The Tail of a Whale 3,5%
The Tail of a Whale är ett ofiltrerat veteöl av tysk typ, tillverkat av Spendrups via underetiketten Brutal Brewing.Färgen är ljust gul och oklar. Doften är parfymig med bergamott och koriander. Skummet är lågt, kompakt och med god vidhäftningsförmåga. Det sjunker långsamt undan och lämnar tydliga reminiscenser. Ölet är inte särskilt beskt men har en tydlig, något syrlig, grapefruktton. Diskret kolsyra och lite josig munkänsla. Medellång eftersmak av ljust bröd.
Att bryggeriet hellre kallar ölet för white ale än weizenbier är förstås förståeligt. White ale rimmar på white whale och tillsammans med burkens stiliserade valstjärt förs tankarna ofelbart till Moby Dick.
Bob Dylans 115th Dream (live version 1988)
Den 5 juni 2017 - fem dagar före deadline - meddelar Svenska Akademien att Bob Dylan har spelat in och skickat en Nobelföreläsning. Den handlar om böckerna som inspirerat och format honom, däribland Herman Melvilles Moby Dick. Det kommer förstås knappast som en överraskning; liksom Melville rör sig Dylan fritt mellan genrer och stilar och blandar friskt personliga erfarenheter med myter och bibelspråk.
Även tematiskt finns det flera beröringspunkter mellan Melville och Bob Dylan. Båda skildrar människans fåfänga kamp mot sitt öde och sin inre natur och båda underhåller tanken om att besatthet och rastlöshet på en och samma gång är människans bästa vän och värsta fiende.
På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:
I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do
When they are far away at sea
Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.
Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.
På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:
"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons
Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.
Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:
Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship
Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.
Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.
Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.
Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.
På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:
I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do
When they are far away at sea
Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.
Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.
På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:
"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons
Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.
Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:
Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship
Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.
Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.
Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.
Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.
1988 är ett märkesår i Dylans karriär. 1988 inleds det ändlösa turnerande som publik och kritiker ska komma att kalla The Never Ending Tour. Drygt trettio år senare pågår den fortfarande och det känns därför logiskt när Dylan i sin Nobelföreläsning väljer följande citat ur Moby Dick:
"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"
"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"
