Monkey Mountain APA och Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Monkey Mountain APA 3,5%

Hösten 2013 tvingades Umeå kommun - efter visst hallabaloo -  att riva den upphöjda utomhusscen  som i folkmun gick under apberget. Huruvida det lilla Umeåbryggeriet Beer Studio döpt sin APA Monkey Mountain efter detta apberg vet jag inte, men helt otroligt är det inte.

Färgen är ljust gul och inte helt klar. Högt, frasigt skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Doft av passionsfrukt och tropisk frukt. Något stickig kolsyra. Även om Monkey mountain bjuder på en rejält, bitig grapefruktbeska  är ölet överlag  lätt och krispigt.  En aning pinjnötskotte i avslutet. Gräs och melonpastill i eftersmaken.

Subterranean Homesick Blues (alternate take)

Att Bob Dylan är en särbegåvad härmapa är vi nog alla överens om. Dock finns det ett visst utrymme att diskutera efterapningarnas syfte och karaktär. Handlar det om subliminala lån eller medvetna snatterier, förtäckta hyllningar eller gömda ledtrådar?

När det är som bäst uppstår någonting nytt, samtidigt som rötterna ligger blottlagda till allmänt beskådande. Precis så förhåller det sig med Subterranean Homesick Blues från 1965.  Som första spår på det "elektriska" albumet Bringing it All Back Home har Subterranean Homesick Blues kommit att representera det definitiva brottet med den akustiska folksångarperioden.

Låten är snabbfotad och slamrig även med dagens mått mätt. Efter ett kort och koncist rock´n roll intro ges en skissartad beskrivning av utkantsexistenserna Johnny och Maggie; då och då interfolierad av surrealistiska livsråd:

Johnnys's in the basement
Mixing up the medicine
I'm on the pavement
Thinking about the government
The man in the trench coat
Badge out, laid off
Says he´s got a bad cough
Wants to get paid off
look out kid
It's something you did
God knows when
But you're doing it again
You better duck down the alley way
Lookin' for a new friend
The man in the coon-skin cap
In the big pen
Want's eleven dollar bills
But you only got ten

Maggie comes fleet foot
Face full of black soot
Talkin' that the heat put
Plants in the bed but
The phone's tapped anyway
Maggie says that many say
They must bust in early May
Orders from the D.A.
Look out kid
Don't matter what you did
Walk on your tiptoes
Don't try "No-Doz" 
Better stay away from those 
that carry round a fire hose
Keep a clean nose
watch the plain clothes
You don't need a weatherman
to know which way the wind blows 

Många har velat se Subterranean Homesick Blues som en uppdaterad version av av femtiotalets beatpoesi, men har då gjort sig skyldiga till en läsning som isolerat texten från musiken. Den som istället ser framförandet som den egentliga texten, kommer antagligen att ledas förbi bokhyllan och fram till skivbacken. Närmare bestämt till Chuck Berrys Too Much Monkey Business från 1956:

Runnin' to-and-fro, hard workin' in the mill
Never fail in the mail, yeah, come a rotten bill 
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
    
Telephone, something wrong, dime gone, will mail,
Oughtta sue the operator, for telling me a tale
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in
   
I been to Yokohama, been fightin' in the war
Army bunk, army crew, army food, army corps
Too much monkey business (x3)
For me to be involved in 

Likheterna med Subterranean Homesick Blues återfinns på flera plan. Förutom beskrivningen av en tillvaro där loppet är kört, matchen riggad och skjortan avlurad, så har bägge låtarna en likartad kadens. I skärningspunkten mellan text och musik har både Dylan och Berry skapat ett rytmiskt gatuspråk med raka ordföljder, förkortade, subjektslösa satser  och en färgsprakande flora av slanguttryck.

Det är som om Dylan hört Too Much Monkey Business och bestämt sig för att skriva en låt enbart bestående av Berrys studsande tvåradingar. Subterranean Homesick Blues har med andra ord ingen egentlig refräng även om det återkommande utropet "look out kid",  fyller funktionen av en verbal blinkfyr som gör det möjligt för lyssnaren att orientera sig i textmassan.

På The Bootleg Series vol. 12 - The Cutting Edge går det att höra en första tagning (take 1 alternate version) av Subterranean Homesick Blues som befinner sig precis mittemellan Chuck Berrys Too Much Monkey Business och den version som  till slut hamnar på  Bringing It All Back Home.

Denna tidiga inspelning känns som en musikalisk motsvarighet av Piltdownmänniskan - man ser tydligt både var den kommer ifrån och vart den är på väg. Intressant i sammanhanget är att  halvapan i Piltdown senare visades sig vara ett välgjort falsarium, ihopknåpat av amatörforskaren Charles Dawson (1864-1916). Dawson hade - med stor hantverksskicklighet - försett en orangutangkäke  med schimpanständer och sedan sammanfogat det hela med ett antikbehandlat människokranium.

Det är inte utan att man känner en viss sympati med den kreativa Dawson. När allt kommer omkring var han ju paleontologins svar på Bob Dylan.