Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.

Summer in Sweden och In the Summertime

Summer in Sweden 3,5%

Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden.  Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.

Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.

In the Summertime

Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten. 

Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en  fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.

På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.

Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad  inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo  från albumet Shot of Love (1981).

I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:

I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?

Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:

I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see

Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity

De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står  i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet  utan resultatet av ett högst medvetet arbete  bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:

"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."

Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:

"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."

Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över  skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.

Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime  närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och  att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med  den han en gång var.

Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.

Emdbräu och Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Emdbräu 3,5%

Det är förstås få anhängare av ljus, hårdfiltrerad folkölslager som undgått att Spendrups Risingsbo försvunnit från butikshyllorna och istället ersatts av Emdbräu, ett öl  i blåa, texttunga burkar med bilder på strutsar (!).

Emdbräu tillverkas i Danmark på uppdrag av det Schweiziska koncernen EMD  (European Marketing Distrubution Aktiengesellschaft) och distribueras i Sverige av Axfood.

Färgen är halmgul och helt klar. Skummet är kraftigt, långvarigt och lämnar en del rester när det sjunker undan. Svag doft av ljust bröd. Ölet är ganska brödigt och har bra beska. Jolmig sirapssötma i avslutet. Kort, söt eftersmak. Något stickig kolsyra.

Den som roar sig med att klicka runt på EMD:s hemsida upptäcker snart att Embräu i resten av Europa säljs med en minimalistisk,  buteljgrön etikett. Varför den begåvats med en tecknad struts i Sverige är än så länge ett mysterium. Å andra sidan är ju strutsen - när man väl tänker efter - en ganska vacker fågel.

Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Hösten 1962 uppträder Bob Dylan på den legendariska folkmusikklubben Gaslight Cafe i Greenvich Village. Han befinner sig vid denna tid i en konstnärlig övergångsperiod. Repertoaren består nu nästan till hälften av egna kompositioner samtidigt som de traditionella folksångerna framförs betydligt egensinnigare än på den självbetitlade debuten

Ett exempel är Cuckoo Is a Pretty Bird, en sång som tidigare  sjungits in av både Clarence Ashley och Rambling Jack Elliot.  I sitt referensverk The Songs He Didn´t Write (2008) konstaterar Derek Barker att Dylan bör ha hört båda dessa inspelningar, men att det omöjligt går att fastslå en definitiv förlaga då Dylans tolkning på flera sätt skiljer sig från både Ashleys och Elliots.

Till att börja med har en vers om spelkort fått stryka på foten (Jack a-Diamonds / I´ve known you from old / You robbed my poor pockets / Of my silver and my gold). Därtill har en del ord bytts ut. Förändringarna kan vid en första anblick verka små, men inte desto mindre förändrar de på ett subtilt sätt hela sången.

Oh the cuckoo is a pretty bird

And she wobble as she flies
But she never sings "coo coo"
'Til the fourth day in july

I've gambled in England
I've gambled in Spain
And I bet you ten dollars
That I beat you  next game

I build me a cabin
On a mountain so high
So I can see Nellie
As she goes riding by

Till att börja med kan vi konstatera att Dylan har ersatt  "play card" med "gamble" - ett ord som både är öppnare och mer dramatiskt. Vad är väl våra tillvaro annat än ett existentiellt spel? Vissa spelar med högre insatser, tar större risker och vinner (kanske) desto mer. Andra är försiktigare men tvingas istället leva sin liv till hälften.

Vidare har mansnamnet Willie ändrats till kvinnoditot Nellie. I en heterosexuell tolkningskontext för namnbytet in ett stråk av lust, otrohet och svartsjuka. Från den nybyggda stugan spanar sångjaget efter Nellie, men är han en bedragen make  eller väntande älskare? Namnbytet begripliggör därmed den något aparta strofen om göken - fågeln som har den tvivelaktiga vanan att lägga sina ägg i andra fåglars bon.

