South Plains Breakfast Porter och Fur Slippers

Breakfast Porter 3,5%

Så har det blivit dags för en porter från det lilla Malmöbryggeriet South Plains Brewing Company. Faktiskt är det lite märkligt att portern inte är vanligare i folkölshyllorna. Dels är det en ölstil som tolererar en hel del hylltid och dels kan den hävda sig bättre med en lägre alkoholhalt än både ale och lager.

Ölet är mörkbrunt, nästan svart, skummet högt, tätt och cappuccino-färgat. Doft av kaffe och pumpernickel. Smaken är rejält maltig med en beska som för tankarna till mörk choklad. Aningen oljig munkänsla. Prickig korv och fänkäl i avslutet. Lång eftersmak av lakritsrot.

Exakt vad det är som skiljer en breakfast porter från en vanlig porter är inte helt lätt att reda ut men  breakfast stout verkar i alla fall vara en hyfsat etablerad öltyp med inslag av havre och/eller kaffeinslag. Men  även om både bryggkaffet och havregrynsgröten verkar saknas i South Plains Breakfast Porter så verkar det ju ändå en smula lockande att inta folkölen tillsammans med äggröra och frukostfrallor, iklädd morgonrock och fårskinnstofflor.

Fur Slippers

När det gäller illa dold sexuell metaforik är det nog få texttraditioner som kan tävla med den traditionella bluesen. Mängden och variationen kan både skrämma och imponera. Från Howling Wolfs röda hane i Little Red Rooster ("If you see my little red rooster please drag him home...") till Slim Harpos mer än lovligt påträngande drönarbi i I'm a King Bee ("Well I'm a king bee buzzing around your hive..."). Inte sällan utgörs projektionsytan av till synes harmlösa vardagsföremål. Som Bessie Smiths kaffekvarn i Empty Bed Blues ("Oh he could grind my coffee  cause he had a brand new grind...") och ZZ Tops sovsäck i Sleeping Bag ("Spread it out, lay it all down...").

Men frågan är om inte Bob Dylans Fur Slippers ändå tar priset. I sången beklagar sig en man högljutt över att hans flickvän tagit hans pälstofflor och lämnat honom. Att det är förlusten av det tofflorna som smärtar mest råder det emellertid ingen tvekan om.

Six o'clock in the evening, I feel so low

Ain't got no girlfriend, got no place to go

She was here yesterday, but she's gone today

Even took my furslippers away

Vad de varmfodrade skodonen mer precist representerar är förstås omöjligt att riktigt reda ut men det är uppenbart att förlusten av dem har emaskulerat sångjaget och förvandlat honom till en apatisk spillra av sitt forna jag, oförmögen att möta ens den minsta av livets alla påfrestningar.

I cannot go outside, the ground is to hard

Where can I go? Can't even go in my backyard

Can't drive my car nowhere, I don't wanna get in too

I sure miss them fur slippers as much as I miss you

Det musikaliska arrangemanget  utgörs av en blues som både känns punkig och ultraortodox. Två elgitarrer rör sig kring ett statiskt E7-ackord samtidigt som rytmsektionen skalats ner till ett handklapp och en maracas. Dylans sångröst är lika kraftfull som plågad. Det allvar med vilket texten framförs, står i skarp kontrast till textens småskaliga vardagsbetraktelse och bidrar till en - får man förmoda - medveten komisk effekt. 

Ursprungligen spelades Fur Slippers in för albumet Shot of Love (1981) men verkar ha strukits redan på skisstadiet, vilket i sin tur kan förklara det något primitiva musikaliska uttrycket.  Det skulle dröja fyrtio år innan låten gavs ut officiellt på Bootleg Series vol. 16: Springtime in New York 1980 - 1985. 

En annan läsning av Dylans Fur Slippers kan vara att  texten beskriver hur en relation förtingligats, och känslomässiga värden förskjutits, så att ett par tofflor till slut värderas högre än den medmänniska som nu lämnat honom. Kanske är det faktiskt tofflorna han saknar. Eller som Sigmund Freud skulle sagt: "Manchmal ist eine Zigarre nur eine Zigarre".