Nils Oscar Bordslager och Stack A Lee

Nils Oscar Bordslager 3,5%

Nils Oscar är ett bryggeri i Nyköping som var med och banade väg för finölskulturen under nittiotalet. Då hette alla deras öl någonting med kalas. Men inte längre. Till exempel kallas deras trekommafemma för bordslager. Kalasfolla hade varit roligare. 

Ölet är guldgult och har en trevlig, brödig doft. Skummet är grovt och det mesta försvinner snabbt - men en tunn float dröjer sig kvar. Något stickigt kolsyrat. Nils Oscar Bordslager har en torr maltig beska  med en lång eftersmak med en svag ton av nysågad furu. Munkänslan något sträv.

På etiketten finns ett porträtt av Nils Oscar Sundberg som gett namn åt bryggeriet. 1882 utvandrade han som 17-åring till Amerika, men återvände till Sverige 1900. Huruvida hatten han bär på bilden inhandlades i Amerika framgår inte av hemsidan. Kanske är det till och med en Stetsonhatt.

Stack A Lee

Den 27 december 1895 skjuter "Stagger" Lee Shelton den 23 årige William "Billy" Lyons i magen efter ett bråk om en Stetsonhatt. Lyons dör senare av sina skador och Shelton döms till 25 års fängelse. Skottdramat har genom åren blivit föremål för ett nästan oöverskådligt antal låtar i alla möjliga upptänkliga genrer. Alltifrån Frank Hutchinsons Stackalee (1927) och Woody Guthries Stackolee (1941)  till the Clashs Wrong Em Boyo (1979) och Nick Cave and the Bad Seeds Stagger Lee (1996).  Frågan som infinner sig är förstås varför just denna meningslösa våldseruption resulterat i en så pass rik flora av musikaliska tolkningar?

En förklaring är att händelsen tills slut blivit självrefererande; men detta blir också ett cirkelresonemang: Legenden om Stagger Lee är en populärkulturell referenspunkt eftersom den finns i så pass många varianter och eftersom den finns i så många varianter har den blivit en populärkulturell referenspunkt. Vi får med andra ord söka svaret någon annanstans...

I början av nittiotalet ses ett förnyat intresse hos Dylan för den typ folksånger som han inledde sin karriär med och i sin garage-studio spelar han i snabb följd in två skivor med akustiska folksånger; God As I Been To You (1992) och World Gone Wrong (1993). På den senare hittar man Stack A Lee som bygger på Frank Hutchinssons version. I Chronicles (2004) skriver Dylan så här apropå folksånger:

Folk songs are evasive - the truth about life, and life is more or less a lie, but then again that´s exactly the way we want it to be. We wouldn´t be comfortable with it any other way. A folk song has over thousand faces and you must meet them all if you want to play this stuff. 

Om den banala sanningen om livet är att det är kaotiskt och befriat från en egentlig mening så representerar folksångerna en slags högre ordning. I Stack A Lee framställs dråpet som något ödesbestämt snarare än en resultatet av en personlig nyck:

"Stack-A-Lee, oh Stack-A-Lee, please don´t take my life.
Got three little children and a-weepin´lovin´wife.
You´re a bad man, bad man, Stack-A-Lee"

"God bless your children and´ll take care of your wife.
You stole my John B., now I´m bound to take your life."
All about that John B. Stetson hat

Även själva straffet omförhandlas i sången. Eftersom den verkliga ångern och nåden ligger bortom den världsliga juridiken så  måste denna kompletteras med en rättvisa som är djupare än den människan kan åstadkomma. I Stack A Lee sker detta med hjälp av Lyons spöke:

Well they got old Stack-A-Lee and they laid him right back in jail.
Couldn´t get a man around to go Stack-A-Lee´s bail
All about that John B. Stetson hat.

Stack-A-Lee turned to the jailer, he said , "Jailer, I can´t sleep.
´Round my bedside Billy Lyons began to creep."
All about that John B. Steson hat. 

"Att en folksång har över tusen ansikten" manifesteras också genom själva texten som ser ut att ha fogats samman av en mängd olika muntligt traderade varianter; vissa verser känns aparta, berättelsens narrativ håller inte riktigt ihop och flera olika omkväden används till synes slumpmässigt. När Stack A Lee fångas in introduceras till exempel en ny slutrad (som sen aldrig används igen) samtidigt byter sången berättarperspekiv till förstaperson:

Hawlin Alley, thought I heard the bulldogs bark.
It must have been old Stack-A-Lee stumbling in the dark
He´s a bad man, gonna land him right back in jail.

