Mangofeber Session IPA och On a Little Street in Singapore

Mangofeber Session IPA 3,5%

Brewski är ett litet bryggeri i Helsingborg som profilerat sig på öl med fruktinslag. I somras gick deras trekommafemma Mangofeber Session IPA att köpa lite varstans - ett resultat av samarbetet mellan Bottl3,5hop och ICA. Således är i denna post inköpt på ICA i Södra Sandby utanför Lund.

Färgen är blekt gul och inte helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan kläng. Doft av tropisk frukt med grape-, passionsfrukt och  mango. Smaken domineras av syrlig frukt och om det inte hade varit en mango på etiketten hade jag nog gissat på  någon slags passionsfruktsdekokt. Beskan är torr. Pepprigt avslut och lång eftersmak med citruszest och enbär. Kolsyran är stickig, även om munkänslan överlag är vete-len. 

Mangofrukten kommer ursprungligen från Sydostasien, och även om den idag odlas på andra platser är Thailand och Indonesien fortfarande två av världens främsta mangoproducenter. Mittemellan de två mangojättarna ligger Singapore, en stadsstat där man enligt ryktet äter mango till det mesta

On a Little Street in Singapore

Det är förstås en smula ironiskt att Bob Dylan genom åren i första hand gjort sig känd som en slipad sanningssägare vars aforismer ibland ligger farligt nära cynismen. För saken är den att han lika gärna kunnat gå till historien som världsfrånvänd romantiker.

Rockjournalisten David Dalton beskriver i sin biografi Det är inte mig ni söker hur Dylan 1964, tillsammans med några kamrater, bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Ett klassiskt utslag av ungdomlig livstörst och äventyrslystnad - om det inte vore för det faktum att Dylan knappt lämnar bilen. Enligt Dalton beror det på att Dylans resande främst sker i en slags historisk drömvärld:

Han bara passerade dessa orter, innesluten i sin bubbla, och höll seanser med Amerikas förflutna (...) Det är inte det att han inte såg det aggressiva månglandet och förfalskandet av USA (...) Det är bara det att det förflutnas mystiska geografi existerade i en annan dimension. (Dalton, 2013)

Därmed blir det också logiskt att Dylan drygt femtio år senare - inför sitt andra album med Sinatrastandards (Fallen Angels, 2016) - dammar av Jazzschlagern  On a Little street in Singapore. Låten skildrar med nämligen med utsökt vaghet ett kärleksmöte i ett förgånget och hejdlöst romantiserat Singapore

On a little street in Singapore
With me - beside a lotus covered door 
A veil of moonlight on her lovely face
How pale the hands that held me in embrace

My sails tonight are filled with perfume of Shalimar
And temple bells bells will guide me to the shore
And then I hold her in my arms
And love the way I loved before
On a little street in Singapore

Det musikaliska arrangemanget graviterar kring ett suggestivt rytmmönster som tillsammans med de synkoperade gitarrfigurerna för tankarna till Les Baxterss femtiotalsexotica.  Därtill kommer Dylans röst. Med förbluffande lenhet framför han en lika len text  (till exempel finns det varken k-ljud eller ord på t). Resultatet blir en sång som ringlar sig fram likt en en söt rök. Liknelsen kan tyckas långsökt, men icke desto mindre passande; Singapore var i början av 1900-talet världens största exportör av opium.

Vidare kan vi notera en liten, men viktig förändring av texten. I andra versen har ett  "you" bytts ut mot ett "her". Därmed försvinner inte bara sångens "du" utan också det enda vittnet till vad som egentligen hände på den lilla gatan i Singapore. Det är förstås logiskt; om det förflutna bara är en fantasi går ju knappast minnena att dela med någon annan. Kanske handlar det inte heller om den tid som varit, utan om tiden som borde ha varit.

Skelderwikens this Ale is Folköl och Black Diamond Bay

Skelderwikens this Ale is Folköl 3,5%

Någonstans i Ängelholm ligger det lilla bryggeriet SkelderWikens Brygghus. Hur stor spridning deras folköls-ale har vet jag inte, men nedanstående recensionsexemplar är i alla fall inhandlat på ICA  i Grevie.

Färgen är halmgul. Skummet luftigt men långvarigt och med visst kläng. Tydlig doft av passionsfrukt. Kroppen är aningen tunn. Örtig, men försiktig, humlebeska. Bröd och apelsinmarmelad. Lite gräsklippargas i avslutet. Kolsyran är tydlig men inte skarp. Medellång eftersmak. 

