Melleruds utmärkta pilsner & On the Road Again (take 4)

Melleruds utmärkta pilsner 3,5%

Att namnge öl efter gamla nedlagda bryggeriorter är en tradition som kanske särskilt förknippas med Spendrups, ett företag som genom åren skapat varumärken som Tingsryd, Mariestads eller Risingsbo. Det senaste tillskottet i familjen är  Melleruds utmärkta pilsner, ett öl som fått sitt namn från det lilla samhället i Dalsland vars bryggeri lades ner 1959.

Spendrups har lanserat Melleruds 3,5% som ett lite bättre öl än den vanliga långburksfollen och frågan är om detta faktiskt inte stämmer.

Färgen är mörkt gyllengul och helt klar. Tydlig och behaglig doft av ljust bröd. Skummet är kraftigt och litet segt. Det sjunker långsamt  undan med antydan till kläng.  Rena smaker med fin, krispig beska och en aning sälta. Kanske något kortlivad kolsyra. Äppeljuice i avslutet. Medellång eftersmak med rena humletoner.

Historien bakom uttrycket "hårda bud i Mellerud" verkar vara höljt i dunkel. En del tillskriver aforismen ett hemvändande fotbollslag som sett sig slagna på bortaplan av Melleruds IF, andra menar att frasen myntades av revyartisten Arne Källerud.

Än osäkrare än ursprunget till "hårda bud i Mellerud" är förstås fortsättningen ".... men det är värre i Billingsfors där kärringarna slåss".

On the Road Again (take 4)

Det är svårt att tänka sig att någon kan ha det värre än sångjaget i Bob Dylans On the Road Again från 1965. I samma stund som han slår upp ögonen utsetts han för en tsunami av psykningar, iscensatta och orkestrerade av hans närmaste omgivning. Allt medan hans flickvän, helt igenom oförstående, ifrågasätter hans reaktion.

Well I wake up in the morning 

There's frogs in my socks

Your mama, she's a-hidin' 

Inside the icebox

Your daddy comes in wearin' 

A Napoleon Bonaparte mask
Then you ask why I don´t live here

Honey, do you have to ask? 

Well, I go to pet your monkey 

I get a face full of claws 

I ask who's in the fireplace

And you say it's Santa Claus

The milkman comes in

Wearing a derby hat
Then you ask why I don't live here

Honey, how come you have to ask me that?

I en mer traditionell rock´n roll-kontext skulle raden  "... go to pet your monkey"  givetvis vara en nästan övertydlig sexuell metafor. Men tillsammans med tillsammans Napoleonmasker och brandhärjade jultomtar så känns det som om den  lika gärna kan tolkas bokstavligt;  apan är en apa, om än upprörd. Därmed blir On the Road ett typexempel på den anarkistiska humor som genomsyrar Dylans elektriska trilogi.

I sin avhandling Dylan i 60-talet (Ellerströms 2004) uppehåller sig litteraturvetaren Mats Jacobsson en hel del kring just  den absurt svartsynta humorn i Dylans textvärldar. Jacobsson lutar sig i sin tur mot teoretikerna Schulz och Dickstein vilka menar att den svarta humorn är ett uttryck för människans oförmåga att skapa en känsla av mål och mening i tillvaron. Att den svarta crazyhumorn frodas särskilt  under 50- och 60-talet förklaras med att traditionella institutionerna succesivt förlorar sin betydelse samtidigt som existentialismen misslyckas i sin strävan att göra individen till ett meningsskapande subjekt. 

"Hos Dylan  syns inflytandet från den svarta humorn i en rad sånger från 1963-66, i vilka världen beskrivs som absurd och individfientlig och huvudpersonerna som skeptiska och isolerade, i konflikt med både det svårbegripliga samhället och en del av dess invånare."(Jacobsson)

Att Dylan genom hela låten konsekvent håller sig till en en slags småskalig vardagssurrealism gör att  den lilla världen kan rymma - eller kanske snarare återspegla - den stora. On the Road Again blir till ett tittskåp där sextiotalets stormaktspolitik med sina oheliga allianser och postkoloniala proxykrig får formen av besynnerliga, och till synes oförklarliga stridigheter inom husets fyra väggar: 

