24 november 2016

Falcon Bayerskt och Sweetheart like you

Falcon Bayerskt 3,5%

Falcon Bayerskt utgör tillsammans med Pripps Blå ett klassiskt svenskt radarpar i folkölshyllan. Falcon ägs numera av Carlsberg, men ölet bryggs fortfarande i Falkenberg.

Skummet är grovt och kort, men ett tunt skumlager dröjer sig kvar, inte bara längs kanterna utan även på ytan.  Färgen har en skön 70-talsnyans som drar mer åt det röda och orange än åt det bruna. Doften är så svag att den knappt går att få ner på pränt. Kanske kan man beskriva den som moget äpple?

Ölet är ganska stickigt kolsyrat. Smaken är söt, och med en  okomplicerad beska. Eftersmaken är inte särskilt lång men det finns faktiskt en liten whiskyton. Malt är kanske ett bättre ord i sammanhanget.

Falcon Bayerskt alltså en mörk lager av traditionell Münchentyp. Det är ett öl som man snart blir mätt på när det dricks "rakt upp och ner".  Då känns det som ett desto bättre matöl. Av någon anledning känner jag för att skölja ner ölet med en salt soppa istället för tvärtom.

Falcon Bayerskt klass I var också det öl som min far oftast drack till maten i mitt barndomshem. Det är också det första ölmärke som jag har ett tydligt minne av. Den stiliserade rovfågeln på etiketten, den märkliga stavningen med ett "c" mitt i ett ord - och utan i sällskap med ett "k". Falson? Skumkronan som långsamt sjönk samtidigt som ölen sakta såg ut att stiga. Det var som magi!

Jag är sex eller kanske sju år gammal. En serietidning kostar fem spänn, Mary Ingalls har fått tillbaka synen och Bob Dylan har just släppt Infidels.

Sweetheart Like You

Infidels (1983) är ett album som speglar sig djupt i 80-talet såväl produktions- som textmässigt. Skivans tre kärlekssånger utgör tillsammans en löst sammanhållen svit som tematiskt binds samman genom sin skildring av faserna i sökandet efter kärlek och fysisk närhet.

Fas 1: Sweetheart Like You. Uppvaktandet där en man förödmjukar både sig själv och den kvinna han uppvaktar.
Fas 2: Don´t Fall Apart on Me Tonight. Rädslan för att bli övergiven och den känsla av desperation och otillräcklighet som denna rädsla emanerar.
Fas 3: I and I.  Konfrontationen mellan berättarens "sanna" jag och den idealbild som den andre har skapat (och som kommer att projiceras så snart hon vaknar).

Av dessa tre är det  barhängsmonologen Sweetheart Like You som bäst gifter sig med  Falcon Bayerskt. 1983 sägs ölutbudet på barer ha varit högst knapert i Sverige. Ofta fanns det bara två typer av öl att välja mellan: Ljus lager och dunkel lager av tysk typ. Har jag hört i alla fall. Mitt intresse för barhäng låg ännu vilande vid denna tid.

Sweetheat Like You är hursomhelst en lek med klichéer där ett symbolmättat bildspråk skickligt har gömts bakom stereotypa repliker från en man som  stöter på en kvinna. Man får aldrig ta del av något replikskifte, utan texten har formen av en monolog. Det sätt som kvinnan tilltalas kan bäst beskrivas som passivt-aggressivt med siktet inställt på en vacklande självkänsla:

Snap out of it Baby, people are jealous of you
They smile to your face, but behind your back they hiss
What´s a sweetheart like you doing in a dump like this?

Samtidigt är det tydligt att även avsändaren bär på ett visst självförakt. Detta understryks inte minst av den slitna rad som avslutar varje vers, för frågan som samtidigt ställs är förstås vilka män det är som hänger i en dump like this.