Vi kan således konstatera att den ursprungliga texten om en kringflackande korthaj kokats ned till en minimalistisk folksångsessens som effektivt triangulerar det mänskliga varat genom fixpunkterna spel, åtrå, och längtan. Detta understryks inte minst av det intensivt allvarsamma framförandet. Många uttolkare (till exempel tidigare nämnda Clarence Ashley) sjunger texten med en lite skämtsam underton, något som helt saknas hos Dylan. Även gitarrspelet gör sitt till. En efter en plockas tonerna fram till ett suggestivt, drivande rytm, fjärran från Ashleys muntra banjo.

Att justeringarna inte enbart handlar om estetik framgår av den avslutande versen som Dylan lånat  från  folksången Pretty Saro:

I wish I was a poet
And could write a fine hand
I'd write my love a letter
Lord, she would understand

Att sångjaget explicit nekar till att vara just en poet, skapar nämligen en slags autentiserande distansering. "Jaha" tänker man. "Om han nu inte är poet så måste ju sången vara sann." Samtidigt blir man en smula ledsen å sångjagets vägnar och då inte minst för dennes oförmåga att ge uttryck för sina känslor i skrift.

Kanske är brevet som aldrig kommer att skrivas ett svallande kärleksbrev till den kvinna han så många gånger sett rida förbi. Kanske är det en förklaring till den bedragna hustrun,  en fåfäng förhoppning om att denna ska förstå.

Flower Power Folk och Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Flower Power Folk 3,5%

Dugges är ett litet bryggeri utanför Göteborg som profilerat sig på öl med lite kaffedrink- och fruktläskstuk. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg trekommafemman Black Apple, en suröl med äpple och lakrits?

Nåväl. Flower Power Folk är en suröl med smak av fläderblom och rosor, framtagen tillsammans med den feministiska öl-communityn Ölgäris.

Färgen är ljust halmgul och inte helt klar. Snabbt brusigt skum av läskedryckstyp som snabbt försvinner utan att lämna rester. Doft av hallon, äpplen och körsbärspez. Smaken är fruktig (rabarber och äppelkart) med rejält käkstramande syra. Bra kropp. Omogen småclementin i avslutet. Pigg kolsyra. Den utlovade fläderblomman kommer fram i eftersmaken där den efter en stund även får sällskap av en droppe rosenvatten.

Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Alla som någon gång läst Chronicles: Volume one (2004) vet att Bob Dylan betraktade sextiotalets flower power-rörelse med viss skepsis, åtminstone det segment av rörelsen som kamperade på hans gräsmatta i Woodstock. "Unaccountable looking characters, gargoyle-looking gals, scarecrows, stragglers looking to party....". Den svala responsen hindrade emellertid inte blomsterbarnen från att utropa Dylans Mr. Tambourine Man  till en psykedelisk hippiehymn tillsammans med Jefferson Airplaines  White Rabbit och Rolling Stones Mothers Little Helper.

Det är för all del förståeligt. Sången inleds med att sångjaget ber Mr. Tambourine Man om att spela en sång, varefter han lovar att slå följe med honom på en resa med okänd slutdestination:

Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
I'm not sleepy and there is no place I'm going to
Hey! Mr.  Tambourine Man, play a song for me
In the jingle jangle morning I´ll come followin' you

Den som förfäktar uppfattningen att Mr. Tambourine Man handlar om knark ser förstås den mystiske tamburinmannen som ett personifierat rus eller varför inte langaren själv.  Därtill kommer den andra versen som både innehåller det hallucinogent bemängda ordet "trip" och  en initierad skildring  av hur kroppen domnar bort och blir svår att styra:

Take me on a trip upon a magic swirlin' ship
My senses have been stripped, my hands can't feel to grip
My toes to numb to step
Wait only for my boot heels to be wanderin'
I'm ready to go anywhere, I'm ready for to fade
Into my own parade, cast your dancin' spell my way
I promise to go under it

Det finns således ett visst textstöd för en drogromantisk läsning och med tiden har den  slentianmässiga bängtjacksexegesen kommit att utgöra en slags standard. Tyvärr, då en sådan tolkning lätt blir en smula banal och trivialiserande.