Skälderviken ligger i nordvästra Skåne, instucken mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Om man ska vara helt ärlig är nog Skälderviken mer en bukt än en vik, fast skillnaden är snarare semantisk än geografisk. I engelskan använder man som bekant ordet "bay" för både vik och bukt. 

Black Diamond Bay

Sommaren 1975 skriver Bob Dylan en handfull texter tillsammans med teaterregissören Jacques Levy. Hur det gemensamma skapandet går till rent praktiskt vet man inte riktigt, men helt klart är att Black Diamond Bay utgör en av samarbetets kreativa och konstnärliga höjdpunkter.

Efter ett långt svepande intro med munspel och fiol finner vi oss stående på verandan till ett hotell som verkar vara hämtat från en gammal sepiafärgad matinéföreställning. Kanske ligger hotellet i Karibien, kanske på Tahiti eller Filippinerna. I handlingens centrum hittar vi hur som helst en kvinna med slips och Panamahatt:

Up on the white veranda
She wears a necktie and a Panama hat
Her passport shows a face
From another time and place
She looks nothin' like that
And all the remnants of her recent past
Are scattered in the wild wind
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is callin´her to come on in
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away
From black Diamond Bay

As  the mornin' light breaks open, the Greek comes down
And he asks for a rope and a pen that will write
"Pardon, monsieur," the desk clerk says
Carefully removes his fez
"Am I hearin' you right?"
And as the yellow fog is liftin'
The greek is quickly headin' for the second floor
She passes him on the spiral staircase
Thinkin' he 's the Soviet Ambassador
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway
On Black Diamond Bay

Kvinnan i Panamahatten fungerar som en  dramaturgisk katalysator, vilken både för samman och driver på textens bihandlingar och sidospår. Till exempel kommer ägaren till rösten i hotellkasinot att dyka upp några verser senare, liksom den självmordsbenägna greken i trappan.

Det  myllrande persongalleriet för tankarna till romaner av Graham Greene och Ernest Hemingway. Karaktärerna är både färgstarka och mångbottnade, men  också en aning livströtta och patinerade. Akterseglade av tiden och rummet sitter de fast på ett hotell i någon kvarglömd koloni.

Men inget varar för evigt. Ett vulkanutbrott välter tillvaron över ända och påminner såväl lyssnaren som hotellgästerna om vad som egentligen är viktigt i livet.  Således blir spelarens storvinst meningslös när ön obönhörligt sjunker i havet, samtidigt som kvinnan i Panamahatten rörs till tårar av en sliten rad från 40-talsschlagern Darling, Je Vous Aime Beaucoup:

As the island slowly sank
The loser finally broke the bank in the gambling room
The dealer said, "It´s too late now
You can take your money, but I don´t know how
You'll spend it in the tomb"
The tiny man bit the soldier's ear
As the floor caved in and the boiler in the basement blew
While she´s out on the balcony, where a stranger tells her
"My darling, je vous aime beaucoup"
She sheds a tear and then begins to pray
As the fire burns and the smoke drifts away
From Black Diamond Bay

Black Diamond Bay är inte bara extremt melodistark, den är också snillrikt rimmad. Med jämna mellanrum faller Emmylou Harris in i slutet av versraden. Hennes röst ligger oktaven över Dylans och tillsammans får de slutrimmen att lysa.

I den sjunde, avslutande versen förskjuts berättarperspekivet  från en allvetande, extern fokalisering till  till en explicit jagberättare. Samtidigt förflyttas vi från det sammanstörtande Black Diamond Bay till en tevesoffa i Los Angeles:

I was sittin' home alone one night in L.A.
Watchin' old Cronkite on the seven o'clock news
It seems there was an earthquake that
Left nothing 'but a Panama hat
And a pair of old Greek shoes
Didn't seem like much was happenin',
So I turned it off and went to grab another beer
Seems like every time you turn around
There´s another hard-luck story that you're gonna hear
And there´s really nothin´anyone can say
And I never did plan to go anyway
To Black Diamond Bay

Till en början känns det förstås som ett enormt antiklimax; skrönan från Black Diamond Bay var alltså bara ett nyhetsinslag bland andra. Och även om Panamahatten och de grekiska skorna vittnar om att allt inte var ett påhitt så går det inte att frigöra sig från känslan av att det är kvinnan i Black Diamond Bay som är en fantasi medan öldrickaren befinner sig i verkligheten.

