Jämtlands Bärnsten och License to Kill

Jämtlands Bärnsten 3,5%

Jämtlands Bärnsten är en ljus lager som tillverkas av Jämtlands Bryggeri; ett bryggeri som redan för tjugo år sedan var med och banade väg för en svensk finölskultur (folkobob kommer aldrig att använda uttrycket hantverksöl).

Doften är mild och drar åt vetebrödsdeg. Färgen är gul och nästan helt klar.Om man skall sammanfatta Jämtlands Bärnsten så är nog lagom det ord som passar bäst. Skummet fräser på bra, men är varken särskilt fast eller klängigt. Lite lagom med andra ord. Lagom kolsyra. Varken stickigt eller avslaget. Smaken är rund med fina malt- och humletoner. Beskan är..... lagom.  Eftersmaken har både både bröd och bulle. För den som vill avnjuta sin folkölslunch med lite lagom guldkant.

Jämtlands Bärnsten bryggs i Pilgrimsstad - en tätort någon mil söder om Östersund. Närheten till Storsjön förklarar varför Storsjöodjuret letat sig in i bryggeriets logotyp. Denna sötvattens-leviatan fridlystes av länsstyrelsen i Jämtland 1986, men beslutet upphävdes tyvärr av storsvensken 2006. 

License to Kill.

I sitt monumentalverk Leviatan (1651) driver filosofen Thomas Hobbes tesen att människan av naturen är egoistisk och våldsam och att den individuella friheten därför måste begränsas för att människosläktet inte ska gå under i ett allas krig mot alla.  Den lösning som Hobbes lägger fram i Leviatan är att människan måste underkasta sig en envåldshärskare som kan förkroppsliga staten och skapa varaktig fred. Det är denna "dödliga Gud" som Hobbes kallar för Leviatan - ett namn som i sin tur lånats från Bibelns sjöodjur.

Man kan med visst fog hävda att Leviatan innebär starten för den moderna politiska filosofin. Något tillspetsat kan man säga att alla politiska tänkare efter Hobbes antingen har försökt bevisa, utveckla eller avfärda de idéer som han presenterar i sin bok.

I Bob Dylans License to Kill från albumet Infidels (1983) tecknas en bild av människan som ligger väldigt nära den Hobbes beskriver i Leviatan. Människan vet inte sitt eget bästa utan rör sig obevekligt mot undergången. I den inledande versen får Hobbes radikalpessimistiska syn på individuell frihet dessutom sällskap av en rejäl dos ludditisk teknikfientlighet:

Man thinks  ’cause he rule the earth he can do with it as he please
And if things don’t change soon he will
Oh, man has invented his doom
First step was touching the moon

Det är alltså med månlandningen (!) som den nedåtgående spiralen inleds. Kanske är det symboliskt; människan har utökat sin livssfär och står nu i begrepp att ta ytterligare en värld i besittning. En annan tolkning är mer konkret: Den rymdkapplöpning som kröntes med månladningen 1969 hade också varit en interkontinental missilkapplöpning.  När License to Kill spelas in 1983 har president Reagan precis presenterat Strategic Defence Initiativ och därmed lagt in ytterligare en växel i kapprustningen.

Efter varje vers följer en treradig refräng där sångarjaget berättar om hur en kvinna i hans närhet ställer frågan om vem som egentligen ska ta ifrån människan makten över liv och död:

Now, there´s a woman on my block
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Man får lätt intryck av det är något mystiskt med kvinnan i refrängen; att hon är ett slags av orakel. Och faktiskt presenteras frågan ”…who gonna take away his licenset to kill?” mer som ett påstående än som en fråga (se understrykningen ovan). Kanske ska kvinnans uttalande ses som en zen-koan där lösningen ligger i det intuitiva snarare än det rationella.  Att refrängens tredje rad hela tiden ändras förstärker känslan av att kvinnan alltid sitter där - höjd över tid och rum. ”She just sit there as the night grows still”,  ”…sit there facin’ the hill ” samt ”Sitting there in a cold chill”. Tankarna går till en mediterande munk av Yoda-typ.

I andra versen noterar vi att innebörden av pronomenet “he” förskjuts något . Medan ”he” i  första versen, avsåg människan i stort (”man” som i ”mankind”)  syftar ”he” i andra versen istället på en enskild människa  som i sin tur får tjäna som exempel på alla duperade och exploaterade människor:

Now, they take him and the teach him and they groom him for life
And they set him on a path where he´s bound to get ill
Then they bury him with stars
Sell his body like they do used cars

En fråga som pockar på svar är förstås vilka "they" syftar på. Staten? Det militärindustriella komplexet? Oavsett vilket så internaliseras lögnerna till ett hermeneutiskt  självbedrägeri där den falska föreställningsvärlden till slut upplevs som klarsynt rationalism av den lurade själv:

Now, he’s hell-bent for destruction, he’s  afraid and confused
And his brain has been mismanaged with great skill
All he believes are his eyes
And his eyes, they just tell him lies

Texten framförs på ett sätt som mer lutar åt det sakligt konstaterande än det bedrövade och uppgivna. Innan den avslutande versen kommer dock ett stick där sångjaget vänder sig direkt till lyssnaren med ett uppfordrande, nästan aggressivt, du-tilltal:

Ya may be a noisemaker, spiritmaker
Heartbreaker, backbreaker
Leave no stone unturned
May be an actor in a plot
That might be all that you got
‘Til your error you clearly learn

Den som är road av att psykologisera har onekligen en del att hämta i License to Kill. Låten tillkommer strax efter det att Dylan lämnat (?) kristendomen och det är lätt att se hur han nu står både svars- och maktlös inför den mänskliga naturens mer destruktiva sidor. I texten möter vi ett veritabelt smörgåsbord av möjliga förklaringar till världens elände. Människan själv, frånvaron av Gud, teknikutvecklingen, det militärindustriella komplexet, massmedia... och så vidare. Det är frestande att se  License to Kill som ett slags negativismens Rorschachtest där alla, oavsett läggning, kan få sin syn på världen och människan bekräftad.