Well, your grandpa's cane

It turns into a sword

Your grandma prays to pictures

That are pasted on a board

Everything in my pocket 

Your uncle steals

Then you ask why I don´t live here

Honey, I can't believe you're for real

There's fistfights in the kitchen

They're enough to make me cry

Then the milkman comes in even he's gotta take a side 

Then the butler

He's got something to prove

Then you ask why I don't live here

Honey, I can´t believe you don't move

På albumet Bringing It All Back Home framförs  On the Road som en svängig men konventionell blues, svår att skilja från samtida artister som till exempel Canned Heat eller Paul Butterfield Blues Band. 2015 släpps The Official Bootleg Series vol. 12 - the Cutting Edge med överblivet material  från den elektriska trilogin och på ett av spåren kan noterar ytterligare ett sätt att närma sig On the Road Again. 

Alternate take 4 börjar lite stapplande med piano och en kantslagen virveltrumma. Efter ett par takter ökar tempot och när sången börjar övergår trumman till mullrande pukspel samtidigt som bas och gitarr faller in och lägger sig i en suggestiv baktakt. 

Arrangemanget för tankarna till protorockaren Bo Diddley och därmed får On the Road Again ytterligare en dimension. Där Bo Diddley skryter hejdlöst om sin egna förmåga ("Bo Diddley caught a bearcat / To make his pretty baby a Sunday hat" ) sjunger Dylan lika hejdlöst om sin egna oförmåga. 

Dels är det oförmågan att accepteras av - eller ens finna en plats i - familjen. Dels  oförmågan att nå fram och möta den partner för vars skull han genomlider det hela. Som vi alla vet blir ett skämt alltid roligare när den som berättar det är allvarlig och här stegras  komiken ytterligare av att Dylans röst - till skillnad från albumversionen -  snarare är objektivt konstaterande än känslosamt beklagande. Lite som en  Buster Keaton med munspel.

Flower Power Folk och Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Flower Power Folk 3,5%

Dugges är ett litet bryggeri utanför Göteborg som profilerat sig på öl med lite kaffedrink- och fruktläskstuk. Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg trekommafemman Black Apple, en suröl med äpple och lakrits?

Nåväl. Flower Power Folk är en suröl med smak av fläderblom och rosor, framtagen tillsammans med den feministiska öl-communityn Ölgäris.

Färgen är ljust halmgul och inte helt klar. Snabbt brusigt skum av läskedryckstyp som snabbt försvinner utan att lämna rester. Doft av hallon, äpplen och körsbärspez. Smaken är fruktig (rabarber och äppelkart) med rejält käkstramande syra. Bra kropp. Omogen småclementin i avslutet. Pigg kolsyra. Den utlovade fläderblomman kommer fram i eftersmaken där den efter en stund även får sällskap av en droppe rosenvatten.

Mr. Tambourine Man (live version 1978)

Alla som någon gång läst Chronicles: Volume one (2004) vet att Bob Dylan betraktade sextiotalets flower power-rörelse med viss skepsis, åtminstone det segment av rörelsen som kamperade på hans gräsmatta i Woodstock. "Unaccountable looking characters, gargoyle-looking gals, scarecrows, stragglers looking to party....". Den svala responsen hindrade emellertid inte blomsterbarnen från att utropa Dylans Mr. Tambourine Man  till en psykedelisk hippiehymn tillsammans med Jefferson Airplaines  White Rabbit och Rolling Stones Mothers Little Helper.

Det är för all del förståeligt. Sången inleds med att sångjaget ber Mr. Tambourine Man om att spela en sång, varefter han lovar att slå följe med honom på en resa med okänd slutdestination:

Hey! Mr. Tambourine Man, play a song for me
I'm not sleepy and there is no place I'm going to
Hey! Mr.  Tambourine Man, play a song for me
In the jingle jangle morning I´ll come followin' you

Den som förfäktar uppfattningen att Mr. Tambourine Man handlar om knark ser förstås den mystiske tamburinmannen som ett personifierat rus eller varför inte langaren själv.  Därtill kommer den andra versen som både innehåller det hallucinogent bemängda ordet "trip" och  en initierad skildring  av hur kroppen domnar bort och blir svår att styra:

Take me on a trip upon a magic swirlin' ship
My senses have been stripped, my hands can't feel to grip
My toes to numb to step
Wait only for my boot heels to be wanderin'
I'm ready to go anywhere, I'm ready for to fade
Into my own parade, cast your dancin' spell my way
I promise to go under it

Det finns således ett visst textstöd för en drogromantisk läsning och med tiden har den  slentianmässiga bängtjacksexegesen kommit att utgöra en slags standard. Tyvärr, då en sådan tolkning lätt blir en smula banal och trivialiserande.