Men kanske är förhållandet det rakt motsatta. De filosofer som ägnat sig åt människans existentiella villkor (till exempel Heidegger och Sartre) brukar ju också fastna för idéer om den autentiska tillvaron. Den autentiska människan är kännande, medveten och ansvarstagande och således motsatsen till den slentrianmässiga  drönartillvaro som skildras i sista versen.

Denna  sista vers är - i jämförelse med de föregående - blek, händelsefattig och känslobefriad; därmed befinner den sig också flera steg bort från det som Heidegger och Sartre förknippar med det autentiska, verkliga varat.

Tanker Craft FM och I Can't Get You Off of My Mind

Tanker Craft FM 3,5%

Den som har för vana att lusläsa etiketter kommer snart att märka att folkölhyllans finsegment (+25 spänn) innehåller en hel del öl från Estland. Kanske beror det på importören Original Brands kontakter i Baltikum eller att de baltiska staternas alkoholklasser liknar Sveriges. Om någon i läsekretsen sitter inne med svaret är det förstås bara att höra av sig.

Craft FM  är en pale ale från det estländska bryggeriet Tanker.

Färgen är blekt gul och nästan helt klar. Behaglig doft av fläder och passionsfrukt. Luftigt, frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Ölet är överraskande smakstarkt med såväl grapefrukt och bröd som en rejäl humlebeska. Len munkänsla. Kolsyran är pigg men går ur aningen för snabbt. Lång torr eftersmak.

Som framgår av namnet har Craft FM hämtat inspiration från radions guldålder. Etiketten är således  utformad som en gammal radiomöbel och tittar man noga ser man att frekvensen inställd på "pale ale" och att volymen nerskruvad till 3,5.

I Cant´t Get You Off of My Mind

Genom Bob Dylans Memoarer - första delen (2004) löper radion som en rödglödgad, sprakande tråd. Och det är i radion som han för första gången hör Hank Williams sjunga.

Ljudet av hans röst gick igenom mig som en elektrisk stöt (...) Man kallade honom för "hillbillysångare", men jag visste inte vad det var. För mig var hillbillies landsortstöntar som hette Homer eller Jethro. Hank hade ingen grötig dialekt. Det fanns inget pajasartat över honom. Redan som ung identifierade jag mig  helt och hållet med honom.(ur Memoarer i översättning av Mats Gellerfelt)

Precis var och när mötet med Hank Williams musik äger rum sägs aldrig men med tanke på att Dylan säger sig ha hört honom sjunga i radioshowen Grand Old Opry, bör det ha varit någon gång mellan den 11 juni 1949 och den 11 augusti 1952.

Upplevelsen är hur som helst tumultartad och Hank Williams musik blir så småningom även  en referenspunkt för själva skapandet:

Med tiden blev jag medveten om att Hanks inspelade låtar angav de arketypiska reglerna för poetiskt låtskrivande. De arkitektoniska formerna är som marmorpelare, och de måste finnas där. Till och med orden - alla stavelser fördelade i en perfekt matematik. Man kan lära sig mycket om sångskrivandets former genom att lyssna på hans skivor, och jag lyssnade ofta på dem och bevarade dem inom mig. (ur Memoarer)

Men kanske sträcker sig inflytandet från Hank Williams ännu längre. Det finns de som velat se The Never Ending Tour-projektet som en slags parallell till just Hank Williams maniska turnerande.

2001 ger Lost Highway Records ut CD:n Timeless - ett hyllningsalbum där tolv countryrelaterade artister tolkar var sin Hank Williams-låt. Som skivans första spår hittar vi Bob Dylans version av I Can´t Get You Off of My Mind; en låt från 1947 som skildrar sångjagets oförmåga att komma över sin livs kärlek:

I can´t get you off of my mind
When I try, I'm just wastin' my time
Lord, I've tried and I've tried and all long I've cried
But I can´t get you off of my mind

I sin ursprungliga form är  I Can´t Get You Off of My Mind en dansant och charmig historia om ung kärlek.  Trots sitt hjärtknipande innehåll har sången en viss befriande självironi, och även om  refrängen med bestämdhet hävdar att ingen i världen annan kan ersätta det förlorade kärleksobjektet är man som lyssnare ändå tämligen säker på att det inte är ett liv i ensamhet som väntar sångjaget.