High police walked in on Stack A Lee, he was lying fast asleep.
High police walked in on Stack A Lee, and he jumped forty feet.
He´s a bad man, gonna land him right back in jail.

Om texten verkar nedärvd och gammal så är Dylans sätt att framföra den i så fall uråldrigt. Rösten är raspig (så klart) och sången sjungs med en distanserat och lugnt observerande tonfall. Det intima och känslomässigt lyhörda fingerspel som ackompanjerade hans folksånger i början av 1960-talet har ersatts med raka ackordslag. Dock finns munspelet kvar i orört skick vilket skapar en tidstunnel som förenar den medelålders mannen med ynglingen. Kanske går tunneln hela vägen tillbaka till 1896 när det första Marching Band-munspelet skruvades ihop i Hohnerfabriken.

På skivkonvolutet till World Gone Wrong argumenterar Dylan för att Stack A Lees "pre-postindustrial age"  är genuinare och mer autentisk än vår egna moderna tid:

"Stack´s in a cell, no wall phone. he is not some egotistical degraded existensialist dionysioan idiot, neither does he represent any alternative lifestyle scam (give me a thousands acres of tractable land & all the gang members that exist & you´ll see the Authentic alternative lifestyle, the Agrarian one) Billy didn´t have an insurance plan, didn,t get airsick yet his ghost is more real & genuine than all the dead souls on the boob-tube"

Att en av popmusikens största revolutionärer både börjar och slutar (?) sin karriär som radikal antimodernist är förstås en typisk Dylanparadox. Att Stack A Lee dessutom återfinns på ett album som döpts till World Gone Wrong gränsar till det övertydliga. Vi har visserligen fått pekskärmar och hornhinnetransplantationer, men än sen?  Vi kan närma oss folksången såväl etnografiskt som typologiskt. Vi kan dissekera Stagger Lee Shelton sociologiskt och psykologiskt. Till slut når vi förklaringen och förståelsen. Men när Lyons pekar och säger "You´re a bad man, bad man, Stack-A-Lee" så är det sanningen.

Sigtuna Organic Ale och From A Buick 6

Sigtuna Organic Ale 3,5%

Sigtuna brygghus är ett litet bryggeri som profilerat sig genom att göra ekologisk öl. Det är nog ett smart drag då det för tankarna mer åt skäggiga, entreprenöriella hipsterkungar (Olof Skötkonung) än jetplan (Arlanda) och pennalism (läroverket). 

Sigtuna brygghus trekommafemma är hursomhelst en ale med fin bärnstensfärg. Skummet är snabbt med lite kläng. Doften är blommig med en aning honungsmelon. Sigtuna Organic Ale är lite stickigt kolsyrad men smaken är välhumlad och ganska söt. Om man är koncentrerad hittar man också en strimma apelsinzest. Beskan är bra och dröjer kvar en stund.


Organisk  är en adjektivisering av organ som i sin tur kommer från grekiskans órganon via latinets organum vilket kan översättas till "verktyg" eller "instrument". Vi kan således konstatera att organisk och orgel rent etymologisk är, om inte syskon, så åtminstone kusiner.

From A Buick 6

Den elektriska orgeln har använts inom jazz och gospel sedan 1950-talet men det är först i mitten av 1960-talet som den gör sitt intåg även i pop- och rockmusiken. I början domineras marknaden av Hammond men  när orgeln slår igenom på bred front hakar även företag som Wurlitzer och Farfisa på.

Orgeln i rockmusik är ett rätt klurigt kapitel. Så länge organisten använder instrumentet till riff och och melodislingor är det i regel inga problem, men när orgeln lägger en ackordmatta som bara ligger kvar blir ljudet - vilket har drag av både kyrkorgel och människoröst - som en sån där bild på en hare som också är en anka. Man lyssnar en stund och det låter sextiotals-groovy á la Monkees och Small Faces. Sedan lyssar man lite till och plötsligt tänker man på finlandsfärjor och Sten-Tures enmansorkester.