Den norske litteraturvetaren Gisle Selnes hävdar i sin bok Den store sangen  att det rus som Dylan beskriver i Mr. Tambourine Man snarare är kreativt än kemiskt. Detta eftersom Mr. Tambourine Man, enligt Selnes, pekar i riktning mot den romantiske författaren Ralph W. Emerson och den litterära transcendentalismen.

Emerson och hans gelikar (t.ex. Henry David Thoreau och Walt Whitman) ansåg att konstens främsta uppgift  var att ge människan en upphöjd känsla av samhörighet med världsalltet och den gudomliga skapelsen. Att närma sig ett verk intellektuellt och analytiskt skapade ett avstånd som omöjliggjorde denna andens frigörelse, varför transcendentalisterna istället hyllade den ofiltrerade och intuitiva upplevelsen. Selnes menar att Mr Tambourine Man  knyter an till Emerson då den kräver att lyssnaren direkt och förbehållslöst överlämnar sig till Mr Tambourine Mans textvärld:

"Den kalkulerande distansen forsvinner, similene blir til "rene" metaforer: Inspirasjonen beskrives innenfra, og sangens troper og figurer gestaltes som om de var levende skikkelser. Også dette har nok bidratt till sangens rykte som kryptisk og ugjennomtrenglig. Men dersom man vil fölge med på notene till «Mr. Tambourine Man», har man ikke noe valg: Man må finne yt hvilken retning Tamburinmannen beveger seg i, og da må man også ta ordenes betydning på alvor, for det er de som beskriver innover i musikkens eventyrlandskap" (Selnes 2016)

I den amerikanska romantikens andra ringhörna hittar vi förstås Edgar Allan Poe. Om Emerson var den oförbätterlige idealisten som ansåg att alla människor bar på fröet till sin egna befrielse så var Poe hans absoluta motpol. Hos Poe är människan slav under sina egna drifter och begär; hennes öde vilar i händerna på makter som hon inte kan påverka.

Selnes konstaterar att Bob Dylan genom åren låtit sig inspireras och fascineras av såväl Emerson som Poe; men märkligt nog nämner han inte med ett ord det år då de två storheterna faktiskt sammansmälte. Det har med andra ord blivit dags för Steve Douglas flöjtspel i Mr Tambourine Man under 1978 års turné. Arrangemanget har kommit att bli något av en vattendelare bland Dylanentusiaster; en del är uppskattande, andra inte. Bland de senare finner vi  Paul Williams som beskriver det hela så här i sitt standardverk Bob Dylan Performing Artist 1974 - 1986 :

"Steve Douglas, whose sax and and flute-playing dominate the Record [At Budokan], sounds as though he's just had his creativity squelched by his boss and decided to get back at him by playing the most hackneyed, irritating little riffs he could come up with." (Williams 1992)

Det kan förstås verka som en småsak men faktum är att den lite lätt enerverande flöjten förskjuter såväl innebörden som perspektivet i hela sången.

När Mr. Tambourine Man gavs ut på  Bringing it All Back Home (1965) bestod arrangemanget av en ensam Dylan på gitarr och munspel. Tamburinmannen blev en internaliserad abstraktion, en önskedröm i huvudet på en sjungande poet.

 1978 stiger så plötsligt Mr Tambourine fram i form av en påflugen flöjtfigur, en audiell manifestation som faktiskt besvarar sångarens önskan om att få följa med honom in the jingle jangle morning. Frågan är bara om han följer med honom eller efter honom.

Ur ett kulturhistoriskt perspektiv är flöjten nämligen en smula svår. Samtidigt som den är en symbol för för Euterpe, musikens och den lyriskaa diktningens musa, representerar den ju också tvång och underkastelse. Flöjten är den översexuelle herdeguden Pans instrument och det är med flöjten som råttfångaren i Hameln leder de hypnotiserade barnen  mot undergången.

