To Øl Limón och House of the Risin' Sun

To Øl Limón 3,5%

Det är Möjligt, för att inte säga troligt, att folkobob med denna post gläntar på dörren till det folkölsantikvariska finrummet. Saken är nämligen den att Limón från det lilla danska bryggeriet To Øl inte längre finns att tillgå i dagligvaruhandeln. Och vad vet man? Kanske är just dessa flaskor som inhandlades på Möllan folkis i oktober 2017 de sista i Sverige - ja, i hela världen! Tanken svindlar.

Bäst-före-stämpeln på kapsylen anger dock 16/03/2019 som slutdatum så förhoppningsvis har ölet hållit sig fint i folkobobs svala källarförråd. Låt oss se.

Enligt etiketten är To Øls Limón en "cream ale brewed with lemon balm and lemon verbena" och inte helt oväntat domineras doften av citrus, även om det drar mer åt grapefukt än citron. Färgen ljust gul och i stort sett klar. Skummet är grovt, fluffigt och tämligen långvarigt. Kolsyran är diskret med bubblor som håller länge i munnen.

Den som förväntat sig en öl av lite smaksatt typ (vilket folkobob alltså hade) blir överraskad, men knappast besviken över de förhållandevis rena, fina smakerna. Det finns visserligen en lätt parfymton men den hindrar varken det ljusa brödet eller den något torra, men långvariga beskan att komma fram.

Etiketten är ultramodernistisk och visar hur ett danskt funkishöghus reflekterar en strålande morgonsol.

House of the Risin' Sun.

Historien om hur Bob Dylan 1961 stal Dave van Ronks arrangemang av folksången House of the Risin' Sun har genom åren använts för att belysa två motsatta aspekter av Dylans personlighet. En del ser det som ett exempel på hans egotrippade streberism, andra menar att det bara var ett uttryck för Dylans svampliknande (och typiska) sätt att ta upp musikintryck.

När det gäller House of the Risin' Sun finns det dock fråga som är minst lika intressant som förfoganderätten över ackordföljden - nämligen den om hur sångaren egentligen väljer att könskoda berättarjaget. Både Van Ronk och Dylan intar ett kvinnligt berättarperspektiv där sångjaget presenterar sig så här:

There is a house down in New Orleans they call the rising sun 
And its´s been the ruin of many poor girl and me, oh God, I'm one

Därefter följer en inifrånskildring av resan mot den sociala botten. För att öka tragiken ytterligare så är det pojkvännens spel- och alkoholmissbruk som ställer till det, snarare än kvinnans egna tillkortakommanden:

My mother was a tailor, she sowed these new blue jeans
My sweetheart was a gambler, Lord, down in New Orleans

Now the only thing a  gambler needs is a suitcase and a trunk
And the only time when he's satisfied is when he's on a drunk


Det finns förstås ett otal olika variationer av House of the Risin' Sun och man behöver inte leta länge för att hitta versioner där berättelsen framförs ur en mans perspektiv. På en inspelning från 1933 sjunger till exempel Clarence Ashley och Glenn Foster "Where many poor boys to destruction has  gone / And me, oh God, for one" . Leadbelly å sin sida verkar ha använt sig av boy och girl om vartannat medan kollegan Woody Guthrie (ibland)  bytte ut girl mot det könsneutrala ordet soul.

När sångjaget är manligt kodat brukar sångens kortspelande suput i sin tur bli en misslyckad familjeförsörjare snarare än en partner i en kärleksrelation, men oavsett vilket så står alltid huset The Rising Sun i förfallets epicentrum. I de flesta versioner tvingas också berättarjaget i slutet av sången tillbaka till detta House of The Rising Sun:

Well with one foot on the platform and the other on the train
I´m going back to New Orleans to wear that ball and chain

I'm going back to New Orleans, my race is almost run
I´m going back to end my life down in the rising sun.

Huruvida "that ball and chain" skall tolkas bokstavligt eller metaforiskt kan diskuteras. Man får nämligen aldrig riktigt veta vad The Rising Sun är för slags hus. Även om den vanligaste tolkningen gör gällande att det handlar om en bordell så kan man - utan att ge efter på kravet om textstöd - lika gärna hävda att det handlar om någon slags korrektionsanstalt för kvinnor, ett fängelse för män eller helt enkelt en plats (med eller utan prostituerade) där man möter sitt öde i form av  dryckjom och kortspel.