En annan tolkning av texten är att (den osynliga) kvinnan i sången är en metafor för hur den kristna kyrkan alltmer kommit på glid och fjärmat sig från sina sanna tillbedjare. Dylan själv ger delvis ett stöd för en sådan läsning i Bill Flanagans intervjuantologi Written in my soul (1987). Med tanke på att Dylans "kristna trilogi" bara ligger några år bort så blir en sådan analys samtidigt biografisk. Tag till exempel den freudianska härdsmältan i andra versen:

You know, I once had a woman who looked liked you
She wanted a whole man, not just a half

She used to call me sweet daddy when I was only a child
You kind of remind me of her when you laugh

Skall detta förstås som en hänvisning till uppväxten i ett judiskt hem. Att det är judaismen som är kristendomens sweet daddy? Det blir onekligen en smula ansträngt. Att å andra sidan se only a child  enbart som en metonymi för ett yngre jag i allmänhet känns som allt för enkelt. Oavsett vilket så är det möjligt att göra en religiöst biografisk läsning även av låten I and I där en sovande kvinna besjungs och idealiseras samtidigt som Dylan konstaterar att de måste skiljas åt.

Däremot passar den religiösa tolkningen sämre in på låten Don´t Fall Apart on Me Tonight där chauvinisten i Sweetheart Like You står utan förklädnad, och istället ärligt och hudlöst ber kvinnan att stanna kvar.

Kanske kan albumets titel, Infidels hjälpa till att sammanföra de två perspektiven. Infidel (religiös avfälling) är ju ganska nära släkt med infidelity (otrohet).

20 november 2016

Lundafolk och Cross the Green Mountain

Lundafolk 3,5%

Lundabryggeriet är ett litet bryggeri som ligger i byn Torna Hällestad utanför samhället Dalby utanför staden Lund. De brygger en mängd olika öl men så vitt jag vet bara en 3,5:a. Dock varierar de sin produktion ganska mycket, samtidigt som upplagorna (eller vad det nu kan heta på bryggeri-lingo) verkar vara rätt små, varför vi förhoppningsvis får anledning att prova fler Lundafolksvarianter i Folkobob framöver.

Lundafolk är en öl som har en uppfodrande etikett vilken berättar hur ölen skall kylas, förvaras och hällas upp samtidigt som den droppar namn på malttyper, humlesorter och jäst. Parkbänkpysande utan glas undanbedes med andra ord å det bestämdaste!

Ölen är hursomhelst en ofiltrerad och vackert bärnstensfärgad pale ale. Lukten är svag med en lite söt (men absolut inte kvalmig) doft av apelsinblomma och  acaciahonung. Skummet är "grovkornigt" och kortvarigt.

Sötman från doften återfinns också i smaken även om den ganska snabbt försvinner bakom en aromatisk beska. Eftersmaken drar lite åt "hipster-IPA" men lyckligtvis utan att smaka blomsteraffär.

Förr hade Lundabryggeriet studentikosa etiketter med flygande tunnor, vikingar och Fritiof Nilsson Piraten (tyvärr aldrig på samma etikett). Nu för tiden är de minimalistiskt enfärgade med gestaltskriven text. Lundafolks är mossgrön vilket får en att tänka på...

Cross the Green Mountain

...från soundtracket till filmen Goods and Generals från 2003. Filmen skall tydligen handla om upptakten till slaget om Gettysburg och verkar vara fylld med skägg. Jag har inte sett filmen men den är säkert sevärd. 

Cross the green mountain finns också med på Bootleg Series vol 8 - Rare and unreleased 1989-2006, vilket förstås är utmärkt, annars hade jag med stor sannolikhet missat denna pärla.

Musiken är närmast att beskriva som långsam, sparsmakat instrumenterad americana. Då och då slås en försiktig trumvirvel och understryker på ett subtilt sätt kopplingen till det amerikanska inbördeskriget. I sättningen finns också en orgel, även den diskret placerad i ljudbilden, som bidrar till den sakralt högtidliga känslan.

Texten skildrar en person som erfar en känsla av total öppenhet och visionär klarhet i samband med en en militär sammandrabbning. Att tiden och platsen är det amerikanska inbördeskriget framgår högst indirekt, så det står lyssnaren fritt att applicera textens känsla av mono no aware på i stort sett vad som helst.