Kanske är detta den verkliga orsaken till det utbredda missnöjet med Steve Douglas insatser på 1978 års Mr. Tambourine Man. Det är inte för inte som Emerson kallade Poe för the Jingle Man.

The Tail of a Whale och Bob Dylan's 115th Dream (live version 1988)

The Tail of a Whale 3,5%

The Tail of a Whale är ett ofiltrerat veteöl av tysk typ, tillverkat av Spendrups via underetiketten Brutal Brewing.

Färgen är ljust gul och oklar. Doften är parfymig med bergamott och koriander. Skummet är lågt, kompakt och med god vidhäftningsförmåga.  Det sjunker långsamt undan och lämnar tydliga reminiscenser. Ölet är inte särskilt beskt men har en tydlig, något syrlig, grapefruktton. Diskret kolsyra och lite josig munkänsla. Medellång eftersmak av ljust bröd.

Att bryggeriet hellre kallar ölet för white ale än weizenbier är förstås förståeligt. White ale rimmar på white whale och tillsammans med burkens stiliserade valstjärt förs tankarna ofelbart till Moby Dick.

Bob Dylans 115th Dream (live version 1988)

Den 5 juni 2017 - fem dagar före deadline - meddelar Svenska Akademien att Bob Dylan har spelat in och skickat en Nobelföreläsning. Den handlar om böckerna som inspirerat och format honom, däribland Herman Melvilles Moby Dick. Det kommer förstås knappast som  en överraskning; liksom Melville rör sig Dylan fritt mellan genrer och stilar och blandar friskt personliga erfarenheter med myter och bibelspråk.

Även tematiskt finns det flera beröringspunkter mellan Melville och Bob Dylan. Båda skildrar människans fåfänga kamp mot sitt öde och sin inre natur och båda underhåller tanken om att besatthet och rastlöshet på en och samma gång är människans bästa vän och värsta fiende.

På ett ytligt plan är dock påverkan från Melvilles Moby Dick inte lika tydlig; tyvärr saknas såväl kaskelotalbiner som  avgudadyrkande harpunerare i Dylans digra låtkatalog. Men det finns ett lysande undantag... I Bob Dylans 115th dream hittar vi inte bara en lätt förklädd kapten Ahab, utan även valar, maritim lingo och en hoper sjungande sjömän:

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines 
Change the sail
Haul on the bowline"
We sang that melody
Like all tough sailors do 
When they are far away at sea

Låt vara att retstickan Dylan inte kan motstå frestelsen att uttala Ahab som Arab [ӕrɘb] - de inledande raderna är ingenting annat  än smått genialiska. De puritanska kolonisterna som korsade Atlanten med Mayflower 1620 utgör en hörnsten i det amerikanska identitetsbygget. Genom att placera kapten  Arab på just Mayflower sammanfogas en central, om än starkt mytologiserad händelse i amerikansk historia med ett portalverk i den modernistiska litteraturen.

Huruvida besättningen på kapten Arabs Mayflower är valfångare, upptäcktsresande eller helt vanliga kolonisatörer blir aldrig riktigt klarlagt. Men hursomhelst utropar sångjaget det nya landet till America varpå han omedelbart tuppar av. Måhända drabbas han av stundens allvar eller så nås han tvärtom av en insikt om situationens absurditet.

På klassiskt kolonialmanér börjar man bygga fort och lura till sig mark i utbyte mot krimskrams. Projektet kvävs dock i sin linda när en polis plötsligt dyker upp:

"I think I´ll call it America"
I said as we hit land
I took a deep breath
I fell down, I could not stand
Captain Arab he started writing up some deeds
He said, "Let´s set up a fort
And start buying the place with beads"
Just then this cop comes down the street
Crazy as a loon
He throw us all in jail
For carrying harpoons

Berättarjaget i Moby Dick är den understimulerade akademikern Ismael som mönstrar på valfångstfartyget Pequod för att få lite spänning i livet. Även om hans önskan uppfylls med råge är Ismael framförallt en passiv, men extremt uppmärksam betraktare som ständigt och jämt råkar hamna mitt i händelsernas centrum.

