Sleepy Bulldog Best Bitter och Tell Me Momma

Sleepy Bulldog Best Bitter 3,5%

I förra posten skrev folkobob om Daredevil från Gotlands Bryggeri. Nu har det blivit dags för ännu en  representant från det ordinarie sortimentet: Sleepy Bulldog Best Bitter.

Sleepy Bulldog är en pale ale med en färg någonstans mellan guld och koppar.  Skummet är tätt och fint och sjunker ned till en långvarig float. Kolsyran är pigg men inte stickig. Doften är svagare än hos sin kollega Daredevil och drar mer åt bröd än torkad frukt. Om vi fortsätter att jämföra de två så är smaken stramare och beskan torrare hos Sleepy Bulldog än hos Daredevil. Istället för torkad frukt hittar man citrus och knäckebröd. Brödig lång eftersmak.

På etiketten ses en festlig bulldog med cigarr och plommonstop - inte helt olik Winston Churchill.

Tell  Me Momma 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1966 års turné avslutas i just Royal Albert hall - den lokal som  kanske är allra mest förknippad med just Winston Churchill. Det var till exempel i Royal Albert Hall som Churchill på tacksägelsedagen 1944 pekade på hur Amerika och England  kunde förenas i kampen mot diktatur tack vare sin gemensamma ideologiska värdegrund.

Tjugotvå år senare står amerikanen Dylan på samma scen. Framför en enorm amerikansk flagga och flankerad av ett nervigt rock´n roll band förkroppsligar han hur denna angloamerikanska gemenskap  tagit sig i det närmaste symbiotiska uttryck. I början av 1960-talet transformeras 1950-talets Chicagoblues av brittiska r´n´b grupper som Pretty Things, Them, och Animals. 1964 återlämnas det amerikanska arvegodset när Beatles och Rolling Stones flyger över Atlanten.  Tillbaka i Förenta staterna permuterar det återigen; denna gång i händerna på Bob Dylan. (Passande nog heter det första albumet i hans elektriska trilogi just "Bringin´it all Back home".)

Winston Churchill dör året innan Dylan drar ut på sin elektrisk världsturné och man kan därför bara spekulera i vad han hade tyckt om konserten i Royal Albert Hall den 26 maj 1966. Antagligen hade Churchill kunnat uthärda konsertens akustiska  inledning, men det är tveksamt om han hade suttit kvar när den den rasande Tell Me Momma inleder den elförstärkta andra halvan.

Även om Churchill och Dylan skiljs åt av två generationer och ett halvt jordklot så finns det ändå  något som förenar de två entiteterna. Churchill får nobelpriset i litteratur 1953, Dylan 2016. Bägge representerar en litterär tradition där själva framförandet är det centrala. Churchills politiska retorik är omöjlig att skilja från person, tid och plats på samma sätt som Dylans texter är oupplösligt förbundna med sången och dess musikaliska inramning.

Få låtar visar detta tydligare än just den ovan nämnda Tell Me Momma; en svängig, orgelindränkt stänkare där helheten blir betydligt större än de Bo Diddley synkoper och surrealistiska  rock´n roll-dadaistiska fraser som bygger den. Tell Me Momma har aldrig spelats in i studio, utan finns  bara som liveupptagningar från 1966 års turne.

I boken Revolution in the Air - the Songs of  Bob Dylan 1957-73 (2009) pekar Dylanologen Clinton Heylin på hur texten till Tell Me Momma succesivt förändras allt eftersom  turnen fortskrider. Till exempel transformeras följande rader:
Yes I can see you on your window ledge
But I can't tell just how far away you are from the edge

... som i sin ursprungliga form uttrycker både oro och en vilja och omhändertagande, till något som är betydlig mer provocerande och aggressivt:

Everybody sees you on your window ledge
How long´s it gonna take for you to get of the edge?

