18 december 2018

Risingsbo julbrygd och Tin Angel

Risingsbo julbrygd 3,5%

När såväl tomteröda marxister som isblå marknadsliberaler förutspår kärvare tider är det hög tid att börja vända på julslantarna och styra stegen mot folkölshyllans lågprissegment. Och allra billigast -åtminstone bland julölen -  är förstås Risingsbo julbrygd från Spendrups.


Färgen är mörkt rödbrun och helt klar. Svag doft av kaka och citrusfrukt. Skummet är tätt och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Kroppen är i klenaste laget. Smaken är  ganska söt med toner av kavring och bränd knäck. Apelsinkola i avslutet. Kolsyran är pigg utan att sticka. Medellång eftersmak av sirapsmacka och krita. Risingsbo julbrygd dricks med fördel väl kyld, då sötman blir ganska kvalmig när temperaturen stiger.

Inte heller estetiskt finns det mycket som sticker ut. Burken är julröd med Risingsbo logotyp i blått. Lite lagom fantasilöst, men den helfärgade lågbudgetölsburken borde dock fungera fint till lågbudgetjulpyssel; den händige kan till exempel  göra sig en ängel av plåten. 


Tin Angel

En omstridd tanke i den klassiska psykoanalysen är föreställningen om att människans första och största trauma inträffar när hon föds. Till exempel menade den Österrikiske psykologen Otto Rank (1884-1939) att förlossningen innebar slutet på en symbiotisk relation som vi sedan förgäves ägnar livet åt att försöka återskapa. Ranks idéer skulle senare komma att utvecklas av psykoanalytiker som Melanie Klein och Margaret Mahler och ligga till grund för diverse objektrelations- och anknytningsteorier.

Med facit i hand kan man konstatera att det gått lite sisådär med den praktiska tillämpningen av psykoanalysens teori om spädbarnssymbios. Dock har den haft ett visst inflytande på studiet av myter och sagor; till exempel ansåg Carl Gustav Jung att Adam och Evas utträde ur lustgården representerade en allmänmänsklig känsla av förlorad samhörighet och harmoni, en känsla som i sin tur emanerade från det nyfödda barnets separation från modern (Vad Jung och Freud skulle haft att säga om Gyllene Tiders hormonstinna tonårsepos När vi två blir en kan vi förstås bara spekulera i).

Det kan förstås låta en en smula långsökt, men låt oss för en stund anta att förlusten av barnets symbiotiska närhet med modern verkligen präglar människans förståelse av sig själv och sin omvärld. Och låt oss därefter rikta blicken mot Bob Dylans Tin Angel  från albumet Tempest  (2012) - ett niominuters epos om gangsters, sex och ond bråd död, späckat av födelsemetaforer och symbiotiska relationer.

Handlingen är enkel: Berättelsens huvudperson - en gangster som i sången kort och gott kallas the boss - kommer hem och informeras om att hans fru lämnat honom för Old Henry Lee. Efter ett ögonblicks självömkan beger han sig till nämnda Henry Lee:

"Go fetch me my coat and my tie
And the cheapest labour money can buy
Saddle me up my buckskin mare 
if you see me go bu, put up a prayer"

På vägen blir huvudpersonen dock successivt allt mer isolerad (Jung skulle antagligen kalla det för en en individuationsprocess). Först överger hans mannar honom , därefter överger han själv  sin tro och den religiösa gemenskapen:

Well, they rode all night and they rode all day
Eastward long on the broad highway
His spirit was tired and his vision was bent
His men deserted him and onward he went

He came to a place where the the light was dull
His forehead pounding in his skull
Heavy heart was wracked with pain
Insomnia raging in his brain

Well he threw down his helmet and his cross-handled sword
He renounced his faith, he denied his Lord
Crawled on his belly, put his ears to the wall
One way or another he´d put an end to it all

Att han lägger örat mot väggen på samma sätt som när man försöker lyssna på barnet i den gravidas mage är intressant i ljuset av det som sedan följer. Inträdet i rummet sker nämligen på ett sätt som mest av allt påminner om en en förlossning:

He leaned down, cut the electric wire
Stared into the flames and he snorted the fire
Peered through the darkness, caught a glimpse of the two
It was hard to tell for certain who was who

He lowered himself down on a golden chain
His nerves were quaking in every vein
His knuckles were bloody, he sucked in the air
He ran his fingers through his greasy hair

Metaforiska navelsträngar (electric wire och golden chain) varvas med blod (his knuckles were bloody) och fosterfett (He ran his fingers through his greasy hair).  Men samtidigt som vår pånyttfödda antihjälte drar sitt första andetag (he sucked in the air) befinner sig den otrogna hustrun i symbios med Henry Lee  (It was hard to tell for certain who was who) - något som understryks med nästan överdriven tydlighet i nästföljande vers:

They looked at each other and their glasses clinked
One single unit inseparably linked
"Got a strange premonition there´s a man close by"
"Don't worry about him, he wouldn´t harm a fly."

