17 februari 2017

Sigtuna Organic Ale och From A Buick 6

Sigtuna Organic Ale 3,5%

Sigtuna brygghus är ett litet bryggeri som profilerat sig genom att göra ekologisk öl. Det är nog ett smart drag då det för tankarna mer åt skäggiga, entreprenöriella hipsterkungar (Olof Skötkonung) än jetplan (Arlanda) och pennalism (läroverket). 

Sigtuna brygghus trekommafemma är hursomhelst en ale med fin bärnstensfärg. Skummet är snabbt med lite kläng. Doften är blommig med en aning honungsmelon. Sigtuna Organic Ale är lite stickigt kolsyrad men smaken är välhumlad och ganska söt. Om man är koncentrerad hittar man också en strimma apelsinzest. Beskan är bra och dröjer kvar en stund.


Organisk  är en adjektivisering av organ som i sin tur kommer från grekiskans órganon via latinets organum vilket kan översättas till "verktyg" eller "instrument". Vi kan således konstatera att organisk och orgel rent etymologisk är, om inte syskon, så åtminstone kusiner.


From A Buick 6

Den elektriska orgeln har använts inom jazz och gospel sedan 1950-talet men det är först i mitten av 1960-talet som den gör sitt intåg även i pop- och rockmusiken. I början domineras marknaden av Hammond men  när orgeln slår igenom på bred front hakar även företag som Wurlitzer och Farfisa på.

Orgeln i rockmusik är ett rätt klurigt kapitel. Så länge organisten använder instrumentet till riff och och melodislingor är det i regel inga problem, men när orgeln lägger en ackordmatta som bara ligger kvar blir ljudet - vilket har drag av både kyrkorgel och människoröst - som en sån där bild på en hare som också är en anka. Man lyssnar en stund och det låter sextiotals-groovy á la Monkees och Small Faces. Sedan lyssar man lite till och plötsligt tänker man på finlandsfärjor och Sten-Tures enmansorkester.

När man talar om Bob Dylan och orglar så är det svårt att komma runt Al Kooper. Enligt legenden var gitarristen Kooper så pass nällad att medverka på albumet Highway 61 Revisted (1965) att han ljög och sade att han kunde spela orgel. Sin debut som organist gör han på låten Like a Rolling Stone där han hela tiden ligger en åttondel efter resten av bandet för att på så sätt kunna höra vilket ackord han skall spela. Även om orgelslingan på Like A Rolling Stone är fantastisk så är det faktiskt inte Koopers bästa insats på skivan. Denna hittar man istället några spår senare på låten From A Buick 6 där Kooper spelar orgel på samma sätt som Bo Diddley spelar gitarr. Stycket är nästan osannolikt svängigt. Alla instrument bidrar med olika figurer och rytmer, men lyckas ändå driva låten åt samma håll. Det känns lite som det rullande golvet i lustiga huset där man obönhörligt snubblar framåt trots att golvtiljorna verkar röra sig åt lite olika håll.

Texten är en lek med bluestraditionens arketypiska kvinnobilder. Den trogna hustrun, den vårdande sjuksystern, den frälsande jungfrumodern liksom den svavelosande amazonen har här sammansmälts till ett konglomerat:

I got this graveyard woman, you know she keeps my kid
But my soulful mama you know she keeps me hid
She´s a junkyard angel and she always gives me bread
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Huruvida "the graveyard woman" och "the soulful mama"  är två olika kvinnor eller en och samma spelar ingen roll. Inte heller vem av dem (om ens någon) som är "the junkyard angel". Vi befinner oss i något slags libidinöst urtillstånd där allt kan ses som manifestationer av samma sak.

Well, when the pipeline gets broken and I´m lost on the river bridge
I´m cracked up on the highway and on the water´s edge
She comes down the thruway ready to sew me up with tread
Well, if I go down dyin, you know she bound to put a blanket on my bed.

Well, she don´t make me nervous, she don´t talk too much
She walks like Bo Diddley and she don´t need no crutch
She keeps this four-ten all loaded with lead
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Den rad som avslutar varje vers understryker de disparata pennstreck som kvinnoporträttet tecknas med. Är det berättarjagets sjuksäng som hon bäddar eller skall hon helt enkelt  dra lakanet över liket? Och varför? Bound to  kan ju här lika gärna betyda hon är skyldig att göra det som att hon är tvingad att göra det.