Hårklyverier kan man tycka, men det faktum att Tell Me Momma egentligen inte finns i en "definitv" studioversion lockar onekligen fram ens inre skrivbordsfilosof. Är de olika live-framförandena  att betrakta som variationer av den version som framfördes i New York den 5 februari 1966? Eller ska man se de olika framförandena som prototyper till den version som hörs i Roal Albert Hall den 7 maj 1966?

Resonemanget går att föra ännu längre. Enligt Simon & Schusters Lyrics 1962-2001 (2004) lyder de inledande raderna till Tell Me Momma så här:

Ol' black Bascom, don´t break no mirrors
Cold black water dog, make no tears

En slapphänt transkribering som förvärrats av dåliga inspelningar säger Heylin och hävdar att Dylan istället sjunger:

Cold black glass don´t make no mirror
Cold black water don´t make no tears

Utan tvekan innebär Heylins förslag en avsevärd förbättring av texten - poetiskt kraftfullare och mycket mer logisk - och jag skulle gärna ha hållit med om det inte vore för att jag själv tycker att Tell me Momma inleds med en skrockfylld varning till en  otursförföljd stackare (med mörkt förflutet) om att inte krossa speglar:

Cold black past, don´t break no mirrors
Cold black water, don´t make no tears

Kanske finns det lika många Tell Me Momma som det finns lyssnare. Kanske finns den verkliga Tell Me Momma bara i en slags rockens motsvarighet till Platons idévärld. Om det nu spelar någon roll vad han sjunger. I en Mojo-artikel om Dylans 60-tal konstaterar musikjournalisten Phil Sutcliffe följande apropå Dylans bitvis svårgenomträngliga texter: "You get what he´s talking about even if you don´t know what he's saying". När man hör Tell Me Momma rulla igång infinner sig lätt följande parafras: "You get what he´s talking about even if you don´t hear what he's saying" .

Daredevil och Everything Is Broken

Daredevil

Senast folkobob drack öl från Gotlands Bryggeri var i vintras med säsongsölen Frosty Bulldog. Nu har turen kommit till bryggeriets året-runt-trekommafemmor. Först ut är IPA:n  Daredevil

Färgen är bärnstensfärgad. Bra doft med en tydlig aprikoston. Tätt skum som klänger och bildar en långvarig float. Kolsyran är pigg, men inte påträngande. Daredevil har en ganska kraftig och rund kropp; en del av rondören finns i de söta smakerna av torkad frukt, vanilj och kola. Lång eftersmak med en aning papp.

På etiketten ses en hund utklädd till Evil Knievel - våghalsen och dödsryttaren som brutit de flesta ben som går att bryta. Enligt Guinnes rekordbok överlevde Knievel totalt 433 frakturer, fördelade på ett trettiotal ben.

Everything Is Broken

Sin geografiska närhet till trots är det sällan Pessimisten Dylan och Humoristen Dylan kan mötas på lika villkor. Men ibland händer det och i låten Everything Is Broken från Oh Mercy (1989) kan man se resultat av just ett sådant möte.  I fyra verser skildras en värld där precis allt verkar vara sönder:

Broken lines, broken strings
Broken threads, broken springs
Broken idols, broken heads
People sleeping in broken beds
Ain´t no use jiving
Ain´t no use joking
Everything is broken

Till en början verkar uppräkningen helt slumpmässig, omöjlig att se mönster i. Men långsamt, nästan undermedvetet, knyts associationsbanorna ihop. I den inledande versen ovan framträder ett lexikalt fält som rör sig bland textiler och sängar: strings och threads, springs och beds. Således skapas en kontrast mellan det höga (fallna gudar och krossade beläten) och det låga (utnötta raggningsrepliker och madrasser).