När man talar om Bob Dylan och orglar så är det svårt att komma runt Al Kooper. Enligt legenden var gitarristen Kooper så pass nällad att medverka på albumet Highway 61 Revisted (1965) att han ljög och sade att han kunde spela orgel. Sin debut som organist gör han på låten Like a Rolling Stone där han hela tiden ligger en åttondel efter resten av bandet för att på så sätt kunna höra vilket ackord han skall spela. Även om orgelslingan på Like A Rolling Stone är fantastisk så är det faktiskt inte Koopers bästa insats på skivan. Denna hittar man istället några spår senare på låten From A Buick 6 där Kooper spelar orgel på samma sätt som Bo Diddley spelar gitarr. Stycket är nästan osannolikt svängigt. Alla instrument bidrar med olika figurer och rytmer, men lyckas ändå driva låten åt samma håll. Det känns lite som det rullande golvet i lustiga huset där man obönhörligt snubblar framåt trots att golvtiljorna verkar röra sig åt lite olika håll.

Texten är en lek med bluestraditionens arketypiska kvinnobilder. Den trogna hustrun, den vårdande sjuksystern, den frälsande jungfrumodern liksom den svavelosande amazonen har här sammansmälts till ett konglomerat:

I got this graveyard woman, you know she keeps my kid
But my soulful mama you know she keeps me hid
She´s a junkyard angel and she always gives me bread
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Huruvida "the graveyard woman" och "the soulful mama"  är två olika kvinnor eller en och samma spelar ingen roll. Inte heller vem av dem (om ens någon) som är "the junkyard angel". Vi befinner oss i något slags libidinöst urtillstånd där allt kan ses som manifestationer av samma sak.

Well, when the pipeline gets broken and I´m lost on the river bridge
I´m cracked up on the highway and on the water´s edge
She comes down the thruway ready to sew me up with tread
Well, if I go down dyin, you know she bound to put a blanket on my bed.

Well, she don´t make me nervous, she don´t talk too much
She walks like Bo Diddley and she don´t need no crutch
She keeps this four-ten all loaded with lead
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Den rad som avslutar varje vers understryker de disparata pennstreck som kvinnoporträttet tecknas med. Är det berättarjagets sjuksäng som hon bäddar eller skall hon helt enkelt  dra lakanet över liket? Och varför? Bound to  kan ju här lika gärna betyda hon är skyldig att göra det som att hon är tvingad att göra det.

Well, you know I need a steam shovel mama to keep away the dead
I need a dump truck mama to unload my head
She brings me everything and more, and just like I said
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Om kvinnobilden är djupt rotad i bluesens mytmaterial så känns mannen i texten mer samtida. Visserligen finns det en lång tradition av bluesmän som romantiserar sitt egna utanförskap, men detta görs nästan alltid på ett sätt som låter lyssnaren förstå att det är det är mannens maskulinitet som försatt honom i den aktuella situationen. Sprit, kortspel och kjolstyg med andra ord. Men berättarjaget i From a Buick 6 är varken broke, wasted, down eller burned out utan påminner mer om männen i Russ Meyer-filmer som neurotiska och hjälplösa både hotas och räddas av livstörstande energiknippen med pansarbyster.  

The Leaky Bucket och Something´s Burning Baby

The Leaky Bucket 3,5%

The Leaky Bucket är en lager från Backyard Brew som benämns som pre-prohibition lager. Jag trodde först att detta var något slags skämt, men jag förstod sedan att pre-prohibition lager är en typ av amerikansk lager som man brygger efter äldre recept. En lärorik dag minst sagt.

Doften är svag, skummet snabbt och frasigt. Färgen är ljusgul, men inte blek. Ölet är inte särskilt smakstarkt, men det finns en en fruktton och en trevlig, sträv beska (även om den inte riktigt biter till). Eftersmaken är kort. Det finns inte så mycket att säga. En ganska "vanlig" lager med andra ord.

Something´s Burning Baby

På albumet Empire Burlesque från 1985 låter det det ibland som om Bob Dylan står och sjunger inuti en hink och på låten Something´s Burning verkar nämnda hink dessutom användas som trumset. Även om ljudbilden idag mest utgör ett fascinerande tidsdokument så bör den, då det begav sig, ha retat de ortodoxa dylanfans som hoppats på en uppföljning av det klassiska rockstuket på Infidels.

Att varje tid har sitt estetiska uttryck är förstås en klyscha men icke desto mindre (eller just därför) sann. Om den tidiga 1900-tals modernismen förenades kring idén om att en kaotisk värld varken kan förstås eller förklaras med ett rationellt och logiskt språk så har rock- och popmusiken i sin tur enats kring insikten om att det patetiska och klichéartade bäst kan beskrivas genom klyschor.