När den försmådde maken till slut gör entré  utbryter ett meningsutbyte som snart övergår i handgemäng och dödligt våld. Det är inte helt lätt att följa vem som säger vad och och vem som dödar vem. Det är förstås logiskt med tanke på att de tre kontrahenterna bildar en enhet - förenad och sammanlänkad av en reciproka begär och beroenden. Det är med andra ord inte särskilt överraskande att Tin Angel avslutas med att de tre älskande läggs i graven, sammanslingrade i en inseparabel hög:

All three lovers together in a heap
Thrown into the grave forever to sleep
Funeral torches blazed away
Through the towns and the villages all night and all day

Tin Angel lånar friskt från medeltidsballader, folksånger och skillingtryck. Tiden och platsen har lösts upp (eller snarare smält samman och förenats) så att hästar och svärd utan bekymmer kan existera med skjutvapen och gangsterslang:

The gun went boom and the shot rang clear
First bullet grazed his ear
Second ball went straight in
And he bent in the middle like a a twisted pin

Även den musikaliska gestaltningen ger intryck av ett långt drivet förenigande. Låten består av ett enda ackord och saknar helt solon, mellanspel, stick och bryggor. Tempot är långsamt, nästan sävligt. Tin Angel lyckas dock hålla sig på rätt sida om det monotona tack vare en lustig basfigur och Dylans melodiskt berättande röst.

29 november 2018

Põhjala Kreuzberg och One Too Many Mornings

Põhjala Kreuzberg 3,5%

Inledningsvis kan vi konstatera att detta är folkobobs hundrade post och att publiceringen hädanefter kommer att ske månadsvis istället för veckovis. Under två års tid har alltså etthundra folkölsrecensioner sammanförts med etthundra analyser av Bob Dylan-låtar. Antalet är lika svindlande som oroande och man kan förstås fråga sig om det är möjligt att förvärva autism genom att konstant tänka på folköl och Bob Dylan. Men då folkobob inte är en plattform för självreflektion fortsätter vi därför raskt till den ordinarie verksamheten.

Kreuzberg är en Berliner Weisse (en veteöl med mjölksyrekultur) som bryggs av det estniska bryggeriet Põhjala Brewery i Tallin och importeras till Sverige av Original Brands STHLM.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är slött och försvinner snabbt utan att lämna rester. Svag doft av gröna äpplen. Sur - men inte förlamande syrlig - smak som lämnar gott om utrymme för både beska och bigarråer. Syran, i kombination med en rejäl kolsyreskjuts, ger en frisk munkänsla. Körsbärs-PEZ i avslutet och en kort, men ren eftersmak med en aning hallon.

Ölet har förstås hämtat sitt namn från Berlins Kreuzberg, en klassisk arbetarstadsdel som under hela tvåtusentalet upplevt en accelererande hipsterdriven gentrifiering. Dock verkar det finnas ett befolkningssegment som vägrar flytta på sig - nämligen de många lösspringande hundarna. Huruvida jyckarna  på etikettens bildkollage verkligen kommer från  Kreuzberg kan vi dock bara spekulera i.


One Too many Mornings

Bob Dylans One Too Many Mornings är inte bara en bitterljuv skildring av en relation som håller på att gå sönder, det är också ett utmärkt exempel på hur en texts anslag formar och  påverkar upplevelsen av texten som helhet. Skymningen faller över staden och någonstans skäller en flock hundar:

Down the streets the dogs are barking
And the day is a-getting dark
When the night comes in a-falling
The dogs will lose their bark.

... strofen fortsätter sedan ...

An´the silent night will shatter
From the sounds inside my mind
For I´m one too many mornings 
And a thousand miles behind

I bildkonsten kan hunden symbolisera både sexuell lust och och känslomässig trohet (se till exempel Tizian Vecellios Venus från Urbino) - denna konvergerande dikotomi hittar vi även i One Too Many Mornings. Än så länge blickar sångjaget tillbaka mot kärleksbädden, men i takt med att hundskallen tystnar, falnar kärleksglöden och intresset riktas istället utåt och bortåt:

From the crossroads of my doorsteps
My eyes they start to fade
As I turn my head back to the room
Where my love and I have laid
An' I gaze back to the street
The sidewalk and the sign
And I´m one  too many mornings 
An´a thousand miles behind

Det är som om själva gatorna manar honom att bryta upp och att alla - sångjaget inräknad - vet hur det kommer att gå. När man kommit till den punkt där  dörrtröskeln känns som ett vägskäl finns det inte särskilt mycket kvar att göra.


