Wild Bruce Session Witbier och Unbelievable

Wild Bruce Session Witbier 3,5%

Folkobob fortsätter på den inslagna vägen och provar ytterligare ett öl  från Lidls finhylla. Wild Bruce Session Witbier från det lilla Landskronabryggeriet Brekeriet är ett veteöl av belgisk typ. Huruvida ölet går att hitta utanför Skåne vet jag faktiskt inte.

Färgen är knallgul (jo, faktiskt) och helt klar. Skummet är brusigt och högt och sjunker ner utan att lämna rester. Doft av ananas och tropisk frukt. Smaken är syrlig med citronfizz och ljust bröd. Sträv, men inte särskilt markerad beska. Pigg kolsyra. Koriander i avslutet och lång eftersmak som övergår i krita.

På etiketten ser vi en bevingad gris illustrera uttrycket "when pigs fly" - ett slitet idiom som brukar användas för att beskriva det osannolika och otänkbara.

Unbelievable

Då och då bjuder vår tillvaro på en känsla av svindlande overklighet. Sällan - om ens någonsin - rör det sig om känslor av himlastormande lycka. Istället handlar det om situationer då verkligheten trumfar dikten; stunder då tillvaron upplevs som alltför absurd för att riktigt kunna tas på allvar.

Men hur gör man egentligen för att beskriva en värld som antingen är meningslös eller omöjlig att förstå?  Hypersensibla romantiker, dadaistiska nonsenspoeter och nihilistiska punkrockare. En efter en har de bitit sig i tummen.

Kanske var det därför som Bob Dylan 1990 väljer att göra det omvända. I låten Unbelievable  skildras en svårgreppbar verklighet med hjälp av ett hopkok av slitna klicheér och urvattnade  fraser:

It's unbelievable, it's strange but true

It's inconceivable it could happen to you

You go north and you go south

Just like bait in the fish's mouth

Ya must be livin' in the shadow of some kind of evil star

It's unbelievable it would get this far

It's undeniable what they'd have you to think

it's indescribable, it can drive you to drink 

They said it was the land of milk and honey

Now they say it's the land of money

Who ever thought they could ever make that stick

It's unbelievable you can get this rich this quick

Den danska litteraturvetaren Ann Marie Mai menar i sin bok Bob Dylan the Poet (2018) att Dylans förkärlek till rejält begagnade troper och fraser i allt väsentligt överensstämmer med den amerikanske modernisten T. S. Eliots tankar kring vad som egentligen är poesins kärna. Mai citerar en text från 1921 där Eliot menar att poeten - genom att utgå från andras texter - kan och bör flytta fokus från den egna personen och istället göra sig till ett medium för något större. När poeten använder sig av gamla texter transformeras denne enligt Eliot till en katalysator för traditionen. Därmed förflyttas poesins fokus från individens känslomässiga utlevelse till det sätt på vilket den litterära korpusen blandas och omformas.

Mai understryker dock att Dylans texter varken kan eller bör reduceras till sport i att hitta gömda referenser:

"One experiences each turn of phrase as having a past. that now is part of a new shifting mosaic. Not in the sense that one must of necessity trace this entire prehistory, exploring all its references to exhaustion, to get anything out of the text; it is enough that one is in no doubt that the words have already been used, that they show signs of wear, but that the writer is able to imbue them with new life." (Mai, University Press of Southern Denmark 2018)  

Det är inte helt lätt att avgöra vem, vad eller vilka textens  "you" och "they" egentligen syftar på. Kanske är "they" makten i alla dess former, kanske är det majoritetssamhället eller den allmänna meningen. På samma sätt kan  "you" lika gärna vara den anonyme lyssnaren  som en tänkt olycksbroder utanför systemet. 