Att göra kvantitativa jämförelser av människors olycka är förstås en smula vanskligt; däremot kan man nog utan större risk hävda att det finns en kvaltitativ skillnad mellan att gå till botten till följd av att pengarna har spenderats på poker och skörlevnad jämfört med att förlora försörjningen och tvingas till  prostitution. Varför Van Ronk och Dylan väljer det ena perspektivet framför det andra är förstås omöjligt att svara på. Kanske uppfattades den ena som mer ursprungligt och genuint eller så  är den dramaturgiska udden i kvinnoperspektivet helt enkelt lite vassare.

Som bekant omhuldade femtio- och sextiotalets folksångarrörelse ett musikestetiskt ideal där den som framförde sången helst skulle göra så lite  avtryck som möjligt; artisten var ett redskap för musiken enligt mottot "the song sings the singer".  Att då även låta sångarens biologiska kön underordna sig texten låg förstås helt i linje med denna devis.

Även om det omöjligen går att kalla Bob Dylan för anonym  så genomsyras ändå mycket av hans tidiga sextiotalsmaterial  av en viss lågmäldhet. Med några undantag. Ett av dem är just House of the Risin´ Sun där Dylan i de avslutande verserna nästan morrar fram texten på ett sätt som han hittills aldrig har upprepat. Det är som han inte riktigt kan härbärgera textens skildring av hopplöshet djup orättvisa. För att inte helt explodera öppnar han en säkerhetsventil i mungipan där vreden kan sippra fram.

Ysta vinteröl och Precious Angel

Ysta Vinteröl 3,5%

Det är ett rimligt antagande att det någonstans finns en algoritm som beskriver hur försäljningskurvan för säsongsöl ser ut beroende på om det har ordet "jul" eller "vinter" i namnet.  Julöl går bara att sälja under december månad, men å andra sidan kan det ha tomtar på etiketten. Vinteröl går däremot  att kränga ända in i mars månad, men är  betydligt mer begränsat när det gäller tomtar och karminrött.

Antagligen går det hela på ett ut, men en möjlig fördel för vinterölet torde vara att ingen riktigt vet hur ett vinteröl ska smaka. Julölet smakar vört, russin, bränd sirap, rostat kaffe och allt det där - men vinterölet?

Ysta (!) Vinteröl är en halvmörk lager med lite tyskt stuk. Ölet är kopparfärgat och nästan helt klart. Frisk doft av äpple och jäst. Skummet är snabbt och frasigt med måttligt kläng. Något stickigt kolsyrat. Det finns utan tvekan en del fina malttoner men smaken domineras av syrliga trädgårdsbär och körsbärs-PEZ. Försiktig beska och en eftersmak med lite frukt.

Senast folkobob drack öl från Österlenbryggarna och bryggeriet i Ystad  ledde etikettens kerub oss till låten Three Angels. Lyckligtvis är änglaförrådet långt ifrån uttömt. 

Precious Angel

Hösten 1978 möter Bob Dylan Jesus  på ett hotell i Tucson, Arizona och året därpå ges det uttalat kristna albumet Slow Train Coming ut. Skivan inleds med Gotta Serve Somebody där Dylan krasst konstaterar att alla måste välja mellan att tjäna Djävulen eller Gud. Låten är uppfordrande på gränsen till hotfull, vilket i sin tur får spår nummer två - Precious Angel - att kännas som ett befriande andningshål.

Inledningsvis framstår Precious Angel också som en typisk representant för den typ av kärlekssång där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet:

Precious angel, under the sun
How was I to know you´d be the one
To show me I was blinded, to show me I was gone
How weak was the foundation I was standing upon?

Ganska snart förstår man dock att även Precious Angel ger uttryck för en evangelistisk världssyn där det gäller att välja sida och leva rättfärdigt i väntan på uppryckandet:

Now there's spiritual warfare and flesh and blood breaking down
Ya either got faith or ya got unbelief and there ain´t no neutral ground
The enemy is subtle, how be it we are so decieved
When the truth's in our hearts and we still don't believe?

My so-called friends have fallen under a spell
They look me squarley in the eye and they say: "All is well"
Can they imagine the darkness that will fall from on high
When men will beg God to kill them and they wont be able to die?