Alla människor som har den minsta lilla erfarenhet av filmiskt berättande vet att hundskall betyder trubbel. Med stigande desperation försöker rymlingen i Alabamas träskmarker bli kvitt kopplet med förföljande blodhundar. I en annan tid och i an annan del av världen spetsar Dr Watson öronen och förbannar Dartmoors dimma.

Men frågan är förstås vem det är som jagar vem. Kanske är det istället kärleksobjektet som tyst och diskret har brutit upp från sångjaget  ("I´m one too many mornings and a thousand miles behind"), ungefär som när man försiktigt smyger bort för att bli kvitt en jobbig och efterhängsen hund.

Dylan spelar in One Too Many Mornings in hösten 1963. Sången ligger långt fram i ljudmixen och framförs försiktigt, nästan mumlande; tonfallet är melankoliskt. Det är som om det fortfarande ligger någon i den där sängen han sjunger om. Någon han varken vill väcka, störa eller ta ett slutgiltigt farväl av.

23 november 2018

NKB Southern Session Pale Ale och Oh, Sister (live version 1978)

NKB Southern Session Pale Ale 3,5%

Nordic Kiwi Brewers (NKB) är ett svenskt bryggeri som startades av de två Nya Zeeländarna Kerryn Beattie och Daniel Craig. Enligt företagets hemsida är målet att brygga öl med humle från Nya Zeeland. Det är därför logiskt att NKB:s  folkölsrepresentant är en Session Pale Ale - en alkoholsvag  öltyp med mycket florala humletoner

Färgen är gul och inte helt klar. Skummet är långvarigt och med mycket god vidhäftningsförmåga. Doft av fruktsoppa och aprikoskräm Ölet är smakstarkt med både humlebeska och grapefrukt. Bergamott och en nypa vitpeppar i avslutet. Kolsyran är pigg, men inte stickande. Den uppmärksamme hittar lätt ett behagligt stråk citruszest i den långa eftersmaken



Oh, sister (live version 1978)

Den 9 mars 1978 ger Bob Dylan för första gången en konsert i Nya Zeeland. Spelningen äger rum på Western Springs Stadium i Auckland och recensionerna är övervägande positiva. Musikjournalisten John Dix skriver bland annat så här i Rolling Stone:

A glossy program listed him as "Bob Dylan, Entertainer". A nice touch, also an appropriate one, for Dylan entertained us with an eclectic show, presenting a résumé of his career (...)  There were no new songs, and every number was rearranged, so much so that a few were almost unrecognizable. Some of the new arrangements worked, some didn't. No matter - it was still another great step for Dylan to take. (Rolling stone May 18,  1978)

En låt som genomgått en särskilt radikal bearbetning är Oh, Sister.  Om detta nya arrangemang  tillhör dem som faller Dix på läppen framgår tyvärr inte av artikeln i Rolling Stone. 

Inte heller vet jag exakt hur Oh Sister lät i just Auckland Nya Zeeland den 9 mars 1978. Men om man använder sig av en - för Dylanologer - vansklig metod och jämför den officiella liveskivan Bob Dylan at Budokan (Tokyo, Japan den 28 februari och 1 mars 1978)  med booten OK I Still Get Stoned  (Brisbane, Australien den 15 mars) verkar åtminstone Oh Sister hålla sig hyfsat stabil under mars månad.

På albumet Desire (1976) är Oh, Sister en vacker sång om försoning och om hur tiden både kan föra samman och skapa avstånd. Texten - som är skriven tillsammans med Jaques Levy - kan både tolkas som en bild av andligt sökande och som en skildring av kärleks-, vänskaps- och syskonrelationer. Ett trevande munspel och en slingrande fiol har skjutits fram i ljudbilden och understryker tillsammans det spröda och det förgängliga.

Oh, sister, when I come to lie in your arms
You should not treat me like a stranger
Our Father would not like the way you act
And you must realize the danger

Oh, sister, am I not a brother to you
And one deserving of affection?
And is our purpose not the same on this earth
To love and follow His direction?

We grew up together
From the cradle to the grave
We died and were reborn
And then mysteriously saved

Oh, sister when I come to knock on your door
Don't turn away, you'll create sorrow
Time is an ocean but it ends at the shore
You may not see me tomorrow

Under 1978 års världsturné möter publiken dock en helt annan Oh, Sister. Instrumenteringen utgår från Bobbye Halls och Ian Wallaces slagverk, understödda av Jerry Scheffs bas. Kompet är monotont och påminner inte så lite om de hotande trummorna i en gammal Tarzanfilm. Då och då stiger Steve Douglas saxofon fram och målar grälla sjok över den mörka djungelkulissen.

