Falcon Extra Brew och Watching the River Flow (rehearsal 1987)

Falcon Extra Brew 3,5%

Den moderna trekommafemman föddes som bekant den första januari 1997 då den relativa alkoholskatten i Sverige ersattes med tariffer. Många bryggerier valde då att ge långburksfollor  namn som  "special brew" och "extra strong".  Detta bruk övergavs så småningom av alla utom Falcon. Deras ljusa lager fick även fortsättningsvis heta Extra Brew och så här i slutet av 2021 känns det ju onekligen ganska charmigt. 

Svag doft av vanilj och ljust bröd. Färgen är halmgul och helt klar. Tätt långvarigt skum med viss ansats till kläng. Smaken är välbalanserad med bröd, äppelmust och krispig beska. Kolsyran är pigg men inte stickig. Sirapslimpa i avslutet. Medellång eftersmak med behagliga brödtoner som långsamt övergår i krita.

Även om själva varumärket  numera ägs av Carlsberg så bryggs Falcon fortfarande i Falkenberg. Här kan du sitta på en sandbank, lyssna på E6:ans sus och se Ätran - den största av de fyra Hallandsåarna - långsamt flyta förbi.

Watching the River Flow

Att man aldrig kan stiga ner i en flod två gånger är en sentens som brukar tillskrivas den antika filosofen Herakleitos. Känslan av att allt befinner sig i rörelse har knappast minskat under de dryga tvåtusen år som gått sedan Heraklaitos utropade sitt panta rei (allt flyter).

Sättet vi hanterar insikten om att tillvaron är stadd i ett tillstånd av ständig flux definierar oss som människor. En, bland många, tröttsamma klyschor från optimistkonsulter och och framtidscoacher är att vinnare sätter segel medan förlorare bygger vindskydd. Men frågan är om detta verkligen stämmer; den som stannar kvar behöver inte nödvändigtvis dra det kortaste strået. När Fritjof Nansen snuddade  Nordpolen 1895 (86°13,6'N) gjorde han det genom att låta skonaren Fram frysa fast i drivisen. 

I Bob Dylans Watching the River Flow konstaterar sångjaget att han inte har något väsentligt att säga varpå han helt sonika sätter sig ner på en flodbank och låter världen passera förbi:

What's the matter with me
I don't have much to say

Daylight sneaking' through the window

And I'm still in this all night café

Walkin' to and fro beneath the moon

Out to where the trucks are rollin' slow

To sit down on this bank of sand 

And watch the river flow

Wish I was back in the city

Instead of this old bank of sand.

With the sun beating down over the chimney tops 

And the one I love so close at hand

If I had wings and I could fly

I know where I would go

But right now I'll just sit here so contentedly

And watch the river flow

People disagreeing on all just about everything, yeah

Makes you stop and all wonder why

Why only yesterday I saw somebody on the street

Who just couldn't help but cry

Oh, this ol' river keeps on rollin', though

No matter what gets in the way and which way the wind does blow

And as long as it does I'll just sit here

And watch the river flow

På alla plan omges sångjaget av  rörelse. Förutom det mekaniska, fysiska flödet av lastbilar som dundrar fram längs vägen pågår också en intellektuell aktivitet med idéer som oavbrutet bryts mot varandra. Därtill kommer naturen själv - solen bryter sig in genom fönster och hamrar på skorstenar samtidigt som vinden blåser och floden rullar fram.

Man kan fråga sig om sångjagets beslut att sätta sig ner är ett resultat för loj likgiltighet eller ett uttryck för en aktiv, planerad handling. Kanske kan en biografisk läsning ge en fingervisning. När Dylan spelar in Watching the River Flow 1971 befinner han sig i en kreativ svacka. Sextiotalets maniska skrivprocess har ebbat ut och med undantag för några singelsläpp och filmmusiken till Pat Garret och Billy the Kid,  ska dröja ända till 1974 innan ett nytt album ser dagens ljus.

Det ska dröja hela sju år efter inspelningen innan  Watching the River Flow gör sin livedebut. Låten letar sig in i låtlistan  den 21 november i slutet av en konstnärligt fossiliserad världsturné och bara ett par dagar efter det att en slutkörd Dylan funnit Jesus i ett hotellrum i Tucson, Arizona. Eller var det tvärtom så att det var Jesus som kom till en passivt, väntade Dylan?