Verserna sjungs avslappnat med ett tonfall som lutar mer åt sakligt upplysande än predikande. Det omvända förhållandet råder i refrängen; innerligt och i sällskap med en kvinnlig gospelkör ber han om att sångens du ska låta sitt ljus lysa över honom:

Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Shine your light, shine your light on me
Ya know I just couldn´t make it by myself
I´m a little blind to see

Föga överraskande är Precious Angel  fylld av hänvisningar till  Bibeln. Till exempel är den avslutande raden i tredje versen ett direkt lån från Uppenbarelseboken: I de dagarna kommer människorna att söka döden, men de skall inte finna den. De kommer att önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem. (Upp 9:6). Vidare knyter refrängen an till aposteln Paulus ord i Andra Korinthierbrevet: Ty Gud, som sade: "Ljus skall lysa ur mörkret", har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. (2 Kor:6)

Vem är då denna "precious angel" som sångjaget vänder sig till? När man hör refrängens uppmaning om att låta ljuset skina är det lätt att tro att ängeln är en slags metafor för frälsning och Guds ande snarare än en fysisk människa av kött och blod. I tredje versen förstår vi dock att det hela är aningen mer komplicerat; ängeln är verkligen en  människa och därtill en människa med en hel del fel och brister:

Sister, lemme tell you about a vision I saw
You were drawing water for your husband, you were suffering under the law
You were telling him about Buddha, You were telling him about Mohammed in the same breath
You never mentioned one time the Man who came and died a criminal's death

Den andra radens "You were drawing water" alluderar förstås på Johannesevangeliets berättelse om hur Jesus träffar en samarisk kvinna vid en brunn. Efter att ha bett om vatten säger Jesus: "Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv" (Joh 4:13-14). Därefter ber Jesus den samariska kvinnan att hämta sin man. Kvinnan säger att hon inte har någon man varpå  Jesus svarar: "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man"  (Joh 4:18) vilket i sin tur syftar på de fem (av-) gudar som samariernas förfäder lär ha dyrkat enligt Andra Kungaboken. Nåväl.

Hur är det möjligt att kvinnan som enbart följt den "världsliga lagen" - och som aldrig talat om Gud och Jesus - samtidigt är den "precious angel" som öppnat sångjagets ögon och visat honom ljuset och den rätta vägen?

För att lösa ekvationen får vi bege oss till Första Johannesbrevet: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. (1 Joh 4:7-8).

Med andra ord verkar det alltså som om det första intrycket av Precious Angel faktiskt stämde: En  sång om kärlek där en man vittnar om hur en kvinna återfört honom till livet. Att kärleken dessutom inbegriper en känsla av intensiv Gudsnärvaro får väl ses som en bonus i sammanhanget.

Åre och Thunder on the Mountain

Åre 3,5%

folkobob fortsätter sin lilla odyssé genom Jämtlands bryggeris sortiment av trekommafemmor och häller utan vidare omsvep upp den ljusa lagern Åre.

Färgen är  guldgul och nästan helt klar. Fluffigt skum utan kläng. Brödig doft. Smaken är rund med franskbröd och en försiktig beska.  Det finns också en lite fet ton som balanserar  någonstans mellan smörkola och prickig korv. Diskret kolsyra.

Med tanke på den järnhårda konkurrens som råder inom produktsegmentet "ljus lager" står sig Åre bra, även om jag nog tyckte att Jämtlands Bärnsten var snäppet bättre. Dock har jag inte parallellprovat de två så jag unnar mig därför lyxen att inte ge något definitivt svar i frågan.

Den jämtländska tätorten Åre har förstås inte bara gett namn åt ölet Åre utan även åt Åreskutan - berget som majestätiskt tornar upp sig över samhället och som sommartid kan bjuda på hejdundrande åskoväder.

Thunder on the Mountain

Jag har har alltid gillat de ordrika Dylanlåtarna mest; de som tillsynes är framsprungna ur ett ohejdbart semantiskt flöde som villkorslöst tvingar musiken att anpassa sig efter texten istället för tvärtom.  Även om de musikaliska uttrycken kan skifta, så kännetecknas inledningsraderna nästan alltid av en hänsynslös effektivitet.  Emblematiska rader  som Far between  sundowns finnish an' midnight's broken toll / We ducked inside the doorway thunder crashing (Chimes of Freedom) och The sweet pretty things are in bed now of course / The city fathers they´re trying to endorse / The reincarnation of Paul Revere's horse (Tombstone Blues) snarare knuffar än leder lyssnaren in i texten.