I den andra versen lämnar vi sängkammaren och beger oss till köket där sönderslagna flaskor och porslinstallrikar tecknar en bild av trasiga hem  och krossade hjärtan:

Broken bottles, broken plates
Broken switches, broken gates
Broken dishes, broken parts
Streets are filled with broken hearts
Broken words never meant to be spoken
Everything is broken

Den avslutande versen vidgar perspektivet och låter förödelsen bre ut sig på en mer samhällelig nivå. Med skräckblandad förtjusning får lyssnaren ta del av hur välvalda symboler för  arbete, lagar och ekonomi krackelerar. Och när grunden för människans kulturella vara smulats ner återstår bara djuret. Här i form av en ylande hund och en kväkande groda:

Broken hands on broken ploughs
Broken treaties, broken vows
Broken pipes, broken tools
People bending broken rules
Hound dog howling, bullfrog croaking
Everything is broken

Även om texten beskriver en värld som håller på att falla ihop så känns den musikaliska inramningen långt ifrån dyster. Everything Is Broken är en klämmig och träskdoftande blues i dur där en dobro med skälvande delayeffekt skapar rörelse tillsammans med ett bongoberikat slagverk. Trummandet  bidrar visserligen till en lätt Voodookänsla, men det är mer scooby-doo-spännande än hotfullt.

Frågan är dock om Everything Is Broken skildrar en objektiv verklighet eller en subjektiv upplevelse.  I de två bryggor som flankerar den tredje versen hittar man ett explicit du-tilltal som antyder att det inte nödvändigtvis är omgivningen som befinner sig i upplösning: Seem like everytime time you stop and turn around/Something else just hit the ground och Every time you leave and go off someplace / things fall to pieces in my face. 

Kanske är det  kaos som beskrivs bara en projicering av ett själsliv som satts i gungning. Men på vilket sätt? Ser vi världen ur den dumpade och avpolleterades perspektiv, omgiven av spillror och vrakgods, eller är det tvärtom så att Everything Is Broken beskriver upplevelsen hos en person som är förälskad intill självutplånelsens gräns? Bara tillsammans med den andra kan världen (och livet) hållas ihop och varje gång den andra går sin väg faller allt samman.

Three Hearts Stockholm och Day of the Locusts

Three Hearts Stockholm 3,5%

Three Hearts/Krönleins Stockholm Festival Beer är en ljus folkölslager av klassisk sexpackstyp . 

Färgen är ljust halmfärgad; gränsande mot blek. Svag bröddoft. Frasigt skum som sjunker undan utan kläng. Kroppen är tunn med rena, ljusa brödtoner. Beskan finns men är varken framträdande eller långvarig. Lite sötma av övermoget äpple i avslutet. Något stickig kolsyra.

Att ett öl som tillverkas i i Halmstad döps till Stockholm väcker förstås en hel del frågor. Räknar man kallt med att förlora Göteborgsmarknaden? Riktar man sig till Stockholmare med sommartorp och hemlängtan? Nåväl. På etiketten syns Stadshuset, känt för bland annat den Nobelprisbankett som brukar hållas i Blå hallen.

Day of the Locusts 

Idag är det precis ett år sedan Sara Danius tillkännagav beslutet att tilldela Bob Dylan 2016 års Nobelpris i litteratur. Det som sedan följde tillhör nog kategorin allmängods, men om någon i läsekretsen nyss kommit hem från en grotta i Tibet så såg det dramatiska narrativet ut så här:

13 oktober 2016: Svenska akademin meddelar via sin ständiga sekreterare Sara Danius att Dylan fått nobelpriset för att ha "skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen". Reaktionerna varierar. Dalademokratens Göran Greider utropar Dylan till "Amerikas främste efterkrigspoet" medan Sydsvenskans Per Svensson kallar valet pinsamt och "en trumpifiering av priset". Därefter vidtar en period av spänd väntan på att Dylan ska visa någon slags reaktion över att ha fått priset. Det gör han inte, varpå akademiledamoten Per Wästberg lackar ur och kallar Dylan "oartig och arrogant".