I en av mellanverserna - särskiljande både i melodi och och rimstruktur - får vi ta del av en intradiegetisk berättelse vilken utgör en slags sammanfattning av Unbelievables textvärld. Kanske är det till och med en förklaring till varför vi aldrig någonsin kan förstå hur saker och ting hänger ihop. Liksom den blinde mannen är vi nämligen matade med ett falskt medvetande som gör det omöjligt för oss att se världen som den är och därmed tillfredsställa våra egentliga behov.

Once there was a man who had no eyes
Every lady in the land told him lies
He stood beneath the silver sky and his heart began to bleed
Every brain is civilized
Every nerve is analyzed
Everything is criticized when you are in need

Texten levereras med ett distanserat och aningen roat tonfall som känns igen från andra låtar där Dylan med lakonisk humor  konstaterar sakernas tillstånd. Från Highway 61 Revisited och Tombstone Blues till Political World och Everything is Broken. Även det musikaliska arrangemanget blickar bakåt. En  lite stompig tvåackordsrock med klaviaturen långt fram i ljudbilden.

När Unbelievable gavs ut som singel till albumet Under the Red Sky i september 1990 släpptes också en fantastisk MTV-doftande musikvideo.  Liksom texten utgörs den av en serie klichéer: En snygg kille i vit t-tröja kör en röd Ford Mustang genom öknen. En snygg kille i vit t-tröja hamnar i slagsmål på en hillbillybar. En snygg kille i vit t-tröja sticker med en alternativ, rödhårig tjej av nittiotalstyp. Och så vidare. 

 Samtidigt finns det ett återkommande segment i videon som ställer rockklyschorna i skarp ironisk relief. Med jämna mellanrum dyker nämligen en orakad och leende Bob Dylan upp, iklädd chaufförsuniform och med en piercad gris i baksätet. It's Unbelievable. På riktigt.

Fatamorgana och Beyond the Horizon

Fatamorgana 3,5%

Som folkobob tidigare noterat för den den tyska lågprisjätten Lidl numera finsmakarfolköl från småbryggerier. Ta till exempel folkölsversionen av Omnipollos IPA Fatamorga som för några veckor sedan gick att köpa på ett Lidl i Malmö i Malmö, mittemellan freeway-läsk och crusti croc-chips.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är frasigt och sjunker undan ganska snabbt, lämnande en hel del rester. Doft av tropisk läsk. Passionsfruktoch och torr, örtig beska i smaken. Koriander i avslutet.

Aningen sträv munkänsla. Lång eftersmak med mycket ljust bröd.

Begreppet fata morgana är som bekant det optiska väderfenomen när objekt nära eller bortom horisonten reflekteras eller sträcks ut. Den stiliserade sol som pryder burken förefaller vara ovanför horisonten, men helt säkra kan vi alltså inte vara.

Beyond the Horizon

I låten Beyond the Horizon, från albumet Modern Times (2006), sammanför Dylan en mängd populärkulturella referenser från Amerikas guldålder  till en bitterljuv  ballad om kärlek i skuggan av döden:

Beyond the horizon, behind the sun

At the end of the rainbow life has only begun

In the long hours of twillight 'neath the stardust above

Beyond the horizon it is easy to love

I'm touched with desire

What don't I do?

Through flame and through fire

I'll build my world around you

Beyond the horizon in the springtime or fall

Love waits forever, for one and and for all

Beyond the horizon, across the divide

'Round about midnight, we'll be on the same side

Down in the valley the waters runs cold

Beyond the horizon someone's prayin' for your soul

My wretched heart is pounding

I felt an angels kiss

My memories are drowning

In mortal bliss

Beyond the horizon, at the end of the game game

Every step that you take, I'm walking the same

Beyond the horizon, the night winds blow

The theme of a melody from many moons ago

The bells of St. Mary, how sweetly they chime

Beyond the horizon I found you just in time

Dylan framför texten med ett drömmande och lite spelat tonfall vilket ger låten en lika charmig som dammig air av teaterkuliss. Mycket riktigt utgår melodin utgår också från trettiotalsschlagern Red Sails in the Sunset samtidigt som texten alluderar både på Hollywoodpekoralen The Bells of St:Mary och Broadwayschlagern Easy to Love. 