I händerna på den sextioårige Dylan får sången emellertid en annan innebörd. Tempot har dragits ner en smula och ett cajundragspel har ersatt originalets bluegrassfiol. Men den största skillnaden är att ett stråk av desillusionerad bitterhet smugit sig in i sången. Kanske lyckades sångjaget  inte - när allt kom omkring - frigöra sig från minnet och känslorna av den kvinna som en gång i tiden besvarade hans kärlek.

En annan, men inte alltför långsökt tanke, är att refrängen handlar om Bob Dylans relation till idolen Hank Williams. Trots idoga försök kan han på sin ålders höst bara uppgivet konstatera faktum...:  I can´t get you off of my mind.

Tuborg Grön och Only a Hobo

Tuborg Grön 3,5

folkobob har i dagarna bytt jobb och passerar numera en Netto-butik på daglig basis. Det finns förhoppningsvis större anledningar till eufori i livet, men faktum är att denna danska lågpriskedja är ensamma om att sälja klassikern Tuborg Grön i folkölsformat.

Ölet är halmgult och helt klart. Tätt, långvarigt skum med antydan till kläng. Svag doft av ljust bröd. Försiktig beska och relativt klen kropp. Det finns visserligen en ren, fin brödig maltton men också en honungssötma som blir något påträngande i avslutet. Kort eftersmak. Perfekt (!) kolsyrat dock.

Bryggeriet Tuborg är som bekant intimt och för all framtid förknippat med tecknaren Storm P's reklamaffisch där luffaren Perikles av en korvbehängd vagabondkollega får frågan om när en Tuborg smakar bäst. Skinande av lycka svarar han lakoniskt "Hvergang".

Only a Hobo

Det råder ingen tvekan om att Bob Dylan utgick från Poor Miners Farewell när han 1963 komponerade Only a Hobo. Precis vilken version han haft framför sig är förstås omöjligt att säga; Poor Miners Farewell är en sång som i början av 1900-talet fick en enorm spridning via fackföreningen IWW:s Little Red Songbook och som sedan framförts av mängd olika artister. För enkelhetens skull kommer jag här att begränsa mig till den version som Hedy West spelar in för Vanguard 1960.

Att de två sångerna utgått från samma melodi är lätt att konstatera. Likaså att det finns stora textmässiga överensstämmelser, och då särskilt i refrängen. I Poor Miners Farewell lyder refrängen som följer...

Only a miner, killed under the ground,

Only a miner, but one more is gone.
Only a miner but one more is gone,
Leaving his wife and dear children alone.

... medan Dylans Only a Hobo ser ut så här:

Only a hobo, but one more is gone
Leavin´nobody to sing his sad song
Leavin´ nobody to carry him home
Only a hobo, but one more is gone

Men även om formuleringarna känns igen finns det en avgörande skillnad; gruvarbetaren är sörjd och saknad medan luffaren är helt ensam, såväl i livet som i döden. Därmed blir Only a Hobo snarare en kommentar än en kopia av Poor Miners Farewell. I de inledande verserna beskrivs den döde luffaren med en klarsynt realism som ibland gränsar mot cynism:

As I was out walking on a corner one day
I spied an old hobo, in a doorway he lay
His face was all grounded in the cold sidewalk floor
And I guessed he´d been there for the whole night or more

A blanket of newspaper covered his head
As the curb was his pillow, the street was his bed 
One look at his face showed the hard road he'd come
And a fistful of coins showed the money he bummed.

Den osentimentala jag-berättaren har en distanserande effekt. I motsats till Woody Guthrie och Leadbelly, som ofta beskrev utanförskapet inifrån, gör Dylan inga anspråk på att dela luffarens liv och vedermödor. På så sätt införs också ett absurt element i skildringen av den ihjälfrusne luffaren. Till skillnad från  gruvarbetaren - vars död med lätthet går att placera i ett större narrativ som handlar om exploatering och ekonomiskt tvång - förblir luffarens öde istället meningslöst.

Dylan sjunger sången som en avslappnad vals med ett tonfall som varken bedrövat eller indignerat.  Framförandet stämmer förstås väl överens med textens jag som observerar hellre än värderar. Den tredje och avslutande versen är utformad som en fråga till lyssnaren:

Does it take much of a man to see his whole life go down
To look up on the world from a hole in the ground
To wait for your future like a horse that´s gone lame
To lie in the gutter and die with no name

Frågeställningen är - liksom sången i helhet - snarare existentiell än politisk. I likhet med luffaren kan vi ju trots allt inte ta med oss något dit vi går.