Detsamma kan sägas om sångjaget i Bob Dylans 115th Dream. Utan att egentligen veta hur och varför kastas han in i den ena absurda situationen efter den andra. När han ska äta crêpes på en restaurang exploderar köket. När han följer med en uppvaktande fransyska hem blir han rånad och misshandlad. Sådär fortsätter det. Till slut ger han upp varje försök att påverka sin situation och överlämnar istället beslutsfattandet helt åt slumpen:

Well, by this time I was fed up
At tryin' to make a stab
At bringin' back any help
For my friends and Captain Arab
I decided to flip a coin
Like either heads or tails
Would let me know if I should go
Back to ship or back to jail
So I hocked my sailor suit
And I got a coin to flip
It came up tails
It rhymed with sails
So I made it back to the ship

Bob Dylans 115th Dream är fylld av verb som signalerar energi och framåtrörelse. Running, jumping, hopping, leaping, busting, exploding, throwing, blowing... listan går att göra ännu längre. Musiken följer efter och på albumet Bringing It All Back Home (1965) utgörs ackompanjemanget av snabb och slamrig garagerock.

Av någon anledning ska det dröja mer än tjugo år innan Bob Dylans 115th Dream framförs live. Kanske var kompositionen svår att få bukt med (det missade introt på Bringing It All Back Home beror nog inte bara på braja) eller så var Bob Dylans 115th Dream  helt enkelt roligare på pappret än i verkligheten.

Faktum är att Bob Dylans 115th dream bara har spelats live vid sex tillfällen - samtliga under oktober månad 1988. Sista gången blir den 19 oktober i Radio City Music Hall i New York. Framförandet är både tajtare snabbare än albumversionen från 1965; trummorna slår Ramones-fjärdedelar på virveln medan gitarren då och då vevar fram ett kvint-ackord.

Men den största skillnaden ligger i sången; dels gör det uppskruvade tempot att en del ord måste strykas och dels levererar Dylan texten en smula distanserat. Det låter snarare som om han sätter rubriker än sjunger. Resultatet påminner om den där farbrorn på släktkalaset som i åratal berättat samma gamla rövarhistoria. De begeistrade åhörarna kan historien utan och innan och kan själva fylla i luckorna när berättaren väl pekat ut riktningen.

1988 är ett märkesår i Dylans karriär.  1988 inleds det  ändlösa turnerande som publik och kritiker ska komma att kalla The Never Ending Tour. Drygt trettio år senare pågår den fortfarande och det känns därför logiskt när Dylan i sin Nobelföreläsning väljer följande citat ur Moby Dick:

"The path to my fixed purposes is laid with iron rails whereon my soul is grooved to run"

Ahlafors Lagom och Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Ahlafors Lagom 3,5%

För någon månad sedan uppmärksammade folkobob det lilla bryggeriet i Alafors. Då Niklas "Panikljus" Lindqvist i sin gränslösa generositet begåvat undertecknad med ytterligare en flaska från Ahlafors bryggerier vänder vi åter blickarna mot det lilla samhället nordväst om Kungälv.

Ahlafors Lagom är en ofiltrerad och opastöriserad lager. Ölet är halmgult och inte helt klart. Blommig doft. Skummet är grovt och frasigt och sjunker så småningom ner till en långvarig float. Smakrikt med dragning åt det syrliga. Krispig beska och långvarig eftersmak av ljust surdegsbröd. Aningen jäst i avslutet. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. 

Love Minus Zero/No Limit (live version 1975)

Att ordet ”lagom” är ett unikt, svenskt koncept som mer eller mindre definierar det svenska folkkynnet verkar nuförtiden vara en allmänt utbredd uppfattning. Man behöver dock inte bläddra särskilt länge i ett idéhistoriskt översiktsverk för att inse att ordet lagom har en nära (och högt aktad) släkting i kardinaldygden måttfullhet (på engelska temperance).

Föreställningen om de fyra kardinaldygdena förknippas främst med Sokrates och den hellenska filosofin och omfattar - förutom måttfullhet - även vishet (prudence ), mod (fortitude) och rättrådighet (justice).

I sin bok Dylan’s Vision of Sin (2003) utforskar den engelska litteraturprofessorn Christopher Ricks Bob Dylans konstnärskap med hjälp av de fyra kardinaldygderna, de sju dödssynderna och de tre teologala dygderna. Det blir allt som allt ett prisma med fjorton brytpunkter och man kan inte annat än imponeras av det ambitiösa projektet.