Ordet klyscha kommer från det franska ordet för kliché och användes ursprungligen  för att beskriva en teknik där man mångfaldigar texter och bilder genom avgjutningar. Begreppet har som bekant även en annan betydelse och avser då språkliga uttryck som är så slitna att de i princip tömts på innehåll. Det intressanta är att när olika språkliga klicheér kombineras med varandra så revitaliseras de på de mest oväntade sätt. Detta fenomen kan med fördel studeras i Something´s Burning Baby där uttryck som verkar vara hämtade från billiga kärleksromaner (Are you still my friend, baby show me a sign / Is the love in your heart for me turning blind?), kioskdeckare (You´ve been avoiding the main streets for a long, long while / The truth that I´m seeking in your missing file) och resekataloger (I´ve had the Mexico city blues since the last hairpin curve) blandas huller om buller.

Även om de citerade raderna ovan kanske inte är klyschor i ordets rätta bemärkelse så ger de ändå ett lätt begagnat intryck. Kanske är de också begagnade rent fysiskt. I reportageboken Dylanologists - adventures in the land of Bob (2014) av  David Kinney finns det ett kapitel ("Down the rabbit hole") som beskriver hur Dylan knåpar ihop texter med hjälp av en låda fylld av papperslappar: "Every piece had a name or aphorism scrawled on it. These  were Dylans building blocks". Det framgår inte riktigt om lådan är i bruk redan 1985, men om den är det så borde den ha varit bräddfylld av sönderklippta Harlequin-romaner och Mike Hammer-deckare.

Hur ett väl använt uttryck kan öppna upp och skapa tolkningsutrymme illustreras kanske bäst av raden som gett namn åt låten, och som inleder tre av dess verser: Something´s Burning Baby. Uttrycket kan betyda lite vad som helst. Det kan vara en varm och intensiv intensiv kärleksglöd, likaväl som destruktiv och (själv-) förbrännande besatthet. Men också en betydligt mer allmän känsla av någonting inte står rätt till. "Ingen rök utan eld" för att använda en klyscha.

Texten skildrar hur berättarjaget söker efter - eller kanske väntar på - en kvinna. Det är dock inte helt tydligt huruvida personerna i låten rör sig mot varandra eller bort från varandra. Inte heller blir man klok på vem som attraheras av vem eller ens om de befinner sig i början eller slutet av kärleksrelationen. Trots att texten saknar riktning så får man ändå en illusion av framåtrörelse när textens rim-par paraderar i tät armkrok anförda av hinktrummans marschtakt, då och då understödd av en uppfordrande synt-fanfar.  Genom hela låten ligger körveteranen Madelyn Quebec tätt intill och kopierar Dylans sång; det blir nästan som en duett där de bägge framför sången unisont med orden riktade till varandra.  

Något år efter inspelningen av Something´s Burning Baby blir körsångerskan Quebec Dylans svärmor. Så kan det gå.

S:t. Eriks Session IPA och I Dreamed I Saw St. Augustine

S:t Eriks Bryggeri Session IPA 3,5%

S:t Eriks bryggeri ligger i Stockholm och gör  öl som verkar ha lite sådär lagom snofsigt stuk. Tycker jag i alla fall, fast jag bor å andra sidan på landet och är således inte helt trovärdig när det gäller den typen av estetiska värdeomdömen.

Doften överraskar rejält med frukt och tuttifrutti-godis. Skummet är långvarigt med tät yta och grova kanter. Färgen är ljust gul och en smula grumlig. Ölet är smakrikt och runt med en fin humleton. Dock är det inte särskilt beskt; speciellt inte om man förväntar sig en IPA. Eftersmaken har lite toner av skumbanan om vi nu skall fortsätta rota i godispåsen.

Sankt Erik syftar på medeltidskungen Erik den helige som numera är skyddshelgon för Sveriges huvudstad. Han är dock inte ett kanoniserat helgon utan mer någon typ av  hittepå-helgon, om än med hyfsat stark varumärkesprofil. Åtminstone i Stockholm.

I Dreamed I Saw St Augustine

I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker från 2012 skriver rockjournalisten David Dalton följande apropå låten I Dreamed I Saw St. Augustine från skivan John Wesley Harding (1967):

"Förment historiska personer dyker upp [på albumet]. Den helige Augustinus är inte den nordafrikanske, skuldens och frälsningens schaman, utan bara ett helgon. Han är symbolisk. Han är alla helgon, och alla helgon blir traditionellt sett martyrer till slut."