16 november: Svenska Akademien meddelar att Dylan inte kommer att delta på priscermonin i Stockholms konserthus och än mindre på banketten i Blå hallen.  Lite oväntat rycker Magadalena Ribbing ut till Dylans försvar och hävdar att rockstjärnor måste få spela efter andra regler.

10 december (Nobeldagen):  Amerikas ambassadör Azita Raji läser upp Dylans tacktal i Blå hallen. "Om någon hade sagt att jag skulle tilldelas detta pris skulle det vara som att säga att jag skulle gå på månen" säger Dylan (via Raji). Patti Smith glömmer texten till A Hard Rain´s A-Gonna Fall. 

1 april 2017: Dylan kommer till Stockholm för att ge två konserter på Water Front. Svenska akademin får till en träff, bjuder på champagne och överlämnar medaljen tillsammans med diplomet . Nu inleds en ny väntan; kommer Dylan att hålla en Nobelförelsäsning innan den 10 juni eller kommer han att låta de åtta miljonerna brinna inne?

5 juni: Svenska Akademien meddelar att de mottagit Dylans nobelföreläsning. Föreläsningen - som läggs ut på Akademiens webbplats - handlar om hur hans kulturella liv och världssyn formats av tre verk: Homeros Odysséen, Melvilles Moby Dick och Remarques På Västfronten intet nytt.

14 juni: Media slår upp nyheten att Dylans verkar ha snott/lånat en del av  handlingsreferaten från Sparknotes. En del blir upprörda medan Dylanentusiasterna  - som ju ägnar stora delar av sin vakna tid åt att leta, analysera och diskutera Dylans textlån - mest verkar tycka att det är roligt.

Man kan förstås förvånas över den massmediala upprördhet som ramade in det hela. Ingen som lyssnat på Day of the Locust från New Morning (1970)  kan på allvar överraskats av de olika turerna i Dylans nobelprisodyssé. I låten Day of the Locust beskrivs nämligen i lätt förtäckta ordalag hur det gick till när Dylan promoverades till hedersdoktor vid universitetet i Princeton den 9 juni 1970:

Oh, the benches were stained with tears and perspiration.

The birdies where flying from tree to tree

There was little to say, there was no conversation

As I stepped to the stage to pick up my degree

And the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

Oh the locust sang off in the distance

Yeah, the locusts sang and they where singing for me

Den naturromantik som genomsyrar New Morning gör sig påmind mellan raderna i Day of the Locust. Det verkliga livet finns utanför universitetets väggar; något som både gräshoppor och fåglarna högljutt vittnar om. I den andra versen  blir känslan av instängdhet och stagnation än mer explicit när  i Princetons Nassau-sal  jämförs med en krypta:

I glanced into the chamber where the judges were talking

Darkness was everywhere, it smelled like a tomb

I was ready to leave, I was already talking

But the next time I looked there was light in the room

And the locust sang, yeah, it give me a chill

Oh, the locust sang such a sweet melody

Oh, the locust sang their high whining trill

Yeah, the locusts sang and they were singing for me.

Frågan är hur man egentligen ska förstå raden "But the next time I looked there was light in the room". Är det en beskrivning av hur det allomslutande gravkammarmörkret plötsligt rämnar och försvinner? Eller är det så att berättarjaget står utanför och tittar in på en gemenskap som han själv aldrig kan bli en del av; som en slags mellanvästerns svar på Mårran?  

Även om Day of the Locust återger en fiktiviserad version av händelseförloppet råder det ingen tvekan om att  Dylan har en problematisk relation till akademiska prisutdelningscermonier. I sina Memoarer (2004) berättar Dylan - som kommer till Princeton i sällskap med Sara Lownds och David Crosby - hur han under ceremonin med bestörtning inser att han fortfarande  beskrivs som "det unga Amerikas oroade och engagerade samvete". Just den roll som han med självdestruktiv ihärdighet så länge försökt att bli av med.

