Carlsberg lager och Tomorrow is a Long Time (Live Version 1963)

Carlsberg Lager 3,5%

Så har det blivit dags att än en gång ta tag i den metaforiska elefanten i rummen. Denna gång är det Carlsbergs lager - en hårdfiltrerad lager som i sex år lyckats förbli oprovad. Det vill säga fram tills nu.

färgen är gyllengul och helt klar. Svag doft av ljust bröd

Tätt, långvarigt skumlock. Smaken balanserar det söta och det beska

Aningen stickig kolsyra. Något kvalmigt avslut. Medellång eftersmak med toner av söt småcitrus

Tillsammans med Guinness-harpan och Heineken-stjärnan torde Carlsbergs-signaturen vara ett av bryggeribranschens bäst inarbetade visuella uttryck. Förutom ett par högst marginella justeringar har den sett likadan i snart 120 år.

Från en svensk horisont har Carlsbergs mossgröna halvlitersburk en given plats i vår rock- och designhistoria genom sin framträdande roll på omslaget till Nationalteaterns album Livet är en fest.

Tomorrow Is a Long Time (Live version 1963) 

Den 1 april 2018 intervjuar Martin Wicklin den svenske rockpoeten och tillika Nationalteaterns frontfigur Ulf Dageby i P1:s Söndagsintervjun. I slutet av programmet berättar Dageby om svårigheterna med att översätta Bob Dylan till Svenska. Dageby noterar att resultatet - med ett undantag - alltid blivit sämre än originalet. Detta undantag är förstås översättningen av Dylans Tomorrow Is a Long Time som på svenska blev till den svenska (!) klassikern "Men bara om min älskade väntar" från albumet Barn av vår tid (1978). 

Enligt Dageby är förklaringen till det lyckade resultatet att han så långt som möjligt nog undvek att göra tolkningar. I intervjun beskriver Dageby det med följande ord: "Jag har inte ändrat ett ord... nästan... det är bara direkt översatt". 

En viss hjälp bör dock Dageby ha fått av själva låten i sig. Texten till Tomorrow Is a Long Time utgår nämligen från lediga assonanser snarare än strikta rim, vilket ju förstås ökar möjligheterna att byta språkdräkt avsevärt .

I den ursprungliga versionen ser de tre verserna ut som följer:

If today was not an endless highway

If tonight was not a crooked trail

If tomorrow wasn't such a long time

Then lonesome would mean nothing to you at all

I can't see my reflection in the waters 

I can't speak the sounds that show no pain

I can't hear the echo of my footsteps

Or can't remember the sound of my own name

There´s beauty in the silver, singin' river

There's beauty in the sunrise in the sky

But none of these and nothing else  can touch the beauty

That I remeber in my true love's eyes

I Ulf Dagebys översättning ser de tre verserna ut så här:

Om idag inte var en ändlös landsväg

Och inatt en vild och krokig stig 

Om imorgon inte kändes så oändlig

Då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet 

Jag kan inte säga sorglösa ord 

Jag hör inte mitt eko slå mot gatan

Kan inte minnas vem jag var igår

Det finns skönhet i flodens silver sånger

Det finns skönhet i gryningssolens sken 

Men då ser jag i min älskades öga

En skönhet större än allting som jag vet

Så långt är skillnaderna små även om vi kan notera att det döljer sig en större tragik i Dylans ursprungstext.  Att inte kunna säga sorglösa ord är ju inte riktigt samma sak som att inte kunna åstadkomma ett yttrande överhuvudtaget - åtminstone inte utan att övermannas av en inre smärta ("I can't speak the sounds that show no pain").

Överlag verkar Dylans sångjag vara ensammare och mer isolerad jämfört med Dagebys dito. Att inte minnas vem man var igår är förvisso existentiellt knepigt men att inte minnas hur ens namn låter  ("... can't remeber the sound of my own name") är nog snäppet värre. Vidare känns det också som om den den åtrådda kvinnan har gjorts aningen mer närvarande i Dagebys översättningen. Här ser nämligen sångjaget - här och nu - i sin älskades öga medan  Dylans får klara sig med bleknande minnen ("... the beauty that I remeber in my true love's eye")

Men det är  i refrängen som en mer grundläggande skillnad blir tydlig. 

Men bara om min älskade väntar

Om jag hör hennes hennes hjärta sakta slå

Bara om hon låg här tätt intill mig

Kan jag bli den jag var igår

Både Dylan och och Dageby bygger refrängen kring konditionala bisatser, men där Dageby använder ett hoppfullt presens blickar Dylan bakåt mot en förfluten tid. 

Yes, and only if my true love was waitin' 

Yes, and if I could hear her heart a-softly poundin'

Only if she was lyin' by me

Then I'd lie in my bed once again

Refrängens avslutande rad om den väntande sängen understryker det faktum att Dylans sångjag är en rotlös vandrare både i fysisk och existentiell mening. Således har vi okså anledning att misstänka att inledningens endless Highway och crooked trail inte bara är metaforiska. Det är med andra ord inte det egna, autentiska jaget som eftersöks utan en konkret säng, gärna upptagen.

Skillnaden återspeglas inte oväntat i sättet som texterna framförs på. Dageby är rak, tydlig och teatraliskt välartikulerad medan Dylan är försiktig och trevande, nästan mumlande. Den ena rösten tillhör någon som har ett mål, den andra tillhör en som ser sig om över axeln.