Summer in Sweden och In the Summertime

Summer in Sweden 3,5%

Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden.  Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.

Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.

In the Summertime

Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten. 

Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en  fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.

På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.

Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad  inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo  från albumet Shot of Love (1981).

I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:

I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?

Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:

I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see

Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity

De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står  i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet  utan resultatet av ett högst medvetet arbete  bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:

"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."

Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:

"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."

Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över  skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.

Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime  närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och  att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med  den han en gång var.

Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.

Emdbräu och Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Emdbräu 3,5%

Det är förstås få anhängare av ljus, hårdfiltrerad folkölslager som undgått att Spendrups Risingsbo försvunnit från butikshyllorna och istället ersatts av Emdbräu, ett öl  i blåa, texttunga burkar med bilder på strutsar (!).

Emdbräu tillverkas i Danmark på uppdrag av det Schweiziska koncernen EMD  (European Marketing Distrubution Aktiengesellschaft) och distribueras i Sverige av Axfood.

Färgen är halmgul och helt klar. Skummet är kraftigt, långvarigt och lämnar en del rester när det sjunker undan. Svag doft av ljust bröd. Ölet är ganska brödigt och har bra beska. Jolmig sirapssötma i avslutet. Kort, söt eftersmak. Något stickig kolsyra.

Den som roar sig med att klicka runt på EMD:s hemsida upptäcker snart att Embräu i resten av Europa säljs med en minimalistisk,  buteljgrön etikett. Varför den begåvats med en tecknad struts i Sverige är än så länge ett mysterium. Å andra sidan är ju strutsen - när man väl tänker efter - en ganska vacker fågel.

Cuckoo Is a Pretty Bird (live version 1962)

Hösten 1962 uppträder Bob Dylan på den legendariska folkmusikklubben Gaslight Cafe i Greenvich Village. Han befinner sig vid denna tid i en konstnärlig övergångsperiod. Repertoaren består nu nästan till hälften av egna kompositioner samtidigt som de traditionella folksångerna framförs betydligt egensinnigare än på den självbetitlade debuten

Ett exempel är Cuckoo Is a Pretty Bird, en sång som tidigare  sjungits in av både Clarence Ashley och Rambling Jack Elliot.  I sitt referensverk The Songs He Didn´t Write (2008) konstaterar Derek Barker att Dylan bör ha hört båda dessa inspelningar, men att det omöjligt går att fastslå en definitiv förlaga då Dylans tolkning på flera sätt skiljer sig från både Ashleys och Elliots.

Till att börja med har en vers om spelkort fått stryka på foten (Jack a-Diamonds / I´ve known you from old / You robbed my poor pockets / Of my silver and my gold). Därtill har en del ord bytts ut. Förändringarna kan vid en första anblick verka små, men inte desto mindre förändrar de på ett subtilt sätt hela sången.

Oh the cuckoo is a pretty bird

And she wobble as she flies
But she never sings "coo coo"
'Til the fourth day in july

I've gambled in England
I've gambled in Spain
And I bet you ten dollars
That I beat you  next game

I build me a cabin
On a mountain so high
So I can see Nellie
As she goes riding by

Till att börja med kan vi konstatera att Dylan har ersatt  "play card" med "gamble" - ett ord som både är öppnare och mer dramatiskt. Vad är väl våra tillvaro annat än ett existentiellt spel? Vissa spelar med högre insatser, tar större risker och vinner (kanske) desto mer. Andra är försiktigare men tvingas istället leva sin liv till hälften.

Vidare har mansnamnet Willie ändrats till kvinnoditot Nellie. I en heterosexuell tolkningskontext för namnbytet in ett stråk av lust, otrohet och svartsjuka. Från den nybyggda stugan spanar sångjaget efter Nellie, men är han en bedragen make  eller väntande älskare? Namnbytet begripliggör därmed den något aparta strofen om göken - fågeln som har den tvivelaktiga vanan att lägga sina ägg i andra fåglars bon.

Vi kan således konstatera att den ursprungliga texten om en kringflackande korthaj kokats ned till en minimalistisk folksångsessens som effektivt triangulerar det mänskliga varat genom fixpunkterna spel, åtrå, och längtan. Detta understryks inte minst av det intensivt allvarsamma framförandet. Många uttolkare (till exempel tidigare nämnda Clarence Ashley) sjunger texten med en lite skämtsam underton, något som helt saknas hos Dylan. Även gitarrspelet gör sitt till. En efter en plockas tonerna fram till ett suggestivt, drivande rytm, fjärran från Ashleys muntra banjo.