I en samtida artikel i Rolling Stone (9 juli 1970) bekräftar Princetonprofessorn Meir Ribilow bilden av en patologiskt obekväm Dylan: "He came romping in his shades and he was very nervous." Vidare skriver Rolling Stone hur Ribilow "found him "extremely uncommunicative" tending to mumble..."

Den som såg Polarprisutdelningen år 2000 känner igen det som beskrivits; såväl talarnas klicheartade beskrivningar av Dylans konstnärskap som dennes aviga förhållningssätt  inför desamma. Och som man kan vänta sig avslutas Day of the Locust  med något som närmaste liknar en flykt. Återigen är det naturen som representerar friheten - denna gång i form av Dakotas svarta berg:

I put down my robe, picked up my diploma

Took hold of my sweetheart and away we did drive

Staright to the hills, the black hills of Dakota

Sure was glad to get out of there alive

And the locust sang, well, it give me a chill

Yeah, the locusts sang such a sweet melody

And the locust sang such with a high whinin' trill

Yeah, the locust sang and the was singing for me

Att Dylans förhållande till litterära priser och institutioner  är kluvet blir tydligt när han i Memoarer sammanfattar sommardagen på universitet i Princeton:

Jag var ändå glad att jag kommit för att ta emot hedersdoktoratet. Jag kunde ha nytta av det. Det  utstrålade aktning och hade något av universums ande över sig. Efter att jag viskat och mumlat mig genom ceremonin överräcktes rullen med diplomet. Vi hoppade in i den stora Buicken och körde iväg. Det hade varit en märklig dag. "Ett gäng runkande kukhuvuden", sa Crosby. (Översättning: Mats Gellerfelt)

Vi kan i nuläget förstås bara hoppas på två saker: Dels att den andra delen av Bob Dylans memoarer  snart  kommer att få se dagens ljus och dels att han då har lite större fördragsamhet med vår svenska akademi.

Käbliku Summer Briis och Mozambique

Käbliku Summer Briis 3,5%

Det var förstås bara en tidsfråga innan trenden med syrliga öl skulle leta sig in i folkobob. För att hitta syrliga trekommafemmor behövs dock en butik med ett något bredare sortiment och  folkobob  styrde därför häromveckan stegen till Möllans folkis på Sofielundsvägen i Malmö. På Möllan Folkis (som alltså inte är en egen butik utan namnet på ICA Möllevångens ambitiösa folkölshylla) införskaffades bland annat Summer Briis från estländska Käbliku -en sour session IPA med vetemalt.

Summer Briis är ljust gulbrun och lite dimmig, inte helt olik äppelmust. Skummet är fast, nästan segt. Rejäl doft av passionsfrukt och aprikos. Smaken är uppfriskande syrlig med smak av både havtorn och tropisk frukt. Ananas, citron och passionsfrukt; allt finns där, men utan att det känns klibbigt eller artificiellt. Simmig munkänsla. Lång eftersmak med aprikos och persika. Det är lite lurigt att hitta beskan bland allt det syrliga, men nog finns den där.

Kanske bör det vara på sin plats med brasklapp: Då folkobobs erfarenhet av syrliga öl är något begränsad (se ovan) har jag inte riktigt något att jämföra smaken med. Kanske är Summer Briis otroligt syrlig för att vara en sur IPA. Kanske är den rena barnleken. Jag vet inte riktigt.

Spontant förknippar jag de fruktiga smakerna med den typ av sommaröl som kan fungera som apertif. Etiketten - där en parant dam i bikini blickar ut över stranden - skvallrar om att jag inte är ensam om den associationen.

Mozambique

Även om Bob Dylan inte brukar förknippas  med strandhäng och solbad så behöver han för den sakens skull inte vara  helt främmande inför solstolar, luftmadrasser och glass-strutar. Han har ju faktiskt burit solglasögon i över femtio år. 