Nio år senare dyker Watching the River Flow upp igen, även nu under en period präglad av artistisk kris. Efter ett par utskällda album (Knocked Out And Loaded och Down in the Groove) slår sig Dylan  ihop med det musikaliskt excellerande hippiekollektivet Grateful Dead.  En kortare turné genomförs i juli 1987 under vilken Watching the River Flow spelas två kvällar av sex.

På inspelningarna från de förberedande repetitionerna  kan man höra en rejält tillbakalutad version av Watching the River Flow. Låtens format passar förstås The Grateful Deads Weir och Garcia perfekt. En slitstark blues med generöst utrymme för flyhänta gitarrimprovisationer. Även Dylan verkar ha slappnat av en smula, åtminstone om man jämför med studioinspelningen från 1971 där sången stundtals blev en smula skällande. Eller så är frustrationen över stillasittandet - påtvingat eller självvalt - bara bättre maskerat.

Att man plockade upp just Watching the River Flow var förstås logiskt. The Grateful Dead spelade aldrig låten på egen hand men framsjungen av Dylan faller bitarna på plats, den hyperperceptive rockpoeten med skrivkramp som låtit sig svepas med av de skäggiga  giganterna och deras enorma turnéentourage.

Och faktiskt verkar det som om krampen lossnar än en gång. Spelningarna med  med Grateful Dead verkar ha gett Dylan ett nytt perspektiv på hans eget material och runt hörnet väntar både mästerverket Oh Mercy (1989) och ett nytt, ändlöst turnéformat.

Pripps Blå och Like a Ship

Pripps Blå 3,5%

När det första Polarpriset delades ut 1992 gick det som bekant till Paul McCartney. Tvivelsutan  välförtjänt men icke desto mindre ett självklart val. Därefter fann sig pristagarna (Elton John, Quincy Jones och Joni Mitchell  för att nämna några) stå i skuggan av en fråga som växte sig allt större för varje år som gick, nämligen: När ska Bob Dylan få priset?

2002 fick en sedvanligt obekväm Dylan till slut priset; samtidigt vi kan konstatera att denna blogg brottas med ett snarlikt problem, nämligen: När kommer egentligen Pripps Blå att göra entre i folkobob? 

Svaret är nu.

Färgen är ljust gul och helt klar. Lågt skumlock utan kläng som snabbt övergår i en långvarig float. Doft av  ljust bröd.  Rena brödtoner och diskret beska. Viss honungsötma. Behaglig kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak.

Burkens ikoniska segelbåt lanserades 1975 och har genom åren genomgått en del förändringar. Inland har den seglat åt styrbord, ibland åt babord. I samband med folkobobs 5 års jubileum lanserades en ny, stilren design som onekligen gör sig bra i halvlitersformat. Vi tackar och bugar för uppmärksamheten.

Like a Ship

Att rockpoeten Bob Dylan gärna använder sig av en marin tematik är förstås ingen nyhet. genom åren har folkobob skrivit om  havets roll i  låtar som When the Ship Comes in, Tempest och Caribbean Wind. Men det finns en sång som går ett steg längre, nämligen den något förbisedda Like a ship.

Bob Dylan spelade in Like a Ship tillsammans med Travelling Wilburys våren 1990 men det var först 2007 som låten släpptes officiellt och då som bonusspår på en remastrad nyutgåva av albumet Travelling Wilburys vol. 1.

Det är lätt att förstå varför Like a Ship lyftes bort. Texten består till största del av en hop fraser som inte riktigt hänger samman. Därtill påfallande stötigt framsjungna till en enkel - om än slitstark - melodi. Men kanske ska låten inte jämföras med albumets övriga spår, vilka samtliga placerar sig i samtidens populärmusikaliska huvudfåra. Istället bör Like a Ship ses som en allusion till  forna tiders sea shanties, maritima arbetssånger från segelfartygens dagar.