För att analysera (och illustrera) begreppet måttfullhet utgår Ricks från Love Minus Zero/No Limit - en kärlekssång som gör sin albumdebut på Bringing It All Back Home (1965). Enligt den allmänna historieskrivningen är låten inspirerad av kärleken till Sara Lownds - modell, skådespelerska och Dylans fru mellan åren 1966 och 1977. Låten är väl vald  och även om Ricks närläsning ibland blir en smula associativ, är det lätt att instämma i det övergripande resonemanget. 

Love Minus Zero/No Limits tecknar nämligen ett porträtt av kvinna som är allt igenom måttfull. Hennes känslomässiga utlevelse är både naturlig och balanserad, befriad från från överdrifter och excesser såväl som neurotisk och tillkämpad självkontroll. I låtens första hälft kontrasteras den avslappnade chosefriheten mot en nervös och konstlad värld där ingen egentligen verkar leva på riktigt:

My love she speaks like silence
Without ideals or violence
She doesn’t have to say she’s faithful
Yet she’s true like ice, like fire
People carry roses
Make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentine’s can’t buy her

In dime stores and bus stations
People talk of situations
Read books, repeat quotations
Draw conclusions on the wall
Some speak of the future
My love she speaks softly
She knows there´s no success like failure
And that failure´s no success at all

Sett ur detta perspektiv är det förstås intressant att notera att Love Minus Zero/No Limit spelas åtta gånger under The RollinThunder Revue - en turné som knappast utgör sinnebilden av begrepp som lagom och måttfullhet, snarare tvärtom.  Det är turnén med extra allt: Extra många gästartister och blomsterhattar, extra mycket smink och skilsmässodramatik.

Rockjornalisten Nick Hasted skriver i artikeln "Shelter From The Storm"  (Uncut,  Januari 2005) om hur Dylan under Rolling Thunder-turnén excellerar i klassisk  rock´n roll dekadens: 

Other girlfriends popped up at every stop  and travelled openly with Dylan. Band members  Scarlet Rivera and Ronee Blakley were rumoured to be sleeping with him. Even a girl bizarrely employed to teach Bob tightrope-walking was soon in his bed. (...) Dylan, always a wine-drinker switched to brandy.

På Bootleg Series vol. 5: Live 1975 – The Rolling Thunder Revue kan man höra en inspelning av Love Minus Zero/No Limit från  Montreal den 4 december 1975. Framförandet är avskalat, men knappast avspänt. Det känns som om en känslovåg när som helst kan bryta igenom. Som rännilar pressas texten fram genom den emotionella fördämningen och Dylan får anstränga sig rejält för att sången ska spegla lugnet hos kvinnan han sjunger om. 

Det lyckas nästan. Efter sista versen exploderar låten i ett munspelssolo. Påträngande, aggressivt och inte särskilt måttfullt.

Monkey Mountain APA och Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Monkey Mountain APA 3,5%

Hösten 2013 tvingades Umeå kommun - efter visst hallabaloo -  att riva den upphöjda utomhusscen  som i folkmun gick under apberget. Huruvida det lilla Umeåbryggeriet Beer Studio döpt sin APA Monkey Mountain efter detta apberg vet jag inte, men helt otroligt är det inte.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och tropisk frukt. Något stickig kolsyra. Även om Monkey mountain bjuder på en rejält, bitig grapefruktbeska  är ölet överlag  lätt och krispigt.  En aning pinjnötskotte i avslutet. Gräs och melonpastill i eftersmaken.

Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Att Bob Dylan är en särbegåvad härmapa är vi nog alla överens om. Dock finns det ett visst utrymme att diskutera efterapningarnas syfte och karaktär. Handlar det om subliminala lån eller medvetna snatterier, förtäckta hyllningar eller gömda ledtrådar?

När det är som bäst uppstår någonting nytt, samtidigt som rötterna ligger blottlagda till allmänt beskådande. Precis så förhåller det sig med Subterranean Homesick Blues från 1965.  Som första spår på det "elektriska" albumet Bringing it All Back Home har Subterranean Homesick Blues kommit att representera det definitiva brottet med den akustiska folksångarperioden.

