Summer in Sweden 3,5%
Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden. Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.
Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.
Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.In the Summertime
Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten.
Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.
På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.
Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo från albumet Shot of Love (1981).
I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:
I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?
Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:
I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see
Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity
De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet utan resultatet av ett högst medvetet arbete bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:
"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."
Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:
"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."
Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.
Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med den han en gång var.
Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.
I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:
I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?
Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:
I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see
Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity
De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet utan resultatet av ett högst medvetet arbete bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:
"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."
Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:
"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."
Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.
Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med den han en gång var.
Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.