Den typiska Sea shantyn utgår från den inneboenderytmen i ett särskilt arbetsmoment. Den som leder arbetet agerar försångare och kan i stunden foga samman och modifiera strofer beroende på vad som för tillfället ska hissas, fällas, dras och spännas. Det textmässiga innehållet underordnas därmed formen och funktionen; generiska rader om olycklig kärlek och svallande vågor byggs ihop som legoklossar utan krav på inre sammanhang.

Inte helt olikt Dylans Like a Ship där metaforer där metaforer om översvallande kärlek följs av en barsk uppmaning om att bli lämnad i fred:

// Like a ship on the sea

Her love rolls over me //  [x2]

Go away, let me be

// Like a weeping willow tree

Her love grows over me //  [x2]

Go away, let me be

Dylans röst manar på, och understryker den stigande rytmen på ett nästan övertydligt sätt (like a weep-ing willow tree), samtigt som en akustisk gitarr  slår ett G-ackord på varje betonad stavelse. Resterande Wilburys sjunger kör, tydligt avslappnade men det är en bit kvar till skrålande sjömän.

Halvvägs in i låten kommer ett parti som bryter av - inte bara metriskt och melodimässigt - utan även rent tematiskt: 

Standing on the white cliffs of Dover

Lookin' out into space

Another channel to cross over

Another dream to chase

The night is dark and dreary

The wind is howling down

Your heart is hanging heavy

When your sweet love ain't around

Samtidigt som tid och plats nu blir tydligare (nattetid vid Englands kust) drar sig berättaren tillbaka. Vem är det egentligen som står med hängande huvud i begrepp att korsa kanalen? 

Brooklyn Defender och I Contain Multitudes

Brooklyn Defender 3,5%

Det har gått ett par år sedan vi senast avsmakade en trekommafemma från Brooklyn Brewery - New Yorkbryggeriet som är sådär lite lagom. Lagom stort, lagom dyrt och lagom spännande.  

Defender är en IPA av amerikansk typ. Färgen är mörkt halmgul och helt klar. Lågt, slitstarkt skumlock. Doft av honung och clementin. Ölet är smakstarkt med mycket bröd och en ganska torr beska. Intrycket är faktiskt mer lager än IPA. Pigg kolsyra. Ananastonerna i avslutet övergår succesivt i en medellång eftersmak med bittermandel

Brooklyn Defender lanserades ursprungligen till Comic Con 2017 - en festival där superhjältekulturen står i centrum.

I Contain Multitudes

Det är förstås ett obestridligt faktum att det pågående tvåtusentalet har tillhört superhjältarna. Alltsedan Toby Maguire drog på sig spindelmanstrikåerna i Sam Raimis Spiderman 1998 har biorepertoaren dominerats av mastodontfilmer från Marvel Studios och och DC Films - öppet trotsande både budgettak och tyngdlagar.

I skuggan dessa trikåklädda titaner har vi också kunnat följa rockpoeten Bob Dylans definitiva uppstigande på den litterära parnassen.  En process som på allvar inleddes med albumet Time out of mind 1997 och som kulminerade medNobelpriset 2016.

Vid en första anblick kan dessa två kulturella fenomen - superhjältar och Bob Dylan - framstå som två disparata enheter, men faktum är att det är två uttryck för en och samma sak.

En del har velat förklara  superhjältarnas återkomst med att människan i det postmoderna samhället längtar efter en värld med en tydlig och definitiv uppdelning mellan rätt och fel. Men denna förklaring håller dessvärre inte för en närmare granskning då även de moderna superhjältesagorna rör sig i ett moraliskt skymningsland där begrepp som rätt och fel främst blir en fråga om perspektiv.

Istället bör det ökade intresset för superhjältar ses som en reaktion på en tillvaro som präglas av ständiga identitetsväxlingar.  

Enligt den tyske sociologen Jürgen Habermas är uppdelningen av samhället i en offentlig och en privat sfär ett resultat av det tidigborgerliga samhällets behov av nya institutioner; en utveckling som bör ha accelererats av den snabba framväxten av städer vilka erbjöd nya möjligheter till anonymitet och dubbla identiteter. Om den medeltida kungen kunnat utöva sitt ämbete från såväl sängen som toaletten, krävde de nya staterna som växt fram efter upplysningen tjänstemän som lämnat privatlivet hemma.