Att justeringarna inte enbart handlar om estetik framgår av den avslutande versen som Dylan lånat  från  folksången Pretty Saro:

I wish I was a poet
And could write a fine hand
I'd write my love a letter
Lord, she would understand

Att sångjaget explicit nekar till att vara just en poet, skapar nämligen en slags autentiserande distansering. "Jaha" tänker man. "Om han nu inte är poet så måste ju sången vara sann." Samtidigt blir man en smula ledsen å sångjagets vägnar och då inte minst för dennes oförmåga att ge uttryck för sina känslor i skrift.

Kanske är brevet som aldrig kommer att skrivas ett svallande kärleksbrev till den kvinna han så många gånger sett rida förbi. Kanske är det en förklaring till den bedragna hustrun,  en fåfäng förhoppning om att denna ska förstå.

Flower Power Folk och Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Flower Power Folk 3,5%

Dugges är ett litet bryggeri utanför Göteborg som profilerat sig på öl med lite kaffedrink- och fruktläskstuk. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg trekommafemman Black Apple, en suröl med äpple och lakrits?

Nåväl. Flower Power Folk är en suröl med smak av fläderblom och rosor, framtagen tillsammans med den feministiska öl-communityn Ölgäris.

Färgen är ljust halmgul och inte helt klar. Snabbt brusigt skum av läskedryckstyp som snabbt försvinner utan att lämna rester. Doft av hallon, äpplen och körsbärspez. Smaken är fruktig (rabarber och äppelkart) med rejält käkstramande syra. Bra kropp. Omogen småclementin i avslutet. Pigg kolsyra. Den utlovade fläderblomman kommer fram i eftersmaken där den efter en stund även får sällskap av en droppe rosenvatten.

Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Alla som någon gång läst Chronicles: Volume one (2004) vet att Bob Dylan betraktade sextiotalets flower power-rörelse med viss skepsis, åtminstone det segment av rörelsen som kamperade på hans gräsmatta i Woodstock. "Unaccountable looking characters, gargoyle-looking gals, scarecrows, stragglers looking to party....". Den svala responsen hindrade emellertid inte blomsterbarnen från att utropa Dylans Mr. Tambourine Man  till en psykedelisk hippiehymn tillsammans med Jefferson Airplaines  White Rabbit och Rolling Stones Mothers Little Helper.

Det är för all del förståeligt. Sången inleds med att sångjaget ber Mr. Tambourine Man om att spela en sång, varefter han lovar att slå följe med honom på en resa med okänd slutdestination:

Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
I'm not sleepy and there is no place I'm going to
Hey! Mr.  Tambourine Man, play a song for me
In the jingle jangle morning I´ll come followin' you

Den som förfäktar uppfattningen att Mr. Tambourine Man handlar om knark ser förstås den mystiske tamburinmannen som ett personifierat rus eller varför inte langaren själv.  Därtill kommer den andra versen som både innehåller det hallucinogent bemängda ordet "trip" och  en initierad skildring  av hur kroppen domnar bort och blir svår att styra:

Take me on a trip upon a magic swirlin' ship
My senses have been stripped, my hands can't feel to grip
My toes to numb to step
Wait only for my boot heels to be wanderin'
I'm ready to go anywhere, I'm ready for to fade
Into my own parade, cast your dancin' spell my way
I promise to go under it

Det finns således ett visst textstöd för en drogromantisk läsning och med tiden har den  slentianmässiga bängtjacksexegesen kommit att utgöra en slags standard. Tyvärr, då en sådan tolkning lätt blir en smula banal och trivialiserande.

Den norske litteraturvetaren Gisle Selnes hävdar i sin bok Den store sangen  att det rus som Dylan beskriver i Mr. Tambourine Man snarare är kreativt än kemiskt. Detta eftersom Mr. Tambourine Man, enligt Selnes, pekar i riktning mot den romantiske författaren Ralph W. Emerson och den litterära transcendentalismen.