Därtill har raden "I'll build my world around you" lånats från the Foundations gamla soulstänkare Baby, Now That I Found You  medan platsbeskrivningen  "down in the valley, the water runs cold" har knåpats ihop utifrån protestsångaren Utah Philips Rock Salt and Nails - en tragisk kärleksballad  som tolkats av både Joan Baez och Wylon Jennings, men också av Dylan själv.

I sin text Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans gesture skriver den brittiske litteraturvetaren Ludovic Foster om hur Dylan - genom att placera sina referenser, citat och allusioner i en kontext av skenbart eskapistisk nostalgi och  idealiserad förgångenhet - lyckas problematisera både sin samtid och det förflutna:

Dylans selection of  American Archetypes reside together side-by-side and seemingly at ease with the lurking presence of anti-semitism and racism haunting the songs historical context. The kind of nostalgia hinted at in "Beyond the horizon"  becomes nostalgia imbued with potentiality, a yearning for a past that never existed, but is in sight just out of reach. (...) This is nostalgia for the future. (Ludovic Foster: "Beyond the Horizon - Observing the Queerness within Bob Dylans Gesture" i  antologin New Approaches to Bob Dylan, 2020)   

Såsom varande queerteoretiker är Foster särskilt intresserad av de element i Dylans konstnärskap som stör och sticker ut.  Enligt foster blir Dylans schlagernostalgi till ett sätt att även "queerifiera" sig själv: 

I like to think of this period in his career as another example of Dylan queering his own career narrative. The artist so often  associated with political protest songs and electrifying folk music seemingly does an about-turn and begins to do his own interpretation of music that has been read by the uninitiated as conservative and conventional music of a bygone pre- 1960s era. (Foster 2020)

Betraktat ur ett rent språkfilosofiskt perspektiv så borde uttrycket "bortom horisonten" tillhöra samma familj som "trekantig cirkel" och "Värnamo havsbad". Språkliga konstruktioner i vilka orden kan förmedla ett innehåll trots att de helt saknar referens i verkligheten. Bortom horisonten ligger ju som bekant bara horisonten. Omöjlig att nå, än svårare att passera. 

South Plains Breakfast Porter och Fur Slippers

Breakfast Porter 3,5%

Så har det blivit dags för en porter från det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company. Faktiskt är det lite märkligt att portern inte är vanligare i folkölshyllorna. Dels är det en ölstil som tolererar en hel del hylltid och dels kan den hävda sig bättre med en lägre alkoholhalt än både ale och lager.

Ölet är mörkbrunt, nästan svart, skummet högt, tätt och cappuccino-färgat. Doft av kaffe och pumpernickel. Smaken är rejält maltig med en beska som för tankarna till mörk choklad. Aningen oljig munkänsla. Prickig korv och fänkäl i avslutet. Lång eftersmak av lakritsrot.

Exakt vad det är som skiljer en breakfast porter från en vanlig porter är inte helt lätt att reda ut men  breakfast stout verkar i alla fall vara en hyfsat etablerad öltyp med inslag av havre och/eller kaffeinslag. Men  även om både bryggkaffet och havregrynsgröten verkar saknas i South Plains Breakfast Porter så verkar det ju ändå en smula lockande att inta folkölen tillsammans med äggröra och frukostfrallor, iklädd morgonrock och fårskinnstofflor.

Fur Slippers

När det gäller illa dold sexuell metaforik är det nog få texttraditioner som kan tävla med den traditionella bluesen. Mängden och variationen kan både skrämma och imponera. Från Howling Wolfs röda hane i Little Red Rooster ("If you see my little red rooster please drag him home...") till Slim Harpos mer än lovligt påträngande drönarbi i I'm a King Bee ("Well I'm a king bee buzzing around your hive..."). Inte sällan utgörs projektionsytan av till synes harmlösa vardagsföremål. Som Bessie Smiths kaffekvarn i Empty Bed Blues ("Oh he could grind my coffee  cause he had a brand new grind...") och ZZ Tops sovsäck i Sleeping Bag ("Spread it out, lay it all down...").