Låten är snabbfotad och slamrig även med dagens mått mätt. Efter ett kort och koncist rock´n roll intro ges en skissartad beskrivning av utkantsexistenserna Johnny och Maggie; då och då interfolierad av surrealistiska livsråd:

Johnnys's in the basement
Mixing up the medicine
I'm on the pavement
Thinking about the government
The man in the trench coat
Badge out, laid off
Says he´s got a bad cough
Wants to get paid off
look out kid
It's something you did
God knows when
But you're doing it again
You better duck down the alley way
Lookin' for a new friend
The man in the coon-skin cap
In the big pen
Want's eleven dollar bills
But you only got ten

Maggie comes fleet foot
Face full of black soot
Talkin' that the heat put
Plants in the bed but
The phone's tapped anyway
Maggie says that many say
They must bust in early May
Orders from the D.A.
Look out kid
Don't matter what you did
Walk on your tiptoes
Don't try "No-Doz" 
Better stay away from those 
that carry round a fire hose
Keep a clean nose
watch the plain clothes
You don't need a weatherman
to know which way the wind blows 

Många har velat se Subterranean Homesick Blues som en uppdaterad version av av femtiotalets beatpoesi, men har då gjort sig skyldiga till en läsning som isolerat texten från musiken. Den som istället ser framförandet som den egentliga texten, kommer antagligen att ledas förbi bokhyllan och fram till skivbacken. Närmare bestämt till Chuck Berrys Too Much Monkey Business från 1956:

Runnin' to-and-fro, hard workin' in the mill
Never fail in the mail, yeah, come a rotten bill 
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
    
Telephone, something wrong, dime gone, will mail,
Oughtta sue the operator, for telling me a tale
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
   
I been to Yokohama, been fightin' in the war
Army bunk, army crew, army food, army corps
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in 

Likheterna med Subterranean Homesick Blues återfinns på flera plan. Förutom beskrivningen av en tillvaro där loppet är kört, matchen riggad och skjortan avlurad, så har bägge låtarna en likartad kadens. I skärningspunkten mellan text och musik har både Dylan och Berry skapat ett rytmiskt gatuspråk med raka ordföljder, förkortade, subjektslösa satser  och en färgsprakande flora av slanguttryck.

Det är som om Dylan hört Too Much Monkey Business och bestämt sig för att skriva en låt enbart bestående av Berrys studsande tvåradingar. Subterranean Homesick Blues har med andra ord ingen egentlig refräng även om det återkommande utropet "look out kid",  fyller funktionen av en verbal blinkfyr som gör det möjligt för lyssnaren att orientera sig i textmassan.

På The Bootleg Series vol. 12 - The Cutting Edge går det att höra en första tagning (take 1 alternate version) av Subterranean Homesick Blues som befinner sig precis mittemellan Chuck Berrys Too Much Monkey Business och den version som  till slut hamnar på  Bringing It All Back Home.

Denna tidiga inspelning känns som en musikalisk motsvarighet av Piltdownmänniskan - man ser tydligt både var den kommer ifrån och vart den är på väg. Intressant i sammanhanget är att  halvapan i Piltdown senare visades sig vara ett välgjort falsarium, ihopknåpat av amatörforskaren Charles Dawson (1864-1916). Dawson hade - med stor hantverksskicklighet - försett en orangutangkäke  med schimpanständer och sedan sammanfogat det hela med ett antikbehandlat människokranium.

Det är inte utan att man känner en viss sympati med den kreativa Dawson. När allt kommer omkring var han ju paleontologins svar på Bob Dylan.

Rimfrost och It´s Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Rimfrost 3,5%

I Skånes nordöstra hörn hittar vi Trolle Ljungby, Charlis Brygghus och en amber ale med det bistra namnet Rimfrost. Det känns förstås aningen otajmat att mitt i en apokalyptisk värmebölja,  ge sig i kast med en folköl som utger sig för att vara "Vinterns räddning", men vänligen betänk att det i skrivande stund  (31 juli) inte ens är åtta veckor tills det återigen är dags att vrida tillbaka klockan till vintertid.