Well, you know I need a steam shovel mama to keep away the dead
I need a dump truck mama to unload my head
She brings me everything and more, and just like I said
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.

Om kvinnobilden är djupt rotad i bluesens mytmaterial så känns mannen i texten mer samtida. Visserligen finns det en lång tradition av bluesmän som romantiserar sitt egna utanförskap, men detta görs nästan alltid på ett sätt som låter lyssnaren förstå att det är det är mannens maskulinitet som försatt honom i den aktuella situationen. Sprit, kortspel och kjolstyg med andra ord. Men berättarjaget i From a Buick 6 är varken brokewasteddown eller burned out utan påminner mer om männen i Russ Meyer-filmer som neurotiska och hjälplösa både hotas och räddas av livstörstande energiknippen med pansarbyster.  

9 februari 2017

The Leaky Bucket och Something´s Burning Baby

The Leaky Bucket 3,5%

The Leaky Bucket är en lager från Backyard Brew som benämns som pre-prohibition lager. Jag trodde först att detta var något slags skämt, men jag förstod sedan att pre-prohibition lager var en typ av amerikansk lager som man brygger efter äldre recept. En lärorik dag minst sagt.

Doften är svag, skummet snabbt och frasigt. Färgen är ljusgul, men inte blek. Ölet är inte särskilt smakstarkt, men det finns en en fruktton och en trevlig, sträv beska (även om den inte riktigt biter till). Eftersmaken är kort. Det finns inte så mycket att säga. En ganska "vanlig" lager med andra ord.


Something´s Burning Baby

På albumet Empire Burlesque från 1985 låter det det ibland som om Bob Dylan står och sjunger inuti en hink och på låten Something´s Burning verkar nämnda hink dessutom användas som trumset. Även om ljudbilden idag mest utgör ett fascinerande tidsdokument så bör den, då det begav sig, ha retat de ortodoxa dylanfans som hoppats på en uppföljning av det klassiska rockstuket på Infidels.

Att varje tid har sitt estetiska uttryck är förstås en klyscha men icke desto mindre (eller just därför) sann. Om den tidiga 1900-tals modernismen förenades kring idén om att en kaotisk värld varken kan förstås eller förklaras med ett rationellt och logiskt språk så har rock- och popmusiken i sin tur enats kring insikten om att det patetiska och klichéartade bäst kan beskrivas genom klyschor.

Ordet klyscha kommer från det franska ordet för kliché och användes ursprungligen  för att beskriva en teknik där man mångfaldigar texter och bilder genom avgjutningar. Begreppet har som bekant även en annan betydelse och avser då språkliga uttryck som är så slitna att de i princip tömts på innehåll. Det intressanta är att när olika språkliga klicheér kombineras med varandra så revitaliseras de på de mest oväntade sätt. Detta fenomen kan med fördel studeras i Something´s Burning Baby där uttryck som verkar vara hämtade från billiga kärleksromaner (Are you still my friend, baby show me a sign / Is the love in your heart for me turning blind?), kioskdeckare (You´ve been avoiding the main streets for a long, long while / The truth that I´m seeking in your missing file) och resekataloger (I´ve had the Mexico city blues since the last hairpin curve) blandas huller om buller.

Även om de citerade raderna ovan kanske inte är klyschor i ordets rätta bemärkelse så ger de ändå ett lätt begagnat intryck. Kanske är de också begagnade rent fysiskt. I reportageboken Dylanologists - adventures in the land of Bob (2014) av  David Kinney finns det ett kapitel ("Down the rabbit hole") som beskriver hur Dylan knåpar ihop texter med hjälp av en låda fylld av papperslappar: "Every piece had a name or aphorism scrawled on it. These  were Dylans building blocks". Det framgår inte riktigt om lådan är i bruk redan 1985, men om den är det så borde den ha varit bräddfylld av sönderklippta Harlequin-romaner och Mike Hammer-deckare.

Hur ett väl använt uttryck kan öppna upp och skapa tolkningsutrymme illustreras kanske bäst av raden som gett namn åt låten, och som inleder tre av dess verser: Something´s Burning Baby. Uttrycket kan betyda lite vad som helst. Det kan vara en varm och intensiv intensiv kärleksglöd, likaväl som destruktiv och (själv-) förbrännande besatthet. Men också en betydligt mer allmän känsla av någonting inte står rätt till. "Ingen rök utan eld" för att använda en klyscha.

