Peroni Nastro Azzuri och Oh Babe, It Ain't No Lie (live version 2001)

 Peroni Nastro Azzuri 3,5%

På sistone har det varit en mängd kampanjer för  Peronis Nastro Azzuri i dagligvaruhanden. Onekligen får man intrycket av en välkoordinerad framsstöt mot folkölssveriges centrum - hårdfiltrerad, ljus lager. Avanti!

Doft av honung och och franskbröd. Färgen är blekt gul och helt klar. Ett lågt men extremt tätt och hyfsat långlivat skumlock. Försiktig kropp med diskret beska (folkobob strävar som bekant alltid efter ett neutralt språkbruk) och en trevlig  knäckig maltton. Något påträngande kolsyra. Mineralvatten- sälta och citrus i avslutet. Kort eftersmak.

Även om lageröl knappast utgör Italiens starkaste gren, går det inte att förneka att ett italienskspråkig trekommafemma ("Il gusto unico!") skänker en aning napolitansk air åt helgens  plåtpizza. 

Oh Babe It Ain't No Lie (live version 2001)

Sommaren 2001 befinner sig Bob Dylan på turné i Europa. Såväl Stravinskijhallen i Montreux som Trädgårdsföreningen i Göteborg klaras av innan färden i juli går vidare mot Italien. Men det är inte främst för konserterna som 2001 års Italienbesök kommer att  skrivas in i historieböckerna, utan för den presskonferens som Dylan håller den 23 juli på anrika Hotell de la Villes i Rom . 

Dylan är avslappnad och på ett osedvanligt gott humör, frågorna intelligenta och respektfulla. Resultatet blir ett samtal där intervjuobjektet succesivt öppnar upp sig samtidigt i takt med att frågorna blir alltmer inkännande.

Presskonferensen är en del av marknadsföringen av det kommande albumet Love and Theft och på frågan om hur han egentligen ser på relationen mellan kärlek och stöld svarar han att de två begreppen inte utesluter varandra: "I don't think they are at the opposite ends of the line". När en av journalisterna  hävdar  att kärlek och stöld går hand i hand utropar Dylan entusiastiskt: "Exactly! They go hand in hand.... like fingers in a glove".

Att Dylan under sin karriär norpat både fraser och melodier från musik han gillar råder det nog ingen tvekan om, men den som vill studera de mer praktiska  uttrycken för Dylans kleptomani bör istället börja i Minneapolis studentkvarter 1959 då Bob Dylan - inför avfärden till New York - passar  på att stjäla ett tjugotal skivor från musikerkollegan Jon Pankake. 

Det är därför en  händelse som ser ut som en tanke att Dylan föregående dag inlett ett framträdande på Anzio jazzfestival med  Oh Baby It ain´t no Lie - en låt som hämtats från Elizabeth Cottens  Folksongs and Instrumentals With Guitar.

Cottens var en vänsterhänt folksångerska från North Carolina som brukade spela med bassträngarna neråt. Resultatet blev ett mycket typiskt, melodiskt ackordspel som hade en stor påverkan på den tidige Dylan.  Spelstilen övergavs som bekant efter de två första albumen och när han nu - ett halvt liv senare - återvänder till Oh Babe, It Ain´t No Lie blir den till en flerstämmig blugrassdänga utan fiol.

Been all around this whole round world 

Lord I just got back today

Work all the week hon' and I gave it all to you

Honey baby what more can I do

O babe it ain't no lie 

O babe it ain't no lie 

O babe it ain't no lie 

Know this life I'm living is very high.

Exakt vilka skivor som Dylan stoppade ner i duffelväskan hemma hos Pankake har förstås varit ett återkommande ämne för diskussion, men Dylanologen Derek Barker hävdar i The Songs He Didnt´t Write (2008) att den ovannämnda Folksongs and Instrumentals With Guitar definitivt var en av dem. 

Förutom den uppenbara kopplingen mellan det vittberesta sångjaget och världsresenären Dylan (för tvåtusentalets konsertpublik är Dylan alltid en återvändare, aldrig en besökare) så representerar Oh Baby It Ain´t No Lie därför på ett högst konkret sätt både kärleken till och stölden av musik. 

Epilog:

Enligt legenden lär Pankake ha sökt upp Dylan i New York  för att med hjälp av en sönderslagen flaska och hot om våld ta tillbaka de stulna skivorna. Lyckligtvis gick Dave van Ronk emellan och räddade situationen. Kanske hade van Ronk en bättre förståelse för  sambandet mellan kärlek och stöld. Man kan ju åtminstone hoppas, för året därpå snodde Dylan hans arrangemang av House of the Rising Sun.