Rimfrost och It´s Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Rimfrost 3,5%

I Skånes nordöstra hörn hittar vi Trolle Ljungby, Charlis Brygghus och en amber ale med det bistra namnet Rimfrost. Det känns förstås aningen otajmat att mitt i en apokalyptisk värmebölja,  ge sig i kast med en folköl som utger sig för att vara "Vinterns räddning", men vänligen betänk att det i skrivande stund  (31 juli) inte ens är åtta veckor tills det återigen är dags att vrida tillbaka klockan till vintertid.


Färgen är brun och nästan helt klar Doft av kakor och kardemummaskorpor. Ölet skummar upp rejält med ett frasigt skum som sjunker undan utan att lämna rester. Stickig kolsyra och lite gasig munkänsla.  Rimfrost är smakstark med rostad malt och en ton av mintchoklad. Tydlig kropp med rondör och balanserad beska. Farinsocker i avslutet och parfymig eftersmak.

It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)

Varför gillar vi när texter rimmar? Frågan kan verka banal, men förtjänar att tas på allvar. Forskare som studerat språkutveckling hos förskolebarn noterar att rimramsor inte bara bidrar till att utveckla en förståelse för fonem, ljud och stavning utan också hjälper barnet till ett mer abstrakt tänkande.

Genom rimleken inser barnet att ord kan ha vitt skilda betydelser, trots att de låter lika. Vidare lockar rimmandet ofelbart fram en strid ström av nonsensord, där slurken i burken lika gärna kan leda till  fnurken som spurken. Som barn fascinerades jag av den ocean av ord som aldrig någonsin skulle  få en innebörd; men det faktum att alla ord till syvende och sist enbart är  tillfälliga överenskommelser är förstås en svindlade insikt även för en vuxen.

Litteraturhistoriskt sett utgjorde rimsmidandet länge en av lyrikens kärn-verksamheter. Med modernismens genombrott i början av 1900-talet blev dock den rimmade poesin satt på undantag. Orsakerna var flera, en av dem att modernismens lyrik trivdes bäst i tunna häften. När dikter inte längre sjöngs, traderades eller proklamerades blev typsnitt och radbrytningar viktigare än rimmet.

I boken Dylan - En kärlekshistoria (Norstedts 2011) återger musikjournalisten Håkan Lahger ett samtal med poeten Gunnar Harding. Bland annat berättar Harding om hur femtiotalets beatpoeter - anförda av litteraturkritikern och poeten Charles Olsson -  förgäves försökte återföra lyriken till musiken via jazzen. Enligt Harding misslyckas projektet då den moderna jazzens värld av improvisation var av ett annat slag än den moderna poesins. Harding menar att det var först med Bob Dylan som man äntligen lyckades "återförena lyran med lyriken".

Varken Lahger eller Harding berör Dylans rim. Det gör istället Svenska Akademiens tidigare ständige sekreterare Sara Danius. När Bob Dylan får nobelpriset 2016 säger Danius så här till TT: "Dylan skriver ett örats poesi. Precis som Sapfo och Homeros gjorde för 2500 år sedan så skriver han poesi som ska framföras". Till Kulturnyheterna säger  Danius dessutom att "Han är extremt bra på att rimma".

Låt oss ta It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) från Bringing It All Back Home (1965) som exempel. Med sina sju och en halv minuter och tjugo verser är It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) av Dylans längre låtar. De tjugo verserna utgörs av femton A-verser och fem B-verser, jämnt fördelade enligt mönstret AAAB.  It´s Alright Ma (I´m Only Bleeding) består med andra ord av fem lika långa delar där tre A-verser följs av en B-vers. Den första delen ser ut så här:

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the childs balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know to soon
There is no sense in trying

Pointed threats they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fools gold mouthpiece the hollow horn
Plays wasted words, proves to warn
That he not busy being born
Is busy dying

Temptation´s page flies out the door
You follow, find yourself att war
Watch waterfalls of pity roar
You feel the moan but unlike before
You discover that you'd just be one more
Person crying

So don't fear if you hear
A foreign sound to your ear
It's Alright Ma, I'm only sighing

Vi kan konstatera att samtliga verser slutar med - och binds samman av - ett [iᶇ:]-ljud (trying, dying, crying, sighing). Men vi kan också konstatera att denna slutrad sticker ut från respektive vers just genom att den inte rimmar med de närmast föregående raderna. Ickerimmet bidrar således till att lyfta fram och stryka under slutraden. Ibland känns den som en sammanfattning, ibland som en paroll.

Om man enbart läser texten till It's Alright Ma (I´m Only Bleeding) blir upplevelsen onekligen en smula platt. Till skillnad från lyssnaren - som ju hör ett ord i taget - ser läsaren istället textsjok, och överraskas därför inte av slutrimmen på samma sätt. Men viktigare ändå är att läsarens inre röst sällan förmår att gjuta liv i de rim som föregår dessa slutrim.

Det kan däremot Bob Dylan. Med utsökt timing väcker han både inrim (handmade blade), uddrim (busy being born) och assonanser (temptations page och remarks are). Med full kontroll driver han sedan fram versen till den väntade slutraden där lyssnaren, ivrigt väntande, möter upp.