Bergsfolk Pale Ale 3,5%
Enligt hemsidan tillverkar Svartbergets fjällbryggeri sina öl på två olika ställen; dels bredvid en pizzeria i utkanten av Duved och dels i en skidbacke på Åreskutan. Var deras Pale Ale i folkölsformat är tillverkad vet jag inte riktigt men den är enligt uppgift inhandlad i en jämtländsk dagligvaruaffär.
Det är förstås ett snilledrag att döpa ett öl från Åre till Bergsfolk och på så sätt leda om associationsbanorna från dryga stekare med dunväst och corona till skäggiga backstugesittare med banjo och dåliga tänder.
Pretty Polly (live version 1961)
Alltsedan 1800-talets slut har amerikanska kulturhistoriker och folklivsforskare begett sig till Appalachernas kärva bergstrakter på jakt efter genuin och helt igenom autentisk folkmusik.
Något sammanfattad ser teorin ut så här: I takt med att kolonialiseringen av den Nordamerikanska kontinenten skjuter ny fart efter frihetskriget (1775-1783), pressas fattiga migranter från England och Skottland upp i Appalacherna där de bildar små isolerade bergsbyar. Livet bland bland de magra åkerlapparna och mörka kolgruvorna är hårt varför sångerna som traderats generation efter generation blir en samlande kraft och källa till tröst och glädje.
För den unge Bob Dylan verkar musiken från Appalacherna fungera som en länk till det tidlösa och eviga, med vars hjälp en brådmogen tjugoåring kan "fiska guldsand ur tidens våg" . Detta blir inte minst tydligt på en inspelning från Gaslight Cafe den 6 september 1961.
Vid denna tid består Dylans repertoar nästan helt av traditionella blues- och folksånger. Bland de senare hittar vi Pretty Polly, en emblematisk bergsballad med rötter i det engelska skillingtrycket Gosport Tragedy från 1750. Pretty Polly skildrar med brutal enkelhet hur en man vid namn Willie mördar unga kvinnan Polly:
Oh Willie, Oh Willie, I´m scared of your ways
I´m scared you will lead my body astray
Pretty Polly, Pretty Polly, you guessed just about right
For I dug on your grave the best part of last night
She threw her arms around him and she began to cry
You can´t kill a woman that loves you such as I
There´s no time to talk now, theres no time to stand
He drew out his dagger all in his right hand.
Pretty Polly har tolkats av en mängd artister, men den mest kända versionen är nog ändå Dock Boggs - en banjospelande gruvarbetare från Norton, Virginia - från 1927.
Det råder ingen tvekan om att Dylan har använt Boggs Pretty Polly som förlaga. Faktum är att den släpigt nasala sången och gitarren som spelas som en clawhammerbanjo stundtals låter mer som Dock Boggs än Dock Boggs själv; den utdragna munspelsfiguren som kommer in mellan verserna känns nästan malplacerad i sammanhanget. Ändå framstår Dylan inte riktigt som en epigon. istället verkar som om han utforskar både sig själv och publiken. Hur mycket går det att dra ut på en ton och ett ackord innan det suggestiva övergår i monotoni och hur mycket kan man tänja på en scenpersona utan att förlora sig själv?
Det idoga sökandet efter Appalachernas rena och sanna musikaliska själ påminner inte så lite om jakten på den heliga graalen och genom åren har musiketnologernas sökande kommit att motiveras på flera olika sätt.
Vissa försökte hitta något som kunnat förena en sargad nation (Appalacherna sträcker sig som bekant sträcker sig från Alabama i söder till New England i norr). En del sökte efter ett rent anglosaxiskt kulturarv, opåverkat av svarta och judiska musiktraditioner. Andra letade efter en folklig motpol till kaptitalististiskt geschäft och kommersiellt tingeltangel.
Och liksom graalen visade det sig till slut att det ideal man letade efter bara var en projicerad önskedröm. Appalachernas bergsbor samlade sig gärna kring musikradioprogram och valet av instrument berodde mer på postorderföretagens sortiment än på traditionen.
