Arctic Beer och Talkin' World War III Blues

Arctic Beer 3,5%

I norra Norge, 30 mil norr om polcirkeln, ligger Tromsö och det anrika bryggeriet Mack (uppkallat efter grundaren Ludwig Markus Mack). Deras ljusa lager Arctic lär gå åt som smör på en nygräddad lefse bland norska gränshandlare i Strömstad. Dock är den burk som recenceras här köpt på Coop i Lund.

Färgen är blekgul och helt klar. Tätt, halvsnabbt skum med lite kläng. Doft av franskbröd och skumbanan. Ganska mycket sötma (sirap och vanilj) och ganska lite beska. En frisk citruston ger sig dock till känna i avslutet. Behaglig kolsyra men ganska tunn munkänsla. Kort eftersmak med rena, fina brödtoner.

Talkin' World War III Blues

Den som närmar sig Norge med putsade Bob Dylanbrillor kommer förr eller senare att få syn på poeten Jan Erik Vold. I mitten av sextiotalet var han - i likhet med Dylan -  inspirerad av beatpoesi och imagism  och på sjuttiotalet gav han ut boken Damer i Regn, en samling med Dylanöversättningar  (Den norske Bokklubben, 1977).

Att översätta poesi är knappast något för den nervsvage. Förutom att rim och versfötter måste passas in i en helt ny språkdräkt, så väcker ord och uttryck olika känslor på olika språk. Ett stolt dandelion blir på svenska till en småäcklig maskros samtidigt som det fartfyllda idiomatiska uttrycket fall in sleep  blir till det stillsamma verbet somnar.

Den som översätter Bob Dylan stöter dessutom på ytterligare ett problem i form av ett intensivt namndroppande. Namn på städer och kulturpersonligheter staplas på varandra men de bilder de målar upp blir inte nödvändigtvis desamma i Amerika som i Skandinavien.  Jan Erik Vold löser detta genom att söka efter de norska  motsvarigheterna.  Ta till exempel Dylans Talkin' World War III Blues från 1963 - en text som hos Vold får heta  Preike* trea verdenskrig.

Texten skildrar hur textens berättarjag går till en doktor för att dryfta en dröm om livet efter kärnvapenkatastrofen. I den ursprungliga versionen av Dylan beskrivs mötet med   hjärnskrynklaren så här:

I said , "Hold it, Doc, a World War passed through my brain"

He  said, "Nurse, get your pad, this boy's insane"

He grabbed my arm, I said, "Ouch!"

As I landed on the psychiatric couch

He said "Tell me about it"

I Volds översättning ställs en något annorlunda diagnos samtidigt som patienten framstår som avsevärt motsträvigare:

Jeg sa: Doktor, doktor jeg har en verdenskrig i hue 

Han sa: Søster, rull ut trillebenken, gutten har fått snue

Så greip han meg   i armen, jeg sa: Gi-Fan!

idet jeg landa på psykiater-divan

Han sa: Få høre!

Sedan beskrivs den ena absurda scenen efter den andra, för trots att en växande ensamhet gör sig påmind i utbombade metropolen verkar det  vara omöjligt för de överlevande att nå fram till varandra. Hos Dylan visar det sig  först mot slutet att staden som skildrats är New York medan Vold å sin sida redan från början är tydlig med att vi befinner oss i Oslo. Turen går längs Pilestredet vidare mot Grand Café för att till slut avslutas på Fridtjof Nansens Plass där en grammofonspelare snurras igång:

Vel, nå lengta jag etter å høre musikk

så jag satte på bilradioen temmelig kvikt

Det kom ingen lyd, bare batterigugge

radioen var en gåen som ei mjælkemugg⃰  ⃰      

Så måtte jag sveive på sveivegrammofon

Det var søstrene Bjørklund som skrek i mikrofon

Si til mor, si til far vår kjaerlighet går bra, går bra

Vi kan konstatera att Vold har låtit det norska schlagerfenomenet Søstrene Bjørklund ersätta förlagans högst fiktive smörsångare Rock-a-day Johnny:

Well, I remember seein' some ad

So I turned on my Conelrad

But I didn't pay my Con Ed bill

So the radio didn't work so well

Turned on my record player -

It was Rock-a-day Johnny singin', "Tell Your Ma, Tell Your Pa 

Our Love's A-gonna Grow Ooh-wah, Ooh-wah"

Genom åren har flertalet av Volds Dylanöversättningar tolkats av jazz- och bluesmusikern Kåre Virud.  Men det finns undantag och Preika trea verdenskrig  hör till dem som Vold  konsekvent valt att recitera solokvist, såväl från  scen som på skiva. Det upphöjda, humoristiska lugn som genomsyrar Dylans framförande av Talkin' World War III Blues saknas nästan helt  hos Vold, istället genomsyras uppläsningen av en manisk nervositet. 

Befriad från takt och ackord får texten ett radikalt annorlunda uttryck och den orimmade rad som avslutar  varje vers - och som Dylan utgör en kommentar utanför den egentliga sången -  blir hos Vold till en slags sammanfattande slutsats.

Men även rent textmässigt framstår Dylans sångpersona också som en aning mer  känslomässigt distanserad i jämförelse med Volds dikt-dito. Notera till exempel hur Volds textjag längtar efter musik medan Dylans lite lagom pliktskyldigt drar sig till minnes en reklamannons för nödradiosystemet Conelrad (Control of Electromagnetic Radiation).

Kanske speglar de två texterna två skilda aspekter av kalla kriget. När  Dylan sjunger in Talkin' world War Blues är Amerika en djupt skakad, men samtidigt lättad nation i färd med att bearbeta Kubakrisen. När Vold gör sin  översättning har stormakternas kärnvapenpark i årtionden kastat ångestfyllda skuggor över det lilla NATO-landet Norge.

*Preike motsvaras på svenska av "predika".

⃰  ⃰ Mjölkkanna