Our Space och When the Deal Goes Down

Our Space 3,5%

Det lilla Malmöbryggeriet Rocket Brewing har tillsammans med bryggkollektivet Secret Sisters Brewing och jord-till-bord inspiratörerna Two Forks (bägge från Malmö) gjort Our Space, ett veteöl smaksatt med kamomill och citron.

Färgen är blekt gul och helt klar. Svag doft av jordgubbar och passionsfrukt. Halvhögt frasigt skum som snabbt försvinner utan att lämna rester. Ölet har en minst sagt försiktig kropp och knappt någon beska alls. Helhetsintrycket lutar mer åt "vuxenläsk" och vitamin-brus än öl. Den utlovade citronsmaken blir något tydligare när ölet stått framme en stund. Diskret kolsyra. Parfymigt avslut (kamomill?) och en medellång eftersmak av krita och fruktsoda. 

På etiketten syns en astronaut med en skåneflagga på axeln och en genomskinlig boll i famnen. I den senare en skarpsynte få syn på både Turning Torso och Hyllie vattentorn.

When the Deal Goes Down

Den 28 januari 1986 exploderar rymdfärjan Challenger med sju ombordvarande astronauter.  Två veckor senare, i Sidney den 12 februari, introducerar Bob Dylan License to Kill (en låt som bland annat innehåller raderna man has invented his doom / first step was touching the moon) med följande ord:

"You see, those people had no business going up there. Like there´s not enough problems on earth to solve. So I wanna dedicate this song to all poor people who where fooled into going a up there."

Uttalandet är förstås uppseendeväckande men knappast överraskande. Två år tidigare, i en intervju med Rolling Stones Kurt Loder, kommenterade Dylan det amerikanska rymdprogrammet så här:

Now they're gonna put a space station up there, and it's gonna cost, what - $600 billion, $700 billion? And who's gonna benefit from it? Drug companies who are gonna be able to make better drugs.

Vid en första anblick kan det framstå som en smula märkligt att Bob Dylan - den moderna rocklyrikens förnyare och vägröjare - uttrycker ogillande mot just rymdresor. Men vid en närmare betraktelse inser man att rymdfärdernas strävan bortåt och utåt på ett sätt utgör Dylans essentiella och existentiella motpol eftersom Dylan utvecklas genom att vara still! 

Ta till exempel refrängen till nämnda License to Kill där själva stillasittandet verkar ha gett insikter om människans vara:

There´s a woman on my block.
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Det är lätt att hitta fler exempel, You aínt going nowhere (1967), Tonight I´ll be staying here with you (1969) och Watching the river flow (1971), bara  för att nämna några. I den senare hittar vi dessutom två rader som skulle kunna fungera som denna antirörelses slagkraftiga paroll:  "Grab on to a tree with roots / You ain´t goin´nowhere".

Att vara litterär modernist och samtidigt motståndare till det moderna projektet behöver förstås inte  vara en motsättning och faktum är att många av de poeter som Dylan lutar sig mot (såsom Yeats, Pound, Whitman och Eliot) gjort sig kända både som lyriska nydanare och högljudda kritiker av det framväxande industrisamhället.

Kanske är Dylans rockens motsvarighet till den norske upptäcktsresanden Fritjof Nansen. 1893 lät Nansen sitt farttyg Fram frysa fast i polarisen varefter han i tre års tid drev nästan hela vägen till Nordpolen. Ingen människa hade någonsin varit så lång norrut och Nansen blev förstås världsberömd. Några år senare försökte vår egen ingenjör Andrée nå polen med luftballong. Projekt blev som bekant ett triumfatoriskt fiasko; ballongen havererade och André fick förgäves försöka kämpa sig söderut. Problemet var bara att  istäcket rörde sig i motsatt riktning och när han insåg sitt misstag var det redan försent; André skulle med andra ord ha klarat sig betydligt bättre om han  - liksom Nansen - hade hållit sig stilla på isen.

Att Dylan tagit med sig sin livshållning in i 2000-talet blir tydligt när man hör låten When the Deal Goes Down från 2006 (att låten finns med på ett album som heter just Modern Times är förstås helt igenom logiskt). I fyra verser skildras en värld som befinner sig i ständig rörelse men som  helt och hållet saknar  mål och mening. Lösningen blir den dynamiska ickerörelsen; precis som  Nansen flyter vi  med strömmarna men istället för en nedisad skonare är fixpunkten det "du" som sångjaget gång efter annan lovar att vara med när "the deal goes down":

In the still of the night, in the worlds ancient light
Where wisdom grows up in strife
My bewildering brain, toils in vain
Through the darkness on the pathways of life
Each invisible prayer is like a cloud in the air
Tomorrow keeps turning around
We live and we die, we know not why
But I'll be with you when the deal goes down

We eat and we drink, we feel and we think
Far down the street we stray
I laugh and I cry and I'm haunted by
Things I never meant nor wished to say
The midnight rain follows the train
We all wear the same thorny crown
Soul to soul, our shadows roll
And I'll be with you when the deal goes down

Det stigande versmåttet i kombination med rimschemat (a-a-b-c-c-b) för tankarna till alexandrinen, men de allvarstyngda och ofta religiöst färgade raderna balanseras effektfullt av arrangemangets makliga tretakt. Dylan verkar minst sagt avslappnad och det låter nästan som om han levererar sången genom mungipan, understödd av en smeksam  steelguitar. Resultatet blir en behaglig country-waltz.

Textens pärlband av små och stora vedermödor står således i skarp kontrast mot det musikaliska uttrycket vilket snarare genomsyras av harmoni och upphöjt lugn. Kanske har sångjaget redan nått fram till en insikt om vad som är viktigt i livet och utan motstånd flyter han nu, likt en åldrad Huckleberry Finn på sin flotte, fram genom livets virvlar och bakvatten.