptisk. I tre verser presenteras pannå efter pannå med mänskliga laster och tillkortakommanden och frågan är väl vad vi egentligen skall känna inför vår erbarmlige immigrant. Förakt? Medkänsla? Kanske båda delar. Redan i den första versen möter vi oförblommerad ondska och simpel ohederlighet i kombination med ett intensivt självhat.

I pity the poor immigrant

Who wishes he would´ve stayed home

Who uses all his power to do evil

But in the end is always left so alone

That man whom with his fingers cheats

And who lies with ev'ry breath

Who pasionately hates his life

And likewise, fears his death

Texten är som en Rubiks kub där inledningsradens ”pity”, ”poor” och ”immigrant” måste vridas rätt för att resten texten ska kunna harmonisera. Av dessa tre nyckelord är nog  ”pity” det lömskaste. Vid en första anblick uttrycker  ”pity” omsorg och medkänsla, men tittar man närmare ser man att ordet också förminskar och förtingligar. Genom att "tycka synd om någon" förvisar man den andre till hjälplöshet och underordning.

”Poor” är måhända mindre lömskt men inte desto mindre tvetydigt. Samtidigt som ordet förstärker det ovan nämnda ”pity” så konnoterar det också  brist och armod. Denna knapphet behöver inte nödvändigtvis vara av materiell art och i den andra versen blir det tydligt att ”poor” snarare syftar på en andlig fattigdom.

I pity the poor immigrant

Whose strength is spent in vain

Whose heaven is like Ironsides

Whose tears are like rain

Who eats but is not satisfied

Who hears but does not see

Who falls in love with wealth itself

And turns his back on me

Den avslutande raden som beskriver hur immigranten vänder jaget i sången ryggen  ("And turns his back on me") är central då den ger en viss vägledning till hur  ”immigrant” ska förstås.

I kortessän ”When Dylan spoke for God” (2009) driver den amerikanske litteraturkritikern och judaistiker Lawrence J Epstein tesen att ”immigrant” syftar på människans tillfälliga vistelse på jorden och att jaget i sången därmed är den mosaiske Guden själv. Vidare menar Epstein att ”Ironside” i andra versen är hämtat från namnet på puritanen Cromwells kavalleri under Engelska inbördeskriget och således kan ses som en slags kritik av kristen dogmatism.

Ett något mer prosaiskt perspektiv hittar man i den brittiske  rockjournalisten Andy Gills referensverk Classic Bob Dylan (1998).  I den korta artikel som behandlar I Pity the Poor Immigrant  konstaterar Gill att de människor som emigrerade till Amerika kring sekelskiftet 1900 ofta tvingades skapa sina egna rättskipnings- och trygghetssystem - inte sällan med maffiaorganisationer och gangstersyndikat till följd. Immigrantens själlösa strävan efter makt och rikedom är med andra ett resultat av hans sociala vara.

Gill väljer alltså att tolka I Pity the Poor Immgrant som en slags satir där sången framförs ironiskt. Ackompanjemanget och sången ger utan tvekan ett visst stöd åt en sådan tolkning. Dylan sjunger, med Dylanskt mått mätt, ljuvt och sammetslent till en smäktande valstakt. Det hela står i skarp kontrast till den motvilja som textens jag  uttrycker inför immigrantens förehavanden.

En tredje tolkning - som i viss mån sammanför både Epstein och Gill - är att även jagets röst tillhör en immigrant, närmare bestämt en av de puritaner som år 1620 anlände till Amerika med Mayflower. Med ett sådant perspektiv blir sången  inte ironisk utan istället helt igenom ärlig och uppriktig. Uppfylld av gudsfruktig, asketisk strävsamhet och en from (men kärv) kärlek sin nästa, betraktar vår svartklädde puritan dagens moraliskt bristfälliga immigrant.  Åtminstone är det så sångens stränge puritan ser honom. Så när "the poor immigrant (...) turns his back on me" är det alltså inget mindre än puritanismens kulturella och religiösa arv som avfärdas.