Melleruds utmärkta pilsner & On the Road Again (take 4)

Melleruds utmärkta pilsner 3,5%

Att namnge öl efter gamla nedlagda bryggeriorter är en tradition som kanske särskilt förknippas med Spendrups, ett företag som genom åren skapat varumärken som Tingsryd, Mariestads eller Risingsbo. Det senaste tillskottet i familjen är  Melleruds utmärkta pilsner, ett öl som fått sitt namn från det lilla samhället i Dalsland vars bryggeri lades ner 1959.

Spendrups har lanserat Melleruds 3,5% som ett lite bättre öl än den vanliga långburksfollen och frågan är om detta faktiskt inte stämmer.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Tydlig och behaglig doft av ljust bröd. Skummet är kraftigt och litet segt. Det sjunker långsamt  undan med antydan till kläng.  Rena smaker med fin, krispig beska och en aning sälta. Kanske något kortlivad kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak med rena humletoner.

Historien bakom uttrycket "hårda bud i Mellerud" verkar vara höljt i dunkel. En del tillskriver aforismen ett hemvändande fotbollslag som sett sig slagna på bortaplan av Melleruds IF, andra menar att frasen myntades av revyartisten Arne Källerud.

Än osäkrare än ursprunget till "hårda bud i Mellerud" är förstås fortsättningen ".... men det är värre i Billingsfors där kärringarna slåss".

On the Road Again (take 4)

Det är svårt att tänka sig att någon kan ha det värre än sångjaget i Bob Dylans On the Road Again från 1965. I samma stund som han slår upp ögonen utsetts han för en tsunami av psykningar, iscensatta och orkestrerade av hans närmaste omgivning. Allt medan hans flickvän, helt igenom oförstående, ifrågasätter hans reaktion.

Well I wake up in the morning 

There's frogs in my socks

Your mama, she's a-hidin' 

Inside the icebox

Your daddy comes in wearin' 

A Napoleon Bonaparte mask
Then you ask why I don´t live here

Honey, do you have to ask? 

Well, I go to pet your monkey 

I get a face full of claws 

I ask who's in the fireplace

And you say it's Santa Claus

The milkman comes in

Wearing a derby hat
Then you ask why I don't live here

Honey, how come you have to ask me that?

I en mer traditionell rock´n roll-kontext skulle raden  "... go to pet your monkey"  givetvis vara en nästan övertydlig sexuell metafor. Men tillsammans med tillsammans Napoleonmasker och brandhärjade jultomtar så känns det som om den  lika gärna kan tolkas bokstavligt;  apan är en apa, om än upprörd. Därmed blir On the Road ett typexempel på den anarkistiska humor som genomsyrar Dylans elektriska trilogi.

I sin avhandling Dylan i 60-talet (Ellerströms 2004) uppehåller sig litteraturvetaren Mats Jacobsson en hel del kring just  den absurt svartsynta humorn i Dylans textvärldar. Jacobsson lutar sig i sin tur mot teoretikerna Schulz och Dickstein vilka menar att den svarta humorn är ett uttryck för människans oförmåga att skapa en känsla av mål och mening i tillvaron. Att den svarta crazyhumorn frodas särskilt  under 50- och 60-talet förklaras med att traditionella institutionerna succesivt förlorar sin betydelse samtidigt som existentialismen misslyckas i sin strävan att göra individen till ett meningsskapande subjekt. 

"Hos Dylan  syns inflytandet från den svarta humorn i en rad sånger från 1963-66, i vilka världen beskrivs som absurd och individfientlig och huvudpersonerna som skeptiska och isolerade, i konflikt med både det svårbegripliga samhället och en del av dess invånare."(Jacobsson)

Att Dylan genom hela låten konsekvent håller sig till en en slags småskalig vardagssurrealism gör att  den lilla världen kan rymma - eller kanske snarare återspegla - den stora. On the Road Again blir till ett tittskåp där sextiotalets stormaktspolitik med sina oheliga allianser och postkoloniala proxykrig får formen av besynnerliga, och till synes oförklarliga stridigheter inom husets fyra väggar: 

Well, your grandpa's cane

It turns into a sword

Your grandma prays to pictures

That are pasted on a board

Everything in my pocket 

Your uncle steals

Then you ask why I don´t live here

Honey, I can't believe you're for real

There's fistfights in the kitchen

They're enough to make me cry

Then the milkman comes in even he's gotta take a side 

Then the butler

He's got something to prove

Then you ask why I don't live here

Honey, I can´t believe you don't move

På albumet Bringing It All Back Home framförs  On the Road som en svängig men konventionell blues, svår att skilja från samtida artister som till exempel Canned Heat eller Paul Butterfield Blues Band. 2015 släpps The Official Bootleg Series vol. 12 - the Cutting Edge med överblivet material  från den elektriska trilogin och på ett av spåren kan noterar ytterligare ett sätt att närma sig On the Road Again. 

Alternate take 4 börjar lite stapplande med piano och en kantslagen virveltrumma. Efter ett par takter ökar tempot och när sången börjar övergår trumman till mullrande pukspel samtidigt som bas och gitarr faller in och lägger sig i en suggestiv baktakt. 

Arrangemanget för tankarna till protorockaren Bo Diddley och därmed får On the Road Again ytterligare en dimension. Där Bo Diddley skryter hejdlöst om sin egna förmåga ("Bo Diddley caught a bearcat / To make his pretty baby a Sunday hat" ) sjunger Dylan lika hejdlöst om sin egna oförmåga. 

Dels är det oförmågan att accepteras av - eller ens finna en plats i - familjen. Dels  oförmågan att nå fram och möta den partner för vars skull han genomlider det hela. Som vi alla vet blir ett skämt alltid roligare när den som berättar det är allvarlig och här stegras  komiken ytterligare av att Dylans röst - till skillnad från albumversionen -  snarare är objektivt konstaterande än känslosamt beklagande. Lite som en  Buster Keaton med munspel.