Men frågan är om inte Bob Dylans Fur Slippers ändå tar priset. I sången beklagar sig en man högljutt över att hans flickvän tagit hans pälstofflor och lämnat honom. Att det är förlusten av det tofflorna som smärtar mest råder det emellertid ingen tvekan om.

Six o'clock in the evening, I feel so low

Ain't got no girlfriend, got no place to go

She was here yesterday, but she's gone today

Even took my furslippers away

Vad de varmfodrade skodonen mer precist representerar är förstås omöjligt att riktigt reda ut men det är uppenbart att förlusten av dem har emaskulerat sångjaget och förvandlat honom till en apatisk spillra av sitt forna jag, oförmögen att möta ens den minsta av livets alla påfrestningar.

I cannot go outside, the ground is to hard

Where can I go? Can't even go in my backyard

Can't drive my car nowhere, I don't wanna get in too

I sure miss them fur slippers as much as I miss you

Det musikaliska arrangemanget  utgörs av en blues som både känns punkig och ultraortodox. Två elgitarrer rör sig kring ett statiskt E7-ackord samtidigt som rytmsektionen skalats ner till ett handklapp och en maracas. Dylans sångröst är lika kraftfull som plågad. Det allvar med vilket texten framförs, står i skarp kontrast till textens småskaliga vardagsbetraktelse och bidrar till en - får man förmoda - medveten komisk effekt. 

Ursprungligen spelades Fur Slippers in för albumet Shot of Love (1981) men verkar ha strukits redan på skisstadiet, vilket i sin tur kan förklara det något primitiva musikaliska uttrycket.  Det skulle dröja fyrtio år innan låten gavs ut officiellt på Bootleg Series vol. 16: Springtime in New York 1980 - 1985. 

En annan läsning av Dylans Fur Slippers kan vara att  texten beskriver hur en relation förtingligats, och känslomässiga värden förskjutits, så att ett par tofflor till slut värderas högre än den medmänniska som nu lämnat honom. Kanske är det faktiskt tofflorna han saknar. Eller som Sigmund Freud skulle sagt: "Manchmal ist eine Zigarre nur eine Zigarre".

Folkwatt och Mixed Up Confusion

Folkwatt 3,5%

Exakt vilken relation det Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby har till det "gamla" Carnegiebryggeriet vet jag inte riktigt, men med tanke på de advokatmuskler som bör finnas hos Carlsberg - som ju numera äger det anrika varumärket Carnegie Porter -  antar jag att Nya Carnegiebryggeriet har sina papper i ordning.  

Nåväl, Nya Carnegiebryggeriets Folkwatt är en ljusgul, inte helt klar, session IPA med doft av ananas och sursockrat smågodis. Smaken innehåller har en behaglig, aning syrlig fruktton (passionsfrukt) och en lite örtig beska. Snabbt frasigt skum som försvinner utan att lämna rester. Välbalanserad kolsyramunkänsla. Medellång eftersmak som övergår i skumbanan.

Att Nya Carnegiebryggeriet huserar i en gammal lampfabrik förklarar förstås både namnet Folkwatt och glödlampan på etiketten.

Mixed up Confusion

Allting ska gå med elektricitet / pop pop pop opp i pop topp / Det känns som att va' på en annan planet / pop opp i topp pop. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke Thore Skogmans kongeniala slagdänga Pop opp i  topp ser dagens ljus vid samma tid som rockpoeten Bob Dylan gör sin elgitarrsbehängda scendebut. 