Färgen är brun och nästan helt klar Doft av kakor och kardemummaskorpor. Ölet skummar upp rejält med ett frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra och lite gasig munkänsla.  Rimfrost är smakstark med rostad malt och en ton av mintchoklad. Tydlig kropp med rondör och balanserad beska. Farinsocker i avslutet och parfymig eftersmak.

It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Varför gillar vi när texter rimmar? Frågan kan verka banal, men förtjänar att tas på allvar. Forskare som studerat språkutveckling hos förskolebarn noterar att rimramsor inte bara bidrar till att utveckla en förståelse för fonem, ljud och stavning utan också hjälper barnet till ett mer abstrakt tänkande.

Genom rimleken inser barnet att ord kan ha vitt skilda betydelser, trots att de låter lika. Vidare lockar rimmandet ofelbart fram en strid ström av nonsensord, där slurken i burken lika gärna kan leda till  fnurken som spurken. Som barn fascinerades jag av den ocean av ord som aldrig någonsin skulle  få en innebörd; men det faktum att alla ord till syvende och sist enbart är  tillfälliga överenskommelser är förstås en svindlade insikt även för en vuxen.

Litteraturhistoriskt sett utgjorde rimsmidandet länge en av lyrikens kärn-verksamheter. Med modernismens genombrott i början av 1900-talet blev dock den rimmade poesin satt på undantag. Orsakerna var flera, en av dem att modernismens lyrik trivdes bäst i tunna häften. När dikter inte längre sjöngs, traderades eller proklamerades blev typsnitt och radbrytningar viktigare än rimmet.

I boken Dylan - En kärlekshistoria (Norstedts 2011) återger musikjournalisten Håkan Lahger ett samtal med poeten Gunnar Harding. Bland annat berättar Harding om hur femtiotalets beatpoeter - anförda av litteraturkritikern och poeten Charles Olsson -  förgäves försökte återföra lyriken till musiken via jazzen. Enligt Harding misslyckas projektet då den moderna jazzens värld av improvisation var av ett annat slag än den moderna poesins. Harding menar att det var först med Bob Dylan som man äntligen lyckades "återförena lyran med lyriken".

Varken Lahger eller Harding berör Dylans rim. Det gör istället Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Sara Danius. När Bob Dylan får nobelpriset 2016 säger Danius så här till TT: "Dylan skriver ett örats poesi. Precis som Sapfo och Homeros gjorde för 2500 år sedan så skriver han poesi som ska framföras". Till Kulturnyheterna säger  Danius dessutom att "Han är extremt bra på att rimma".

Låt oss ta It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) från Bringing It All Back Home (1965) som exempel. Med sina sju och en halv minuter och tjugo verser är It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) av Dylans längre låtar. De tjugo verserna utgörs av femton A-verser och fem B-verser, jämnt fördelade enligt mönstret AAAB.  It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) består med andra ord av fem lika långa delar där tre A-verser följs av en B-vers. Den första delen ser ut så här:

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the childs balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know to soon
There is no sense in trying

Pointed threats they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born
Is busy dying

Temptation´s page flies out the door
You follow, find yourself att war
Watch waterfalls of pity roar
You feel the moan but unlike before
You discover that you'd just be one more
Person crying

So don't fear if you hear
A foreign sound to your ear
It's Alright Ma, I'm only sighing

Vi kan konstatera att samtliga verser slutar med - och binds samman av - ett [iᶇ:]-ljud (trying, dying, crying, sighing). Men vi kan också konstatera att denna slutrad sticker ut från respektive vers just genom att den inte rimmar med de närmast föregående raderna. Ickerimmet bidrar således till att lyfta fram och stryka under slutraden. Ibland känns den som en sammanfattning, ibland som en paroll.

Om man enbart läser texten till It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) blir upplevelsen onekligen en smula platt. Till skillnad från lyssnaren - som ju hör ett ord i taget - ser läsaren istället textsjok, och överraskas därför inte av slutrimmen på samma sätt. Men viktigare ändå är att läsarens inre röst sällan förmår att gjuta liv i de rim som föregår dessa slutrim.

Det kan däremot Bob Dylan. Med utsökt timing väcker han både inrim (handmade blade), uddrim (busy being born) och assonanser (temptations page och remarks are). Med full kontroll driver han sedan fram versen till den väntade slutraden där lyssnaren, ivrigt väntande, möter upp.