Emerson och hans gelikar (t.ex. Henry David Thoreau och Walt Whitman) ansåg att konstens främsta uppgift  var att ge människan en upphöjd känsla av samhörighet med världsalltet och den gudomliga skapelsen. Att närma sig ett verk intellektuellt och analytiskt skapade ett avstånd som omöjliggjorde denna andens frigörelse, varför transcendentalisterna istället hyllade den ofiltrerade och intuitiva upplevelsen. Selnes menar att Mr Tambourine Man  knyter an till Emerson då den kräver att lyssnaren direkt och förbehållslöst överlämnar sig till Mr Tambourine Mans textvärld:

"Den kalkulerande distansen forsvinner, similene blir til "rene" metaforer: Inspirasjonen beskrives innenfra, og sangens troper og figurer gestaltes som om de var levende skikkelser. Også dette har nok bidratt till sangens rykte som kryptisk og ugjennomtrenglig. Men dersom man vil fölge med på notene till «Mr. Tambourine Man», har man ikke noe valg: Man må finne yt hvilken retning Tamburinmannen beveger seg i, og da må man også ta ordenes betydning på alvor, for det er de som beskriver innover i musikkens eventyrlandskap" (Selnes 2016)

I den amerikanska romantikens andra ringhörna hittar vi förstås Edgar Allan Poe. Om Emerson var den oförbätterlige idealisten som ansåg att alla människor bar på fröet till sin egna befrielse så var Poe hans absoluta motpol. Hos Poe är människan slav under sina egna drifter och begär; hennes öde vilar i händerna på makter som hon inte kan påverka.

Selnes konstaterar att Bob Dylan genom åren låtit sig inspireras och fascineras av såväl Emerson som Poe; men märkligt nog nämner han inte med ett ord det år då de två storheterna faktiskt sammansmälte. Det har med andra ord blivit dags för Steve Douglas flöjtspel i Mr Tambourine Man under 1978 års turné. Arrangemanget har kommit att bli något av en vattendelare bland Dylanentusiaster; en del är uppskattande, andra inte. Bland de senare finner vi  Paul Williams som beskriver det hela så här i sitt standardverk Bob Dylan Performing Artist 1974 - 1986 :

"Steve Douglas, whose sax and and flute-playing dominate the Record [At Budokan], sounds as though he's just had his creativity squelched by his boss and decided to get back at him by playing the most hackneyed, irritating little riffs he could come up with." (Williams 1992)

Det kan förstås verka som en småsak men faktum är att den lite lätt enerverande flöjten förskjuter såväl innebörden som perspektivet i hela sången.

När Mr. Tambourine Man gavs ut på  Bringing it All Back Home (1965) bestod arrangemanget av en ensam Dylan på gitarr och munspel. Tamburinmannen blev en internaliserad abstraktion, en önskedröm i huvudet på en sjungande poet.

 1978 stiger så plötsligt Mr Tambourine fram i form av en påflugen flöjtfigur, en audiell manifestation som faktiskt besvarar sångarens önskan om att få följa med honom in the jingle jangle morning. Frågan är bara om han följer med honom eller efter honom.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är flöjten nämligen en smula svår. Samtidigt som den är en symbol för för Euterpe, musikens och den lyriskaa diktningens musa, representerar den ju också tvång och underkastelse. Flöjten är den översexuelle herdeguden Pans instrument och det är med flöjten som råttfångaren i Hameln leder de hypnotiserade barnen  mot undergången.

Kanske är detta den verkliga orsaken till det utbredda missnöjet med Steve Douglas insatser på 1978 års Mr. Tambourine Man. Det är inte för inte som Emerson kallade Poe för the Jingle Man.

Our Space och When the Deal Goes Down

Our Space 3,5%

Det lilla Malmöbryggeriet Rocket Brewing har tillsammans med bryggkollektivet Secret Sisters Brewing och jord-till-bord inspiratörerna Two Forks (bägge från Malmö) gjort Our Space, ett veteöl smaksatt med kamomill och citron.

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av jordgubbar och passionsfrukt. Halvhögt frasigt skum som snabbt försvinner utan att lämna rester. Ölet har en minst sagt försiktig kropp och knappt någon beska alls. Helhetsintrycket lutar mer åt "vuxenläsk" och vitamin-brus än öl. Den utlovade citronsmaken blir något tydligare när ölet stått framme en stund. Diskret kolsyra. Parfymigt avslut (kamomill?) och en medellång eftersmak av krita och fruktsoda. 

På etiketten syns en astronaut med en skåneflagga på axeln och en genomskinlig boll i famnen. I den senare en skarpsynte få syn på både Turning Torso och Hyllie vattentorn.

When the Deal Goes Down

Den 28 januari 1986 exploderar rymdfärjan Challenger med sju ombordvarande astronauter.  Två veckor senare, i Sidney den 12 februari, introducerar Bob Dylan License to Kill (en låt som bland annat innehåller raderna man has invented his doom / first step was touching the moon) med följande ord:

"You see, those people had no business going up there. Like there´s not enough problems on earth to solve. So I wanna dedicate this song to all poor people who where fooled into going a up there."