Texten skildrar hur berättarjaget söker efter - eller kanske väntar på - en kvinna. Det är dock inte helt tydligt huruvida personerna i låten rör sig mot varandra eller bort från varandra. Inte heller blir man klok på vem som attraheras av vem eller ens om de befinner sig i början eller slutet av kärleksrelationen. Trots att texten saknar riktning så får man ändå en illusion av framåtrörelse när textens rim-par paraderar i tät armkrok anförda av hinktrummans marschtakt, då och då understödd av en uppfordrande synt-fanfar.  Genom hela låten ligger körveteranen Madelyn Quebec tätt intill och kopierar Dylans sång; det blir nästan som en duett där de bägge framför sången unisont med orden riktade till varandra.  

Något år efter inspelningen av Something´s Burning Baby skulle Quebec bli Dylans svärmor.

"Ingen vet var haren har sin gång" - även det en klyscha.

3 februari 2017

S:t. Eriks Session IPA och I Dreamed I Saw St. Augustine

S:t Eriks Bryggeri Session IPA 3,5%

S:t Eriks bryggeri ligger i Stockholm och gör  öl som verkar ha lite sådär lagom snofsigt stuk. Tycker jag i alla fall, fast jag bor å andra sidan på landet och är således inte helt trovärdig när det gäller den typen av estetiska värdeomdömen.

Doften överraskar rejält med frukt och tuttifrutti-godis. Skummet är långvarigt med tät yta och grova kanter. Färgen är ljust gul och en smula grumlig. Ölet är smakrikt och runt med en fin humleton. Dock är det inte särskilt beskt; speciellt inte om man förväntar sig en IPA. Eftersmaken har lite toner av skumbanan om vi nu skall fortsätta rota i godispåsen.

Sankt Erik syftar på medeltidskungen Erik den helige som numera är skyddshelgon för Sveriges huvudstad. Han är dock inte ett kanoniserat helgon utan mer någon typ av  hittepå-helgon, om än med hyfsat stark varumärkesprofil. Åtminstone i Stockholm.


I Dreamed I Saw St Augustine

I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker från 2012 skriver rockjournalisten David Dalton följande apropå låten I Dreamed I Saw St. Augustine från skivan John Wesley Harding (1967):

"Förment historiska personer dyker upp [på albumet]. Den helige Augustinus är inte den nordafrikanske, skuldens och frälsningens schaman, utan bara ett helgon. Han är symbolisk. Han är alla helgon, och alla helgon blir traditionellt sett martyrer till slut."

Verklighetens Sankt Augustinus av Hippo  levde och verkade i nuvarande Algeriet 354-430 och helgonförklarade 1298. Augustinus har i Dylans text alltså transformerats till ett slags urhelgon som i allt väsentligt återspeglar kristusgestalten. Sången inleds med hur berättarjaget möter S:t Augustinus, återuppstånden och levande:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive as you or me
Tearing through these quarters
In the utmost misery
With a blanket underneath his arm
And a coat of solid gold
Searching for the very souls
Whom already have been sold


Texten leder tankarna både till lärjungarnas möte med den återuppståndne Jesus och Alfred Hayes dikt om Joe Hill ("I dreamed I saw Joe Hill tonight"). Symbolspråket är arketypiskt: En filt för askes och nomadliv- en guldkappa för andlig rikedom. Samtidigt väcker helgonets uppenbarelse en del frågor. Varför befinner han sig i "utmost misery"? Vem har sålt själarna han söker efter? (och till vilka?) Paradoxalt nog får luckorna drömskildringen att blir än mer övertygande då den, som drömmar gör, trotsar både logiska förklaringar och narrativ. I den andra versen återges St Augustinus förkunnelse:

"Arise, arise", he cried so loud
In a voice without restraint

"Come out, ye gifted kings and queens
And hear my sad complaint
No martyr is among ye now
Whom you can call your own
So go on your way accordingly
but now you´re not alone"


Det Augustinus säger i drömmen är en smula kryptiskt. Det är alltså inte bristen på levande och predikande profeter som är problemet utan avsaknaden av martyrer. Att denne martyr dessutom skulle finnas bland människorna är ju minst sagt motsägelsefullt då en martyr per definition är någon som dödats för sin övertygelse. Är det på något sätt Jesus som åsyftas? Och varför skulle han i så fall inte längre vara aktuell som kristenhetens supermartyr? Stilnivån är spretig. Augustinus använder sig av ett bibliskt färgat språk (Come out, ye gifted kings and queens) utblandat med byråkratlingo (...go on your way accordingly). I den tredje, avslutande versen vaknar berättarjaget; både arg och ångestfylld:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive with fiery breath
And I dreamed I was among the ones
That put him out to death
oh I awoke in anger
So alone and terrified
I put my fingers against the glass
And I bowed my head and cried.