Ett annat exempel på en låt där Dylan  verkar  ha mejslat fram texten ur ett kompakt block av lyrisk textmassa är Thunder on the Mountain från Modern Times (2006). Omslagets framrusande taxibil från 1947 låter oss förstå att albumets titel snarare är ett utslag av lekfull ironi än en programförklaring, och som för att ytterligare understryka att inget är nytt under solen inleds Thunder on the Mountain  med en skojfrisk Bibelallusion:

Thunder on the mountain, fires on the moon
There´s a ruckus in the alley and the sun will be here soon
Today's the day, gonna grab my trombone and blow 
Well, theres hot stuff here and it´s everywhere I go

I Bibeln beskrivs mötet med Gud så här: "När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget" (2 Mos 19:16-17). Sångjaget i Thunder on the Mountain verkar dock inte särskilt förfärad - istället framstår han som upplivad och en smula genstörtig. Alla som har ögon att se med och öron att höra med kan tyda tecknen: Gud har (åter-) kommit och det är nu dags att rulla upp ärmarna och sätta igång med det som verkligen behöver göras:

Thunder on the mountain, rolling like a drum
Gonna sleep over there, thats where the music coming from
I don´t need any guide, I already know the way
Remember this, I´m your servant both night and day

The pistols are poppin' and the power is down
I'd like to try somethin' but I'm so far from town
The sun keeps shining' and the North Wind keeps picking up speed
Gonna forget about myself for a while, gonna go out and see what others need

Trots att  sångjaget högt och tydligt proklamerar sin önskan om att leva ett rättfärdigt liv så känns Thunder on the moiuntain aldrig allvarstyngd och påbjudande. Detta beror dels på det uppenbart humoristisk tonfallet och dels på att den existentiella tematiken hela tiden interfolieras av prosaiska, om än inte alltid så smickrande, reflektioner kring kärleken och samlivet:

I've been sitting down studying the art of love
I think it will fit me like a glove
I want some real good woman to do just what I say
Everybody got to wonder whats's the matter with this cruel world today

I got the porkchops, she got the pie
She ain't no angel and neither am I 
Shame on your greed, shame on your wicked schemes
I'll say this, I don't give a damn about your dreams

Introt till låten utgörs av ett associativt oväder där  ett mullrande trumspel då och då interpunkteras av en ljungande gitarrvigg. Snart stampar en charmig och slitstark blues igång. En vers per tolva och två takter mellan varje vers. Ett gitarrsolo av Scotty Moore-typ. Det hela är klassiskt, för att inte säga arketypiskt.

Kanske förstås de tolv fyrradiga verserna bäst just som en serie fristående bluesaforismer vilka  hämtat sin näring från gospellyrikens bildspråk och (ibland) drastiska världsbild. Eller åtminstone gäller det för elva av verserna... den andra versen viks nämligen något överraskande åt en gråtmild och helt igenom icke-ironisk betraktelse av R&B-stjärnan Alicia Keys:

I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee

Att namnet Alicia Keys helt plötslig dyker upp i en Bob Dylan-låt orsakar förstås en viss förvåning. Som väntat är Dylan själv måttligt intresserad av att kommentera saken vilket lämnar fältet öppet för diverse musikjournalistiska spekulationer. Några av dem går ut på att Bob Dylan genom åren visat sig vara sällsamt uppdaterad när det gäller samtida populärmusik och att omnämnandet helt enkelt kan ses som slags tecken på uppskattning. Att Alicia Keys dessutom är ett minst sagt suggestivt namn är bara grädden på det proverbiala moset.

Andra - som Dylanologen och mångsysslaren Tony Attwood - går något längre och pekar på det faktum att Alicia Keys dessutom är en känd filantrop som lägger ner både tid och pengar på olika välgörenhetsprojekt. Med andra ord är hon inte bara en stor soulsångerska utan även det altruistiska ideal som då och då skymtar fram  i Thunder on the Mountain ("...gonna go out and see what others need") och som effektfullt kontrasterar mot sångjagets betydligt krassare livshållning.

