31 augusti 2018

ICA Supermarket Smedjebacken Lager och It Ain't Me Babe (live version 1984)

ICA Supermarket Smedjebacken Lager 3,5%

För ett par månader sedan skrev folkobob om samarbetet mellan Bergslagens brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken (som fortfarande kallas för Pilen av lokalbefolkningen). Det har nu blivit dags för ytterligare en öl i serien - denna gång en lager.

Ölet är gyllengult och skummar upp till ett stabilt skum som sjunker undan - utan att lämna rester - till en långvarig float. Doft av knäckebröd och aprikos. Smakrikt och välbalanserat med brödiga malttoner och torr beska. Lite tall och gran i avslutet. Pigg kolsyra och medellång eftersmak.

Förra gången folkobob drack öl från Bergslagens Brygghus och ICA Supermarket Smedjebacken ledde akronymen ICA oss till harmonICA och ett välspelat och lyhört munspelsparti från 1966. Det  är nu dags att titta närmare på motsatsen, nämligen det utstuderat kantiga munspelssolot i It Ain´t Me Babe från konserten på Wembley Stadium den 7 juli 1984.

It Ain´t Me Babe (live version 1984)


Men låt oss börja från början. Sommaren 1984 gör Bob Dylan en Europaturne efter nästan fyra års scenfrånvaro. Det är en luttrad  - för att inte säga härdad - publik han möter. Genom åren har de sett och hört honom hoppa från den ena genren till den andra. Från folkrock till countryrock, vidare till jesusrock och så en skarp politisk högersväng i form av 1983 års Infidels-album. De som har hängt med till 1984 klarar med andra ord vad som helst. Samtidigt är den nytillkomna publiken där just för att se en artist som gjort sig känd för att inte stryka publiken medhårs. 

Nu står han framför dem som en livs levande rock´n roll-pastisch med kajal och uppknäppt zebraskjorta. Men med undantag för klädseln verkar provokationen vara framskjuten till ett senare tillfälle. Förutom en handfull spår från den ovan nämnda Infidels, består låtlistan nästan enbart av gamla klassiker. I standardverket Bob Dylan Performing Artist (1992) beskriver Paul Williams turnén 1984 så här:

For the 1984 tour he seems to have made a tremendous effort to win back his live audience, setting out to give them what they want, not cynically (...) but with real enthusiasm and generosity. He uses his will power to find that place in himself where he can and does love his audience, and his old familiar songs, that place where he can be inspired not by the urge to create or to break new ground but simply by the impulse to give. 

Fast helt igenom idylliskt är det ändå inte och när det blir dags för It Ain't Me Babe skymtar retstickan äntligen fram...

En vedertagen uppfattning är  att It Ain't Me Babe beskriver en kärleksrelation som är på väg att ta slut eftersom sångens "jag" varken kan eller vill motsvara den idealiserade bild som den andre målat upp. Denna tolkning har även ett starkt biografiskt stöd; It Ain't Me Babe skrevs 1964, samma år som Bob Dylan och Suze Rotolo gick skilda vägar.

Go 'way from my window
Leave at your own chosen speed
I'm not the one you want, babe
I'm not the one you need
You say you're lookin' for someone
Never weak but always strong
To protect you an' defend you
Whether you are right or wrong
Someone to open each and every door
But it ain't me, babe
No, no, no it ain't me, babe 
It ain't me you're lookin' for, babe

På Wembley Stadium 1984 får It Ain't Me Babe dock helt annan innebörd. Istället för en lågmäld skildring av hemlös kärlek får vi nu höra Dylan - högljutt och bestämt - avsvära sig rollen som upphöjt helgon. Texten sjungs med en frasering som både är fallande och en aning ur fas. Det är som om sången hela tiden försöker hinna ikapp musiken. Resultatet blir uppmanande, nästan befallande.

Men detta struntar förstås publiken i. När Dylan uppmanar åhörarna att "go away from my window" hörs istället ett samstämt men uppskattande jubel. För att göra metaironin komplett framförs refrängen (no, no, no it ain't me babe /it ain't me you're lookin' for babe) som en hejarklacksallsång där Dylan och publiken samtidigt och samstämt betackar sig för den andres intresse.
 
Nåväl, Dylan ger dock inte upp i första taget. Upplivad av utmaningen  väljer han nu en annan strategi. Efter första versen  följer ett långt munspelssolo. Till en början broderas solot fram kring melodin, men efter ett par takter återstår bara tre enerverande toner vilka spelas om och om igen. För att understryka allvaret upprepas dessutom munspelsslingan ytterligare en gång i slutet.

Det är som om Dylan vill se hur mycket dessa fans egentligen klarar av utan att tröttna. En hel del ska det visa sig. I alla fall om man ska döma av den bifallsstorm som  utbryter när munspelet äntligen tystnar

2 kommentarer: