Three Hearts Green eko lager 3,5%
Det fanns en tid när ekologiska matvaror inte var något annat än just ekologiska. Idag skulle ingen få för sig att enbart köpa eko-kaffe eller eko-ost. Istället väljer den medvetne konsumenten ekologiskt kaffe från ett reformsocialistiskt kvinnokollektiv på Colombianska höglandet eller en ekologisk ost gjord av mjölk från lowbrow-inbred-cattle betande i motlut.
Därför känns det på något sätt befriande att Krönleins ekologiska lager inte gör anspråk på någonting annat än att enbart vara en ekologisk lager.Färgen är ljust gul och helt klar. Långvarig och överraskande slitstark skumkrona med viss vidhäftnings-förmåga. Doften är överlag svag, men med viss ansträngning går det att hitta toner av malt och äpple. Ölet är överlag friskt med behagliga brödtoner toner och viss beska. Stickig kolsyra. Medellång eftersmak med knäckebröd, gräs och krita. Vaniljsötma i avslutet. En ljus filtrerad lager på burk. Men eko.
Girl from the North Country (live televison version 1969)
Om man slår upp Echo Helstrom i Karsten Jörgensens Dylanlexikon (Accent förlag 2003) får man bland annat lära sig att Bob Dylans första flickvän döptes till Echo eftersom hon
föddes precis på dagen fjorton år efter sin storebror Matt. Att Echo var ett kalendariskt eko i familjealmanackan
är ett lärospån som tvivelsutan sorterar under knappologin men det säger en hel del om det smått bisarra Echo-intresse som länge odlats i Dylankretsar.
En av Echologins (hepp!) pionjärer torde vara frilansskribenten Toby Thompson som 1968 reser till Hibbing för att bokstavligen vandra i Dylans fotspår. Idag är denna typ av musikjournalistik ett väl beprövat grepp men i slutet av sextiotalet var det få - om ens någon - som intresserade sig för excentriska rockstjärnors psykosociala uppväxtmiljöer.Thompsons artiklar publiceras först som ett följetongsreportage i veckotidningen Village Voice och ges sedan ut i samlad form under titeln Positively Main Street - An Unorthodox View of Bob Dylan (Coronet 1971)
Det är onekligen en fascinerande läsning. Thompsson stryker längs väggarna i Hibbing High School och träffar Dylans musiklärarinna... han tar ett glas med Dylans gamla barnvakt (Don McKenzie).... han får en uppsträckning av Dylans mamma Betty.....
Men mest av allt umgås han med Echo Helstrom - kvinnan som enligt legenden (och henne själv) inspirerade Bob Dylan att skriva Girl from the North Country. Men den som letar efter en frostnupen skogsviol får leta någon annanstans. Den Echo som Thompson möter är rivig, energisk och helt igenom osentimental.
Mellan raderna förstår man att Thompson blir alltmer betuttad i sitt undersökningsobjekt och ibland övergår reportagen till ren gonzojournalistik. Som när Thompsson tonsätter och sjunger in en dikt som Echo har skrivit om Bob varunder han nästan förvandlas till Dylan själv:
"It´s amazing how much you sound like Bob!" Echo was saying. "I mean, I realize you've listened to his records a lot, but the similarity is more than just that; it's positively weird!"
Våren 1969 - samtidigt som Thompson befinner sig i Hibbing - landar Dylans Nashville Skyline på skivdiskarna. Albumet inleds med en nyinspelad version av Girl from the North Country, framförd som duett tillsammans med legendaren Johnny Cash. Så här i backspegeln kan valet av sångpartner verka oproblematiskt men 1969 avfärdades han av många som reaktionär Nixonsupporter och chauvinistisk prånglare av kommersiell countrymusik. Dylan och Cash hade dock umgåtts sporadiskt sedan de möttes på Newportfestivalen 1964 och då passat på att uttrycka sin ömsesidiga beundran för varandras arbete.
1969 har också teveprogrammet the Johnny Cash Show premiär. Upplägget är enkelt: en timmes blandad musikunderhållning med husband och gästartister och med the Man in Black som värd och ciceron. Premiäravsnittet sänds den 7 juni och på gästlistan hittar vi ingen mindre än Bob Dylan och enligt en samtida artikel i Rolling Stone är intresset stort; sedan motorcykelolyckan 1966 har Dylan nästan helt hållit sig borta från strålkastarljuset.
I programmet framför Dylan först två låtar (I Threw It All Away och Living the Blues) ensam på scen men innan applåderna har lagt sig går han vidare till en studiokuliss (föreställande en vitmenad gillestuga) där han slår sig ner bredvid Cash. Tillsammans sjunger de sedan Girl from the North Country.
Jämfört med studioversionen på Nashville Skyline är framförandet i The Johnny Cash Show mer avslappnat och mindre teatraliskt. Faktiskt påminner det en aning om två sentimentala nattsuddare vilka med gemensamma krafter försöker frammana minnet av en person som båda en gång känt.
If you´re travelin' in the north country fair
Where the winds hit heavy on the borderline
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine
Dylan och Cash sjunger varannan vers så att Dylan får två och Cash en. Den sista versen sjunger de tillsammans. Duettformatet skapar en viss perspektivförskjutning i jämförelse med solosången på Freewheelin'. Då riktades sången utåt till lyssnaren så att vem som än månde höra fick en hälsning att ta med till flickan i norr. Nu blir sångens "you" istället personen som sitter bredvid, en person som dessutom returnerar hälsningen med ännu ett uppdrag:
See for me that her hair hanging long,
It curls and falls all down her breast.
See for me if her hair hanging long,
That´s the way I remember her best.
Sången avslutas med att de två sångarna upprepar och flätar samman raden "true love of mine". De två rösterna - Dylans androgyna tenor och Cashs härjade baryton - kontrasterar varandra och öppnar upp för en helt annan läsning där en far och en son tillsammans vårdar sitt minne av en förlorad dotter, syster, maka eller mor.