När berättarjaget pressar fingrarna mot glaset inser man att den diegetiska situationen aldrig kommer att förklaras och att det som man tagit del av snarare är att betrakta som ett fragment.  Glaset kan lika gärna vara ett ölglas i någon gudsförgäten sylta som katedralfönstrets målade helgonbilder. Sista versen ger stöd åt Daltons idé om att St. Augustine i Dylans version är en fiktiv karaktär som bara har namnet gemensamt med Augustinus av Hippo. Verklighetens Augustinus led ju aldrig martyrdöden utan dog av naturliga orsaker. På en nivå har Dalton alltså rätt när han hävdar att den verklige Augustinus är av underordnad betydelse; på en annan gör han det alldeles för lätt för sig...

... för när man jämför Bob Dylan med Augustinus av Hippo hittar man onekligen en hel del beröringspunkter mellan de två.  Författaren och journalisten Ylva Eggerhorn beskriver i ett förord till Bekännelser Augustinus som en intellektuell och andlig sökare vilken försöker få sina motstridiga sidor att mötas och sammansmälta. Sinnevärlden med själen, sexualiteten med askesen. Hans läshunger är ofantlig och den som tagit del av Dylans bokslukande i Memoarer del 1 nickar igenkännande. Eggehorn pekar vidare på hur  Augustinus röst, "djup klangfull och hungrig",  sticker ut och får människor att stanna upp och lyssna. Det är också intressant att notera att Augustinus inte gått till historien genom påstådda mirakel och helbrägdagöranden utan för sina texter där personliga upplevelser och erfarenheter används som ett verktyg för förmedla mer allmängiltiga sanningar. Inte helt olikt barden från Hibbing  med andra ord.

Att hävda att att 1967 års Dylan identifierar sig med Augustinus av Hippo blir förstås en smula spekulativt, men man kan nog vara rätt säker på att han representerade mer än bara ett helgon vars namn råkade ha rätt versfot.

23 januari 2017

Sir Taste-a-lot och Lay, Lady, Lay (Live Version 1974)

Sir Taste-a-lot 3,5%

För någon månad sedan tog folkobob upp företeelsen med att bryggerijättar skapar underetiketter för att prångla öl med lite trendig indiekänsla.  Då gällde det Carlsberg/Falcons Backyard Brew. Nu har det blivit dags för Spendrups motsvarighet: Sir Taste-a-lot från Brutal Brewing. Kanske var det till och med så att Sir Taste-a-lot var allra först ut i folkölshyllan.

Doften är svagt blommig. Ölet är ljust bärnstensfärgat med ett bubbligt cummulusmoln till skum. Sir Taste-a-lot skall vara en lager (tror jag) men smaken är mer åt ale-hållet. Kanske är det amarillo-humlen som leder bort tankarna från lagern. Hursomhelst så är ölet smakrikt med en måttlig och rund beska. Smaken är brödig och välhumlad med en parfymton som stannar kvar i eftersmaken.

Burken är stilrent kopparfärgad och tanken är nog att man skall associera till de stora tankar som finns på bryggerier. Av koppar gör man mässing och av mässing kan man göra allt möjligt. Till exempel en säng.


Lay, Lady, Lay (Live Version 1974)

Om jag skall vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad mässingssängen representerar i amerikansk poulärkultur. Är det en projektionsyta för kitsch och dålig smak eller en symbol för lyx och dekadens? I låten Lay, Lady, Lay så uppmanas hursomhelst en kvinna att lägga sig över berättarjagets mässingssäng och därigenom få sina önskningar uppfyllda och behov tillgodosedda:

Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Lay, lady, lay, lay across my big brass bed
Whatever colors you have in your mind
I´ll show them to you and you´ll see them shine

I de följande två verserna ändras - eller snarare utökas - textens positionsmarkörer. Berättarjaget talar fortfarande om sig själv i första person och kvinnan är fortfarande textens du, men nu tillkommer även ett maskulinum i tredje person:

Lay lady lay lay across my big brass bed
Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Until the break of day, let me see you make him smile
His clothes are dirty but his hands are clean
And you´re the best thing that he´s ever seen

Stay, lady, stay, stay with your man awhile
Why wait any longer for the world to begin
You can have your cake and eat it too
Why wait any longer for the one you love
When he´s standing in front of you.