Uttalandet är förstås uppseendeväckande men knappast överraskande. Två år tidigare, i en intervju med Rolling Stones Kurt Loder, kommenterade Dylan det amerikanska rymdprogrammet så här:

Now they're gonna put a space station up there, and it's gonna cost, what - $600 billion, $700 billion? And who's gonna benefit from it? Drug companies who are gonna be able to make better drugs.

Vid en första anblick kan det framstå som en smula märkligt att Bob Dylan - den moderna rocklyrikens förnyare och vägröjare - uttrycker ogillande mot just rymdresor. Men vid en närmare betraktelse inser man att rymdfärdernas strävan bortåt och utåt på ett sätt utgör Dylans essentiella och existentiella motpol eftersom Dylan utvecklas genom att vara still! 

Ta till exempel refrängen till nämnda License to Kill där själva stillasittandet verkar ha gett insikter om människans vara:

There´s a woman on my block.
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Det är lätt att hitta fler exempel, You aínt going nowhere (1967), Tonight I´ll be staying here with you (1969) och Watching the river flow (1971), bara  för att nämna några. I den senare hittar vi dessutom två rader som skulle kunna fungera som denna antirörelses slagkraftiga paroll:  "Grab on to a tree with roots / You ain´t goin´nowhere".

Att vara litterär modernist och samtidigt motståndare till det moderna projektet behöver förstås inte  vara en motsättning och faktum är att många av de poeter som Dylan lutar sig mot (såsom Yeats, Pound, Whitman och Eliot) gjort sig kända både som lyriska nydanare och högljudda kritiker av det framväxande industrisamhället.

Kanske är Dylans rockens motsvarighet till den norske upptäcktsresanden Fritjof Nansen. 1893 lät Nansen sitt farttyg Fram frysa fast i polarisen varefter han i tre års tid drev nästan hela vägen till Nordpolen. Ingen människa hade någonsin varit så lång norrut och Nansen blev förstås världsberömd. Några år senare försökte vår egen ingenjör Andrée nå polen med luftballong. Projekt blev som bekant ett triumfatoriskt fiasko; ballongen havererade och André fick förgäves försöka kämpa sig söderut. Problemet var bara att  istäcket rörde sig i motsatt riktning och när han insåg sitt misstag var det redan försent; André skulle med andra ord ha klarat sig betydligt bättre om han  - liksom Nansen - hade hållit sig stilla på isen.

Att Dylan tagit med sig sin livshållning in i 2000-talet blir tydligt när man hör låten When the Deal Goes Down från 2006 (att låten finns med på ett album som heter just Modern Times är förstås helt igenom logiskt). I fyra verser skildras en värld som befinner sig i ständig rörelse men som  helt och hållet saknar  mål och mening. Lösningen blir den dynamiska ickerörelsen; precis som  Nansen flyter vi  med strömmarna men istället för en nedisad skonare är fixpunkten det "du" som sångjaget gång efter annan lovar att vara med när "the deal goes down":

In the still of the night, in the worlds ancient light
Where wisdom grows up in strife
My bewildering brain, toils in vain
Through the darkness on the pathways of life
Each invisible prayer is like a cloud in the air
Tomorrow keeps turning around
We live and we die, we know not why
But I'll be with you when the deal goes down

We eat and we drink, we feel and we think
Far down the street we stray
I laugh and I cry and I'm haunted by
Things I never meant nor wished to say
The midnight rain follows the train
We all wear the same thorny crown
Soul to soul, our shadows roll
And I'll be with you when the deal goes down

Det stigande versmåttet i kombination med rimschemat (a-a-b-c-c-b) för tankarna till alexandrinen, men de allvarstyngda och ofta religiöst färgade raderna balanseras effektfullt av arrangemangets makliga tretakt. Dylan verkar minst sagt avslappnad och det låter nästan som om han levererar sången genom mungipan, understödd av en smeksam  steelguitar. Resultatet blir en behaglig country-waltz.

Textens pärlband av små och stora vedermödor står således i skarp kontrast mot det musikaliska uttrycket vilket snarare genomsyras av harmoni och upphöjt lugn. Kanske har sångjaget redan nått fram till en insikt om vad som är viktigt i livet och utan motstånd flyter han nu, likt en åldrad Huckleberry Finn på sin flotte, fram genom livets virvlar och bakvatten.