I sin avhandling Strukturwandel der Öffentlichkeit (1961) drev Habermas tesen menar att uppdelningen mellan den privata och offentliga sfären höll på att luckras upp i det senkapitalistiska samhället. Habermas - som ju fortfarande lever - har antagligen med storögt intresse åsett det alltmer komplicerade samspelet mellan sociala medier, yrkesliv och offentlig förvaltning.

Ur ett psykologiskt perspektiv kan vi konstatera att det har tillkommit fler - och inte sällan motstridiga - roller. Även om det är svårt att leda i bevis så är det ett rimligt antagande att den medeltida bonden ägnade betydligt mindre tid åt att  balansera sin könsroll, yrkesroll och föräldraroll. För att inte tala om alla de  Instagrampersonor och Facebookprofiler som vi är tvingade att förhålla oss till.

Det bör således knappast knappast överraska någon  att vi de senaste tjugo åren kunnat se ett nyväckt intresse för rockpoeten Bob Dylan, en artist som ägnat ett hela sitt konstnärliga liv åt en utstuderad lek med identiteter. Således kan  I Contain Multitutes - öppningsspåret på föregående års album Rough And Rowdy Ways - lika gärna ses som ett bokslut som en programförklaring.

Låten inleds med att Dylan smula förstrött, ackompanjerade av plockade jazz-ackord, droppar en rad namn vilka tillsammans utgör en slags innehållsförteckning för den kulturella ikonen Bob Dylan.

Today and tomorrow and yesterday too

The flowers are dying like all things do

Follow me close - I'm going to Bally-Na-Lee
I'll lose my mind if you don't come with me

I fuss with my hair and I fight blood feuds ... I contain multitudes

Gotta tell tale heart like Mr. Poe

Got skeletons in the walls of people you know

I'll drink to the truth of things that we said

I'll drink to the man that shares your bed

I paint landscapes - i paint nudes ... I contain multitudes

A red Cadillac and a black moustasche

Rings on my fingers that sparkle and flash

Tell me what's next - what shall we do

Half my soul baby belongs to you 

I rollick and I frolic with all the young dudes ... I contain multitudes 

Det är en smula melodikrysset över det hela. En del frågor är lätta, andra svåra. Den irländska förromantikern Anthony Raftery dikt The Lass from Bally-Na-Lee skymtar fram i förbigående och visar vägen till den anglosaxiska folksångstradition som Dylan gång efter annan norpat av. Referensen till Edgar Allan Poe är  betydligt mer explicit, även om Dylans gömda skelett mer verkar bestå av norpade fraser än inmurade katter. Slutligen leder den röda Cadillacen och  svarta mustaschen oss till en annan musikalisk rottråd i form av countryrockare Warren Smith och hans stallkamrater på Sun-records.

Det är suggestivt men inte särskilt överraskande. Men så kommer ett interludium där den akustiska gitarren övergår till strummade ackord. Även texten ändrar karaktär, dels genom att referenserna delvis  lämnar den musikaliska och litterära sfären  och dels för att jämförelserna med det egna jaget nu görs explicit och utan omsvep:

I'm just like Anne Frank - like Indiana Jones
And them British bad boys the Rolling Stones

I go right to the edge - I go right to the end

I go where all things are lost - are made good again 

Det hela blir till en personlighetsmosaik. Det judiska barnet, den ständigt resande arkeologen på jakt efter artefakter och evighetsrockarna som vägrar ge upp.

Man kan förstås fråga sig vilken typ av superhjälte som bäst motsvarar Bob Dylan. Fantomen som valt ett ensamt liv, fyllt av idogt arbete för att kunna följa i sina föregångares fotspår. Men när Walker följer sina blåklädda förfäder följer Dylan istället Hank Williams, Sinatra, Cash och Presley. Eller är han mer som Stålmannen? Underbarnet som växte upp i mellanvästern och som levt sitt liv i skuggan av sitt egna alter ego. 

Pax Bavaria och Autumn Leaves

 Pax Bavaria 3,5%

När detta skrivs har sensommaren obevekligt övergått i höst och i München ligger man i startgroparna för oktoberfest med joddel och umpbumpa. Men då folkobob som bekant har enklare vanor öppnas istället trekommafemman Pax Bavaria, en halvmörk lager från Pax Brygghus i Flyinge.