Sommaren 1975 skriver Dylan  tillsammans med med mångsysslaren och teatermannen Jacques Levy flertalet av texterna till det album som skall bli Desire.  Jämfört med den tidiga sjuttiotals-produktionen är Desire betydligt mer kosmopolitisk såväl textmässigt som musikaliskt. Som tredje spår hittar man låten Mozambique - ett tre minuter långt vykort från ett av världens fattigaste länder:

I like to spend som time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek
It's very nice to stay a week or two

There's lot of pretty girls in Mozambique
And plenty time for good romance
And everybody likes to stop and speak
To give the special one you seek a chance
Or maybe say hello with just a glance

Ackompanjemangets diskreta men icke desto mindre soliga calypsorytm utgör på inga sätt en kontrast till (eller ens en nyansering av) den utstuderat tvådimensionella texten. Och frågan man ställer sig som lyssnare blir förstås följande: Varför gör man en låt om just Mozambique?

När Dylan och Levy skriver texten till  Mozambique sommaren 1975 är läget i  landet minst sagt turbulent.  På samma gång som Nejlikerevolutionen störtade det fascistiska i Portugal genom Nejlikerevolutionen 1974 upplöses också kolonialväldet i Mozambique. Den marxistiska guerillan  FRELIMO kunde därmed ta makten efter 13 års väpnad kamp och med hjälp av Kuba och Sovjet  påbörjades arbetet med att bygga socialismen. 1975 utbryter dock ett nytt inbördeskrig ut när RENAMO (Mozambiques Nationella motstånd) tar till vapen mot  FRELIMO med stöd av Sydafrika och Rhodesia

Så varför Mozambique?

Den enklaste förklaringen är att Mozambique -med sitt "q" och sitt "z" -  är ett spännande ord som genererar en hel bukett med spänstiga rim såsom cheek, speak och peek. Det är inte heller omöjligt att Dylan och Levy också påverkas på ett mer omedvetet plan av att Mozambique ofta nämns i radio, teve och tidningar under den tid som skrivprocessen pågår.

Eller så  handlar låten om ett förflutet (eller snarare drömt) Mozambique.  Det är lätt att se hur sångjaget, iklädd ljus linnekostym slår sig ner framför sin bungalow med en ginfizz i handen. Och Mozambique är i gott sällskap. Desire  är ett album som till stor del rör sig i en slags förgången Matinévärld, befolkad av äventyrare och lycksökare. Kvinnan i Black Diamond Bay som "shows a face from another time and place" skulle med sin "necktie and Panama hat" smälta in fint bland de jet-set-européer som på 50- och 60-talet spenderade nätterna i Laurenço Marque (idag Maputo) och dagarna på Bazarutoöarna.

En tredje - rakt motsatt teori är att låtens skildring av paradisiska stränder, hav och kvinnor tvärtom uttrycker ett försiktigt stöd till den nya regimen i Mozambique. När texten skrivs är det fortfarande ovanligt för världsartister att stödja afrikanska befrielserörelser. Detta kommer som bekant att ändras de följande åren med Bob Marleys Zimbabwe (1979), Peter Gabriels Biko (1980) och The Specials Free Nelson Mandela (1984), men sommaren 1975 kan det kanske ses som ett utslag av charmfull salongsbolsjevism att beskriva hur det socialistiska Mozambiques sol lyser såväl över landets stränder  som dess befriade folk:

And when it´s  time for leaving Mozambique
To say goodbye to sand and sea
You turn around to take a final peek
And you see why it´s so unique to be
Among the lovely people living free
Upon the beach of sunny Mozambique

Frågan om vilken roll Mozambique spelade i Dylan och Levys föreställningsvärd sommaren 1975 kommer antagligen aldrig att  få ett defintivt svar. Hur man än vänder på det finns det ett slags metaironiskt element som är svårt att helt frigöra sig från: Desires svängigaste och mest obekymrade låt handlar om ett land som kämpar för att inte slukas av avgrunden...