På det hela taget är Thunder on the mountain ganska typisk för det tidiga tvåtusentalets Bob Dylan -såväl stilistiskt, tematiskt som musikaliskt .  Förutom för den där versen om Alicia Keys då.

Jämtlands Julöl och Never Say Goodbye

Jämtlands Julöl 3,5%

folkobob inleder det nya året med en sista julspasm i form av Jämtlands Julöl - en säsongsale från Jämtlands bryggerier.

Färgen är vackert kopparröd. Skummar upp till ett långvarigt och stabilt skum med god vidhäftningsförmåga. Trevlig rostad doft med lite kaka. Smaken är maltig men samtidigt frisk med äpple och citrus vilket resulterar i en nästan syrlig munkänsla. Torr, men inte särskilt framträdande beska. En del metall i avslutet.

 På etiketten ser man Storsjöodjuret titta upp ur Storsjön - Sveriges femte största sjö. Vintertid brukar Årsunda IF ploga upp en milslång skridskoled på den frusna sjön.

Never Say Goodbye

Twillight on the frozen lake
North wind about to break
On footpints in the snow
Silence down below

Det är en beskrivning av ett vinterlandskap i väntan som inleder Never Say Goodbye - det näst sista spåret på albumet Planet Waves (1974). En värld fastfrusen i skärningspunkterna mellan olika tillstånd; mellan dagen och natten och mellan stiltjen och nordanvinden (som i sin tur väntar på att utplåna fotspåren i snön). Den symboltyngda  miljöbeskrivningen understryker det faktum att även sångjaget befinner sig i ett slags mellantillstånd. Oförmögen - eller kanske bara ovillig - att gå vidare väntar han på en kvinna:

You're beautiful beyond words
You´re beautiful to me
You can make me cry
Never say goodbye

Time is all I have to give
You can have it if you choose
With me you can live
Never say goodbye

Om slutraden never say goodbye ska ses som en uppmaning till kvinnan att aldrig ta ett definitivt avsked eller som sångjagets personliga livsmotto kan diskuteras.  Det verkar nämligen som om det verklighetsfrånvända, svärmiska väntandet  har fått ett värde i sig:

Because my dreams are made of iron and steel
With a big Bouqet
Of roses hanging down
From the heavens to the ground

The crashing waves roll over me
As I stand upon the sand
Wait for you to come
And grab hold of my hand


I den avslutande versen ställs allt på sin spets. Raden "You'll change your last name too"  kan antingen tolkas som en diskret kapitulation eller som sångjagets slutgiltiga bekräftelse på att han aldrig någonsin kommer att ge upp sin enträgna väntan:

Oh, baby, baby baby blue
You'll change your last name, too
You've turned your hair to brown
Love to see it hangin' down

Det är förstås det lilla ordet "too" som öppnar upp och väcker frågor. Till exempel kan det tolkas som att kvinnan i sången bara är den senaste i raden av tillbedda kvinnor och att även hon till slut kommer att falla ifrån och byta namn.  Eller så är det helt enkelt ett krasst konstaterande av fakta; kvinnan har valt en annan man och ett nytt efternamn är att vänta någonstans mellan husköp och barn. Ett annat rakt motsatt perspektiv är att se namnbytet som en slags profetia; till slut kommer hon att bli hans och då kommer hon också att ändra sitt namn.

Låten inleds trevande med en akustisk gitarr. Efter en stund faller en spretig elgitarr in och efter ytterligare några takter en spänstig bas. Den första versen sjungs lågmält och släpig, men från och med den andra versen växer låten i intensitet och trots att ackompanjemanget utgörs av en högst konventionell rocksättning (två gitarrer, bas, trummor och piano) så får man ändå en känsla av lovsång. Dels beror det på att låten - i likhet med många psalmer -är uppbyggd av stegrande durackord och dels på att sången successivt levereras alltmer innerligt.

Och varför inte?  En väntan kan ju ge näring åt både längtan och förväntan, där den väntande ostört kan ägna sig åt såväl fromma förhoppningar som fria fantasier. Det är knappast någon slump att  tyskans ord för "vänta" (warten) är detsamma som ordet för "vårda". Och frågan är om relationen mellan de två begreppen kan illustreras tydligare än i Never Say Goodbye där minnet av kvinnan vårdas och hålls levande just genom själva väntandet.