Ölet är bärnstensfärgat och helt klart. Tätt långvarigt, men inte särskilt högt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av ljust bröd och citrus. Med tanke på den något försiktiga doften är Pax Bavaria överraskande smakstarkt med knäckebröd och grapefrukt och en  en rejäl, ganska torr beska. Avslutet är aning sötare med lite vanilj smörkola. Spritzig  kolsyra. Lång eftersmak som övergår i metall.

Det skulle förstås vara förträffligt om oktoberfesten fick fortsatt fäste i folkölshyllan. Ett rombmönstrat, blåvitt ljus i höstmörkret.

Autumn Leaves

 Hur fort blir lönnarna gula, 

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

De inledande raderna i Stig Dagermans dikt Höst (1954) illustrerar på ett nästan övertydligt sätt  höstlövets poetiska funktion. Dels som ett färgsprakande memento mori som diskret påminner om att allt har ett slut  och dels som en bild av hur en kvantitativ förändring till slut blir till en kvalitativ skillnad. Från grenen till marken, från levande till död.

2014 spelar spelar Bob Dylan in Shadows in the Night, ett album bestående av musikaliska örhängen som kommit att förknippas med  Frank Sinatra.  Ett av dem är jazzschlagern  Autumn Leaves i vilken sommarens kyssar ställs mot höstens ensamhet:

The falling leaves

Drift by the window

The autumn leaves

Of red and gold

I see your lips

The summer kisses

The sunburned hands

I used to hold

Since you went away

The days grow long

And soon I'll hear

Old winter's song

But I miss you most of all

My darling

When autumn leaves

Start to fall

När Frank Sinatra 1957 sjöng in Autumn Leaves var han 42 år gammal, och även om  de lönnar som lyste Sinatras vandring i parken var på väg att börja gulna så upplevde  Sinatra vid denna tid snarare en andra vår än en annalkande höst. Åtminstone betraktat ur ett rent artistiskt perspektiv.

I essän Omstart - hur man överlever sitt inre Finspång och kommer ut starkare på andra sidan (2014) skriver musikjournalisten Jan Gradvall om hur Frank Sinatra några år tidigare befunnit sig på botten av sin karriär.  Hans tonårspublik hade övergivit honom, RCA hade avslutat hans skivkontrakt och till råga på allt var hans stämbanden allvarligt skadade.  För Gradvall symboliseras Sinatras karriärmässiga nollpunkt av ett framträdande inför en lika gles som ointresserad publik i Finspångs folkets park den 30 maj 1953.

Dock kommer Sinatra igen, och det med råge. 1954 belönas han med en Oscar för sin roll i Härifrån till evigheten och tecknar dessutom det kontrakt med Capitol Records som inleder hans verkliga storhetsperiod. 

Det var [en] helt ny Frank Sinatra som klev fram till mikrofonen, stukad men starkare, som sjöng mognare sånger med en mörkare underton; inspelningar som visat sig vara outslitliga (Gradvall 2014)

Jämfört med Sinatra är Dylans tolkning  av Autumn Leaves betydligt mörkare.  Det är tydligt att den 73 årige Dylan inte behöver inte låtsas att han hör "old winters song". Inledningsvis är Dylans tonfall bitterljuvt melankolisk men i sångens andra hälft ändrar den karaktär, Den saktar in och spricker upp, som om känslan av desperation och ensamhet är på väg att bryta igenom och ta överhanden. Till detta kommer Donny Herrons hawaiigitarr. Den som  på andra spår varit varm och smeksam är nu spöklik och kuslig och  inte helt olik en theremin. 

Gradvall  avslutar sin essä om Sinatra och Finspång med en slags epilog där han listar diverse kändisar som mött sitt egna Finspång och tvingats göra en omstart. Bland namnen hittar vi bland annat entreprenören Steve Jobs, politikern Angela Merkel och artisten Robyn. 

Märkligt nog inte rockpoeten Bob Dylan. Kanske beror det på att Dylans har så många Finspång bakom sig att det är svårt att välja. Eller att  Dylans svackor ständigt omvärderas, samtidigt som de kommersiella motgångarna varit ganska klädsamma. Det är ju trots allt få artister som är mer ointresserade av publikens jubel än Dylan.