Den norske litteraturvetaren Gisle Selnes hävdar i sin bok Den store sangen  att det rus som Dylan beskriver i Mr. Tambourine Man snarare är kreativt än kemiskt. Detta eftersom Mr. Tambourine Man, enligt Selnes, pekar i riktning mot den romantiske författaren Ralph W. Emerson och den litterära transcendentalismen.

Emerson och hans gelikar (t.ex. Henry David Thoreau och Walt Whitman) ansåg att konstens främsta uppgift  var att ge människan en upphöjd känsla av samhörighet med världsalltet och den gudomliga skapelsen. Att närma sig ett verk intellektuellt och analytiskt skapade ett avstånd som omöjliggjorde denna andens frigörelse, varför transcendentalisterna istället hyllade den ofiltrerade och intuitiva upplevelsen. Selnes menar att Mr Tambourine Man  knyter an till Emerson då den kräver att lyssnaren direkt och förbehållslöst överlämnar sig till Mr Tambourine Mans textvärld:

"Den kalkulerande distansen forsvinner, similene blir til "rene" metaforer: Inspirasjonen beskrives innenfra, og sangens troper og figurer gestaltes som om de var levende skikkelser. Også dette har nok bidratt till sangens rykte som kryptisk og ugjennomtrenglig. Men dersom man vil fölge med på notene till «Mr. Tambourine Man», har man ikke noe valg: Man må finne yt hvilken retning Tamburinmannen beveger seg i, og da må man også ta ordenes betydning på alvor, for det er de som beskriver innover i musikkens eventyrlandskap" (Selnes 2016)

I den amerikanska romantikens andra ringhörna hittar vi förstås Edgar Allan Poe. Om Emerson var den oförbätterlige idealisten som ansåg att alla människor bar på fröet till sin egna befrielse så var Poe hans absoluta motpol. Hos Poe är människan slav under sina egna drifter och begär; hennes öde vilar i händerna på makter som hon inte kan påverka.

Selnes konstaterar att Bob Dylan genom åren låtit sig inspireras och fascineras av såväl Emerson som Poe; men märkligt nog nämner han inte med ett ord det år då de två storheterna faktiskt sammansmälte. Det har med andra ord blivit dags för Steve Douglas flöjtspel i Mr Tambourine Man under 1978 års turné. Arrangemanget har kommit att bli något av en vattendelare bland Dylanentusiaster; en del är uppskattande, andra inte. Bland de senare finner vi  Paul Williams som beskriver det hela så här i sitt standardverk Bob Dylan Performing Artist 1974 - 1986 :

"Steve Douglas, whose sax and and flute-playing dominate the Record [At Budokan], sounds as though he's just had his creativity squelched by his boss and decided to get back at him by playing the most hackneyed, irritating little riffs he could come up with." (Williams 1992)

Det kan förstås verka som en småsak men faktum är att den lite lätt enerverande flöjten förskjuter såväl innebörden som perspektivet i hela sången.

När Mr. Tambourine Man gavs ut på  Bringing it All Back Home (1965) bestod arrangemanget av en ensam Dylan på gitarr och munspel. Tamburinmannen blev en internaliserad abstraktion, en önskedröm i huvudet på en sjungande poet.

 1978 stiger så plötsligt Mr Tambourine fram i form av en påflugen flöjtfigur, en audiell manifestation som faktiskt besvarar sångarens önskan om att få följa med honom in the jingle jangle morning. Frågan är bara om han följer med honom eller efter honom.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är flöjten nämligen en smula svår. Samtidigt som den är en symbol för för Euterpe, musikens och den lyriskaa diktningens musa, representerar den ju också tvång och underkastelse. Flöjten är den översexuelle herdeguden Pans instrument och det är med flöjten som råttfångaren i Hameln leder de hypnotiserade barnen  mot undergången.

Kanske är detta den verkliga orsaken till det utbredda missnöjet med Steve Douglas insatser på 1978 års Mr. Tambourine Man. Det är inte för inte som Emerson kallade Poe för the Jingle Man.