Den traditionella berättelsen om Bob Dylans elektrifiering brukar som bekant se ut på följande sätt: I slutet av 50-talet uppslukas Bob Dylan av Woody Guthrie och den traditionella, amerikanska folksången. Han tar sig till New York och blir snabbt en vital del av en neotraditionalistisk musikrörelse vilken ser rockmusik som ett uttryck fördummande masskultur och andefattig kommersialism. Den dogmatiska folksångarrörelsen begränsar emellertid Dylans konstnärliga sökande och på Newportfestivalen 1965 kastar han av sig den kreativa tvångströjan, tar på sig en skinnjacka och hänger på sig en elgitarr. Publiken rasar men Dylan framhärdar och resten är historia.

Man behöver emellertid inte leta särskilt länge för att hitta en del besvärande motsättningar i detta  dominerande narrativ. Förutom det faktum att Dylan spelat in det delvis elektriska albumet Bringing It All Back Home flera månader innan han intog scenen på Newport, så verkar de flesta som bevittnade det elektrifierade framträdandet på festivalen dessutom vara överens om att kritiken främst gällt det undermåliga ljudet och inte den medföljande rockorkestern.

Från ett annat perspektiv ser det hela istället ut så här: Redan i sina tidiga tonår förälskar sig Dylan i den elförstärkta gitarren. Han uppträder i skolans aula med ett skränigt rock´n roll band och turnerar  med popsångaren Bobby Vee. På grund av den rådande tidsandan tvingas han dock ikläda sig rollen som akustisk folksångare, men när Beatles och den brittiska invasionen väl röjt väg kan Dylan åter närma sig den elektriska rock- och bluesmusiken. Med andra ord representerar framträdandet på  Newport snarare en  återgång till rötterna än början på något nytt. 

För den som vill förfäkta detta mer revisionistiska perspektiv är Mixed Up Confusion en viktig länk i beviskedjan.  Låten - en minimalistisk tvåackordsblues - spelas nämligen in med full rocksättning redan hösten 1962 och ges ut som singel tillsammans med Corrina, Corrina. 

Texten utgår från en klassisk bluestrop där sångjaget högljutt beklagar sig över sin tillvaro:

I got mixed up confusion
Man, it's killin' me

Well, there's too many people

And they're all too hard to please

Well, my hat's in my hand

Babe, I'm walkin' down the line

An' I'm lookin' for a woman

Whose head's mixed up like mine

Well, my head's full of question

My temp'rature's risin' fast

Well, I'm lookin' for some answers

But I don't know who to ask

But I'm walkin' and wonderin' 

And my poor feet don't ever stop

Seein' my reflection

I'm hung over, hung  down, hung up

Texten börjar som en lekfull drift med bluesklichéer, men rör men söker sig snart mot klassisk Dylanterräng. Allt eftersom sången fortsätter blir det nämligen tydligt att sångjagets utsatthet  är avgjort mer av existentiell än materiell natur.  Visserligen efterfrågas en kvinna, men problemet verkar främst bestå i att hitta en som är i lika knepig och förvirrad som sångjaget själv. 

Många Dylanvetare (till exempel Clinton Heylin) verkar vilja se arrangemanget i  Mixed Up Confusion som en slags pastisch på rockabillyn från Sun Records  men frågan är om det galopperande samspelet mellan bas och trummor, det Bo Diddley-färgade ackordspelet och det ylande munspelet  inte snarare pekar framåt än bakåt - mot Maggies farm och Subterranean Homesick Blue. 

Dock är det tydligt att Dylan i bokstavlig mening ännu inte hittat sin roströst. Den röst vi hör i Mixed Up Confusion tillhör en allvarstyngd bluespatriark och det är ännu en bra bit kvar till den lojt tillbakalutade och lite retsamma ton som vi idag förknippar med hans elektriska sextiotal. 

När Mixed Up Confusion återutgavs på Biograph-boxen 1985 avfärdade Dylan den som en bagatell.

16 tagningar fördelade på tre dagar säger något annat. Antingen var den väldigt svår att få rätsida på eller så var den faktiskt viktigare än han ville erkänna.