Verklighetens Sankt Augustinus av Hippo  levde och verkade i nuvarande Algeriet 354-430 och helgonförklarade 1298. Augustinus har i Dylans text alltså transformerats till ett slags urhelgon som i allt väsentligt återspeglar kristusgestalten. Sången inleds med hur berättarjaget möter S:t Augustinus, återuppstånden och levande:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive as you or me
Tearing through these quarters
In the utmost misery
With a blanket underneath his arm
And a coat of solid gold
Searching for the very souls
Whom already have been sold

Texten leder tankarna både till lärjungarnas möte med den återuppståndne Jesus och Alfred Hayes dikt om Joe Hill ("I dreamed I saw Joe Hill tonight"). Symbolspråket är arketypiskt: En filt för askes och nomadliv- en guldkappa för andlig rikedom. Samtidigt väcker helgonets uppenbarelse en del frågor. Varför befinner han sig i "utmost misery"? Vem har sålt själarna han söker efter? (och till vilka?) Paradoxalt nog får luckorna drömskildringen att blir än mer övertygande då den, som drömmar gör, trotsar både logiska förklaringar och narrativ. I den andra versen återges St Augustinus förkunnelse:

"Arise, arise", he cried so loud
In a voice without restraint
"Come out, ye gifted kings and queens
And hear my sad complaint
No martyr is among ye now
Whom you can call your own
So go on your way accordingly
but now you´re not alone"

Det Augustinus säger i drömmen är en smula kryptiskt. Det är alltså inte bristen på levande och predikande profeter som är problemet utan avsaknaden av martyrer. Att denne martyr dessutom skulle finnas bland människorna är ju minst sagt motsägelsefullt då en martyr per definition är någon som dödats för sin övertygelse. Är det på något sätt Jesus som åsyftas? Och varför skulle han i så fall inte längre vara aktuell som kristenhetens supermartyr? Stilnivån är spretig. Augustinus använder sig av ett bibliskt färgat språk (Come out, ye gifted kings and queens) utblandat med byråkratlingo (...go on your way accordingly). I den tredje, avslutande versen vaknar berättarjaget; både arg och ångestfylld:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive with fiery breath
And I dreamed I was among the ones
That put him out to death
oh I awoke in anger
So alone and terrified
I put my fingers against the glass
And I bowed my head and cried.

När berättarjaget pressar fingrarna mot glaset inser man att den diegetiska situationen aldrig kommer att förklaras och att det som man tagit del av snarare är att betrakta som ett fragment.  Glaset kan lika gärna vara ett ölglas i någon gudsförgäten sylta som katedralfönstrets målade helgonbilder. Sista versen ger stöd åt Daltons idé om att St. Augustine i Dylans version är en fiktiv karaktär som bara har namnet gemensamt med Augustinus av Hippo. Verklighetens Augustinus led ju aldrig martyrdöden utan dog av naturliga orsaker. På en nivå har Dalton alltså rätt när han hävdar att den verklige Augustinus är av underordnad betydelse; på en annan gör han det alldeles för lätt för sig...

... för när man jämför Bob Dylan med Augustinus av Hippo hittar man onekligen en hel del beröringspunkter mellan de två.  Författaren och journalisten Ylva Eggerhorn beskriver i ett förord till Bekännelser Augustinus som en intellektuell och andlig sökare vilken försöker få sina motstridiga sidor att mötas och sammansmälta. Sinnevärlden med själen, sexualiteten med askesen. Hans läshunger är ofantlig och den som tagit del av Dylans bokslukande i Memoarer del 1 nickar igenkännande. Eggehorn pekar vidare på hur  Augustinus röst, "djup klangfull och hungrig",  sticker ut och får människor att stanna upp och lyssna. Det är också intressant att notera att Augustinus inte gått till historien genom påstådda mirakel och helbrägdagöranden utan för sina texter där personliga upplevelser och erfarenheter används som ett verktyg för förmedla mer allmängiltiga sanningar. Inte helt olikt barden från Hibbing  med andra ord.

Att hävda att att 1967 års Dylan identifierar sig med Augustinus av Hippo blir förstås en smula spekulativt, men man kan nog vara rätt säker på att han representerade mer än bara ett helgon vars namn råkade ha rätt versfot.