Berättarperspektivet alternerar  mellan ett uttalat jag-perspektiv och ett mer allmänt betraktande. Det är ovanligt att Dylan intar ett förstapersonsperspektiv där berättarjaget samtidigt utgörs av en fiktiv karaktär, bortkopplad från Dylans egna persona, men det gör han i Cross the Green Mountain. Den diegetiska situationen är dock inte  helt förklarad. Görs iakttagelserna  före eller efter  slaget? Eller är det så att slaget äger rum mellan verserna , under tiden som själva berättelsen pågår?

Den näst sista versen beskriver hur en moder får ett brev från sin son, ovetande om att denne har dött i strid:

A letter to mother  came today
Gunshot wound to the breast  is what it did say
But he´ll be better soon, he´s in a hospital bed
But he´ll never be better, he´s already dead.


Denna vers sticker ut på flera sätt: Dels bryter den av genom att beskriva händelseförloppet från ett  tredjepersonsperspektiv.  Är det berättarjagets egna död som beskrivs av en utomstående berättare? - Den sista versen som skildrar någon slags himmelsfärd ger stöd för en sådan tolkning. Dels skiljer den sig åt rent innehållsmässigt genom att samtidigt vara väldigt konkret och väldigt sentimental.

I låtens  tre avslutande rader ändras perspektivet återigen. Denna gång till ett vi-berättande:

They were calm the were gloomed
We knew them all to well
We loved each other more than
We ever dared to tell.


Tematiken kring hur kriget skapar en homosocialitet med nästan sensuella förtecken har utforskats förr i rocklyriken (till exempel Dire Straits Brothers in Arm), men här finns ett tolkningsutrymme som gör det möjligt att inkludera även den andra sidan i gemenskapen.

17 november 2016

Lapin Kulta och Tempest

Lapin Kulta 3,5%

När jag var yngre tyckte jag att det var lite fräckt att dricka finsk folköl. Det tycker jag i och för sig fortfarande. Lite Olavi Virta-romantiskt på något sätt. Det fanns en annat finsk öl som hette Koff, men den var det länge sedan jag såg.

Nåväl. Skummet är tätt för en lager och klänger fint på glasets sidor. Färgen är vackert guldgul. Doften är fruktig. Mer ananas än citrus.

Lapin Kulta är överraskande försiktigt kolsyrad. Ölet är fylligt med aningen knäckebröd men eftersmaken är kort som en decemberdag i Åbo.

Förr var det norrsken och fjäll på Lapin Kulta-burken. Nu för tiden är den matt mörkblå med en röd kompassros. Det röda snedstrecket i 18/73  ger snarare känslan av kartkoordinater än årtal. Guldskuggan i Lapin Kulta får namnet att se ut som namnet på ett fartygsskrov. Man tänker på polarhavsmörker, man tänker på fartyg, man tänker på Titanic-skildringen...


Tempest

... från skivan med samma namn (2012). Det är intressant att Mikael Wiehe, som ju översatt fler Dylan-texter än de flesta, även verkar dela fascinationen för Titanic-katastrofen.

Till skillnad från Wiehes lakoniska och lågmälda skildring av katastrofen så är Dylans mer av en underhållande skröna. Den är också rejält lång med sina 45 verser. På många sätt är det både en klassisk Dylan- låt som knyter an till flera av hans olika konstnärliga perioder. Melodi och arrangemang lutar åt ett skillingtryck med lite "irländskt" stuk och blickar bakåt både åt folkåren och Good As I Been To You. Texten berättar om Titanics öde genom ett kaleidoskop av ögonblicksbilder. Ibland lånas en gammaltestamentlig språk-kostym:

The ship was going under
The universe had opened wide
The roll was called up yonder
The angels turned aside

De påfallande dramatiska och ångestfyllda stroferna kontrasterar starkt  mot det obekymrade sätt som sången framförs på, men det finns också kontraster rent textmässigt då vissa delar tydligt drar åt komik och slap-stick:

Passengers were flying
Backward, forward, far and fast

They mumbled, fumbled and tumbled
Each one more weary than the last


Ett annat grepp som känns igen, denna gång från den "elektriska trilogin", är hur Dylan lyfter in karaktärer från historia och populärkultur. Dock blir celebtiteterna aldrig lika framträdande eller myllrande som i till exempel "Desolation row". I Tempest berättas det till exempel hur Calvin, Blake och Wilson  tvingas avbryta ett kortspel:

Calvin, Blake and Wilson
Gambled in the dark
Not one of the would ever live to

Tell the tale on the disembark


Jag trodde först att Calvin, Blake och Wilson var något slags förbrytarband från 1800-talet - allmängods för en historiskt bevandrad amerikan men okända för mig. Efter lite funderingar och botaniserande i diverse forum så lutar det istället åt reformatorn Jean Calvin, konsnären William Blake och presidenten Woodrow Wilson.

Fast å andra sidan kan ju sångens Calvin  lika gärna vara Calvin från Kalle och Hobbe  i sällskap med herr Wilson från Dennis (han med mustaschen och potatisnäsan). Utan närmare precisering så är det ju bara en serie namn som pekar åt en mängd håll. Kanske är det meningen.

En annan, tydligare och mer samtida referens, finner vi i skildringen av Leo som tar sin skissbok:

Leo took his sketchbook
He was often so inclined
He closed his eyes and painted
The scenery in his mind


Att låta skådespelaren Leonardo DiCaprio (som ju fick sitt genombrott i just Titanic 1997) spela sig själv i en situation som av allt att döma egentligen tillhör hans rollperson, bidrar till ett fascinerande metaperspektiv som skapar ett intellektualiserande avstånd mellan lyssnare och text. Samtidigt belyser sammanblandningen av roller effektivt hur den fiktiva gestaltningen av Titanic till slut har blivit verkligare än den historiska händelsen.

15 november 2016

Kaltenberg Pils och Leopard-Skin Pill-Box Hat

Kaltenberg Pils 3,5%

Här har man gått runt och trott att Kaltenberg var något slags svenskt hittepå, men efter lite efterforskningar förstår jag att Kaltenberg faktiskt är ett (i sinnevärlden existerande) tyskt märke som licensbryggs av Krönlein, även kända för gräsklipparölet med krokodilen. Jag vet inte om krokoilen finns som 3,5:a, men i så fall kommer den  att dyka upp här så småningom.

Kaltenberg är hur som helst en okej lågbudget-pils. Beskan är inte alls dålig, men obalanserad då ölen i övrigt är ganska tunn. Eftersmaken drar åt citrus med en viss kemisk ton. 

Färgen är blekt gul och i ljusaste laget. Dock skummar Kaltenberg både bra och länge. Till och med är det så att skumfloaten nästan inte vill försvinna, vilket onekligen ser rätt så trevligt ut.

Burken går i svart och gult, med en cirkulär etikett.  Detta får en förstås att tänka på leoparder som får en att tänka på....


Leopard-Skin Pill-Box Hat 

Låten är hämtad från Blonde on Blonde (vilket även detta passar in på ölen) från 1966. En rätt stimmig låt jämfört med skivans andra låtar. I grunden är det  ett klassiskt blues-stomp av standardmodell, men en skränig, dissonant gitarr (spelad av Dylan själv) sticker ut och livar upp stämningen rejält.

Musiken förstärker textens humor, Leopardpälspillerhatten framställs inte som löjlig utan snarare som något slags larger than life-attribut. I näst sista versen avråder en doktor berättarjaget från att att söka upp hattens bärare. Dock följs inte rekommendationerna vilket får till följd att berättarjaget av misstag får se  hattkvinnan och nämnda doktor (nu med hatten på huvudet) i en intim situation.  Skojigt. Lite Woody Allen (att bli ihop med sin doktor) eller kanske Fellini (att ha en leopardpälspillerhattfetisch).

Enligt ryktet ska Leopard-Skin- Pill-Box Hat ha inspirerats av Bob Dylans dambekant Edie Sedgwick - en fotomodell och modeikon som som  lär ha sportat ovan nämnda huvudbonad. Sedgwick ska för övrigt också vara förebilden till Just Like a Woman, även denna från Blonde on Blonde.