Folkwatt och Mixed Up Confusion

Folkwatt 3,5%

Exakt vilken relation det Nya Carnegiebryggeriet i Hammarby har till det "gamla" Carnegiebryggeriet vet jag inte riktigt, men med tanke på de advokatmuskler som bör finnas hos Carlsberg - som ju numera äger det anrika varumärket Carnegie Porter -  antar jag att Nya Carnegiebryggeriet har sina papper i ordning.  

Nåväl, Nya Carnegiebryggeriets Folkwatt är en ljusgul, inte helt klar, session IPA med doft av ananas och sursockrat smågodis. Smaken innehåller har en behaglig, aning syrlig fruktton (passionsfrukt) och en lite örtig beska. Snabbt frasigt skum som försvinner utan att lämna rester. Välbalanserad kolsyramunkänsla. Medellång eftersmak som övergår i skumbanan.

Att Nya Carnegiebryggeriet huserar i en gammal lampfabrik förklarar förstås både namnet Folkwatt och glödlampan på etiketten.

Mixed up Confusion

Allting ska gå med elektricitet / pop pop pop opp i pop topp / Det känns som att va' på en annan planet / pop opp i topp pop. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke Thore Skogmans kongeniala slagdänga Pop opp i  topp ser dagens ljus vid samma tid som rockpoeten Bob Dylan gör sin elgitarrsbehängda scendebut. 

Den traditionella berättelsen om Bob Dylans elektrifiering brukar som bekant se ut på följande sätt: I slutet av 50-talet uppslukas Bob Dylan av Woody Guthrie och den traditionella, amerikanska folksången. Han tar sig till New York och blir snabbt en vital del av en neotraditionalistisk musikrörelse vilken ser rockmusik som ett uttryck fördummande masskultur och andefattig kommersialism. Den dogmatiska folksångarrörelsen begränsar emellertid Dylans konstnärliga sökande och på Newportfestivalen 1965 kastar han av sig den kreativa tvångströjan, tar på sig en skinnjacka och hänger på sig en elgitarr. Publiken rasar men Dylan framhärdar och resten är historia.

Man behöver emellertid inte leta särskilt länge för att hitta en del besvärande motsättningar i detta  dominerande narrativ. Förutom det faktum att Dylan spelat in det delvis elektriska albumet Bringing It All Back Home flera månader innan han intog scenen på Newport, så verkar de flesta som bevittnade det elektrifierade framträdandet på festivalen dessutom vara överens om att kritiken främst gällt det undermåliga ljudet och inte den medföljande rockorkestern.

Från ett annat perspektiv ser det hela istället ut så här: Redan i sina tidiga tonår förälskar sig Dylan i den elförstärkta gitarren. Han uppträder i skolans aula med ett skränigt rock´n roll band och turnerar  med popsångaren Bobby Vee. På grund av den rådande tidsandan tvingas han dock ikläda sig rollen som akustisk folksångare, men när Beatles och den brittiska invasionen väl röjt väg kan Dylan åter närma sig den elektriska rock- och bluesmusiken. Med andra ord representerar framträdandet på  Newport snarare en  återgång till rötterna än början på något nytt. 

För den som vill förfäkta detta mer revisionistiska perspektiv är Mixed Up Confusion en viktig länk i beviskedjan.  Låten - en minimalistisk tvåackordsblues - spelas nämligen in med full rocksättning redan hösten 1962 och ges ut som singel tillsammans med Corrina, Corrina. 

Texten utgår från en klassisk bluestrop där sångjaget högljutt beklagar sig över sin tillvaro:

I got mixed up confusion
Man, it's killin' me

Well, there's too many people

And they're all too hard to please

Well, my hat's in my hand

Babe, I'm walkin' down the line

An' I'm lookin' for a woman

Whose head's mixed up like mine

Well, my head's full of question

My temp'rature's risin' fast

Well, I'm lookin' for some answers

But I don't know who to ask

But I'm walkin' and wonderin' 

And my poor feet don't ever stop

Seein' my reflection

I'm hung over, hung  down, hung up

Texten börjar som en lekfull drift med bluesklichéer, men rör men söker sig snart mot klassisk Dylanterräng. Allt eftersom sången fortsätter blir det nämligen tydligt att sångjagets utsatthet  är avgjort mer av existentiell än materiell natur.  Visserligen efterfrågas en kvinna, men problemet verkar främst bestå i att hitta en som är i lika knepig och förvirrad som sångjaget själv. 

Många Dylanvetare (till exempel Clinton Heylin) verkar vilja se arrangemanget i  Mixed Up Confusion som en slags pastisch på rockabillyn från Sun Records  men frågan är om det galopperande samspelet mellan bas och trummor, det Bo Diddley-färgade ackordspelet och det ylande munspelet  inte snarare pekar framåt än bakåt - mot Maggies farm och Subterranean Homesick Blue. 

Dock är det tydligt att Dylan i bokstavlig mening ännu inte hittat sin roströst. Den röst vi hör i Mixed Up Confusion tillhör en allvarstyngd bluespatriark och det är ännu en bra bit kvar till den lojt tillbakalutade och lite retsamma ton som vi idag förknippar med hans elektriska sextiotal. 

När Mixed Up Confusion återutgavs på Biograph-boxen 1985 avfärdade Dylan den som en bagatell.

16 tagningar fördelade på tre dagar säger något annat. Antingen var den väldigt svår att få rätsida på eller så var den faktiskt viktigare än han ville erkänna.