Är det berättarjaget själv som med smutsiga kläder (men rena händer) nu plötsligt beskriver sig utifrån ett tredje-persons-perspektiv och som vi i slutet av tredje versen finner stående framför kvinnan i sången? Skall detta dubbla berättarperspektiv i så fall ses som ett utslag av en pompös självgodhet eller - rakt motsatt - ett uttryck för uppgivenhet och resignation där berättarjaget betraktar det som händer med den utomståendes blick.

En annan tolkning är att vi i Lay, Lady, Lay får ta del av ett triangeldrama som, förutom berättarjaget och kvinnan på mässingssängen, även involverar den man som i texten representeras av pronoment he/him. I doktorsavhandlingen Att röra en värld (2008) noterar litteraturvetaren och queerteoretikern Ann-Sofie Lönngren att August Strindberg i sina triangeldramer verkar betydligt mer intresserad av att skildra de konkurrerande männens relation än den kvinna som konflikten egentligen handlar om. Detta resonemang går utan problem att föra över till de tre första verserna av Lay, Lady, Lay där berättarjaget ägnar större delen av sin uppmärksamhet åt en annan mans varande och mående. När kvinnan väl beskrivs görs det genom den andre mannens ögon ("the best thing he´s ever seen"). Överhuvudtaget verkar berättarjaget rätt ointresserad av såväl kvinnan som lustobjekt som sina egna begär. Istället ger han uttryck för en altruistiskt självuppoffrande hållning när han i första versen gör sig till katalysator för kvinnans sexuella utlevelse och i den tredje uppmanar henne att välja lyckan; oavsett hur denna lycka ser ut och vilka konsekvenser detta val får för honom själv.


Det är först i den avslutande versen som berättarjaget uttrycker ett eget intresse för kvinnan:

Lay, lady lay, lay across my big brass bed
Stay, lady stay stay while the night is still ahead
I long to see you in the morning light
I long to reach for you in the night
Stay, lady stay stay while the night is still ahead.

Huruvida tredje-persons-pronomenet i vers två och tre representerar ett juxtapositionerande berättarperspektiv eller den tredje parten i ett triangeldrama kan diskuteras. Den musikaliska gestaltning av Lay, Lady, Lay som man kan höra på Nashville skyline (1969) ger stöd åt båda tolkningarna.  En smekande pedal steel gitarr ligger långt fram i ljudbilden och  Dylan framför låten med en avslappnad och sammetslen countrytenor. Men rösten har också ett inslag av road självdistans. Kanske är det  rösten hos en man som kan be en kvinna: "stay with your man a while" och syfta på sig själv. Å andra sidan finns det också ett upphöjt lugn i Dylans nya croonerstämma. Det är rösten hos någon som kan vara intrasslad i ett svartsjukedrama utan att vara svartsjuk och som kan säga "let me see you make him smile" - och mena det.

På livealbumet Before the Flood från 1974 framförs dock Lay, Lady, Lay på ett radikalt annorlunda sätt. Dylan sjunger starkt och ibland nästan ropande. Slutordet på varje rad accentueras med ett ylande som stiger i tonhöjd. Det är inte så att han låter aggresiv, utan snarare en smula plågad. Men av vad? Kanske har svartsjukan trots allt gripit tag i honom till slut - eller så är det helt enkelt den benägna marskatten vi hör. Å andra sidan behöver de två kvaliteterna inte utesluta varandra. The Band ackompanjerar med ett rakt men fingerfärdigt rock-komp. Countrygitarren som på Nashville Skyline slätade över och smetade ut är nu borta och kanske tog den Nashville-romantikerns uppblåsta självförtroende med sig. Dylans röst är desperat; kanske anar han att kvinnan som uppmanats att inte vänta "for the one you love" nu rör sig mot fel person.