Texten framförs entonigt och med ett lätt klagande tonfall. Mellan verserna gör Dylan ett ljud som ligger precis mitt emellan ett rop och ett stön och som lika gärna uttrycka plåga som njutning.

Det är som om Dylan vill reducera och skala ner sången så att bara själva kärnan återstår. Ett arketypiskt, gammaltestamentligt urtillstånd där jaget, systern och fadern kan rymma en hel värld. 

15 november 2018

Södra Pale Ale och Visions of Johanna (live version 1966)

Södra Pale Ale 3,5%

Södra Pale Ale går att köpa i de flesta välsorterade matvarubutiker. Ölet skummar kraftigt med ett luftigt skum som lämnar en del reminiscenser. Doften är fruktig (aprikos) och kryddig (pepparmynta).  På det stora hela är ölet välsmakande men kroppen är aningen tunn även om den humlearomatiska balanserar fint mot mot bröd och malt. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. En aning knallpulver (!) i avslutet. Eftersmaken är medellång med en del mineral- och metall.

Södra Pale Ale tillverkas av Södra Maltfabriken i Stockholm. Bryggeriet ligger dock varken på Söder, vid Södra Station eller ens i Söderort utan i Haninge. "Södra" i Södra Maltfabriken syftar således på Södra Stockholm, en gräns som förstås tenderar att bli en smula flytande. Kanske är det denna relativism som skapat  den mäklarlingo som utgår från specifika gatunamn. Som Sofo; en akronym för "söder om Folkungagatan" och en lekfull allusion på  New Yorks Soho - South of Houston Street.


Visions of Johanna (live version 1966)

En höstdag 1965 befinner sig Bob Dylan i någon av Sohos många vindsateljéer. I alla fall är det en möjlig slutsats att dra om man gör en biografisk läsning av låten Visions of Johanna.

Till skillnad från den nykritiska skolan (se gärna föregående veckas post om dekonstruktivism) - som med emfas hävdar att det är texten och enbart texten som ska undersökas - menar den biografiska traditionen istället att kunskaper om författaren och den historiska kontexten kan ge en ökad förståelse av texten, och att dessa dessutom ska få en normerande roll i själva tolkningsprocessen.

Begreppet förståelse är förstås problematiskt sett ur ett nykritisk perspektiv. Idén om att att det någonstans finns en given tolkning, och att denna tolkning dessutom är identisk med författarens intention riskerar att reducera läsaren till en slags passiv rebuslösare.

Nåväl. Mot bättre vetande  närmar vi oss Visions of Johanna med de biografiska glasögonen limmade på näsan och passar inledningsvis på att notera följande: I mitten av 60-talet  syntes Bob Dylan gärna med hippa New York konstnärer vilka ofta hade sina ateljéer i vindsvåningar i stadsdelen Soho. Vidare konstaterar vi att New York, klockan 17:30 den 9 november 1965,  drabbas  av ett tretton timmar långt strömavbrott.

Ponera att Dylan befinner sig på en vind tillsammans med några hipsters när strömmen går. Hur många de är vet vi inte riktigt, men bland dem finns åtminstone en kvinna (i sången kallad Louise) och hennes älskare. Alla gör sitt bästa för att hålla sig varma och sysselsatta. Värmeledningarna rosslar och någon rattar in en kanal med countrymusik på den batteridrivna transistorradion:

Ain't it just like the night to play tricks when you´re tryin' to be so quiet?
We sit here stranded, though we´re all doin´ our best to deny it
And Louise holds a handful of rain, temptin´you to deny it
Lights flicker from the heat pipes just cough
The country music station plays soft
But there's nothing, really to turn off
Just Louise and her lover so entwined
And these visons of Johanna that conquer my mind

De återkommande  uttrycket "visions of Johanna" är förstås tvetydigt. Är det sångjaget som ser syner av Johanna, eller är det tvärtom så att sångjagets tankar gång på gång går till de visioner och drömbilder som Johanna en gång frammanat?

I strömavbrottets mörker framträder ett nytt ljudlandskap där perceptionen förändras och intrycken förskjuts. Någon leker blindblock med en skramlande nyckelknippa, en nattvakt klickar med en ficklampa samtidigt som det lösa gardet utbyter erfarenheter:

In the empty lot where the ladies play blindman´s bluff with the keychain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the "D" train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it´s him or them thats really insane
Louise, she's all right, she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna´s not there
The ghost of electricity howls in the bones of her face
Where these visions of Johanna have now taken my place

Men i takt med att timmarna går kommer också tristessen, frustrationen och rädslan. Det som till en början både var spännande och mysigt, förvandlas successivt  till en nervpåfrestande icke-tillvaro som förvandlar sällskapet till karikatyrer av sig själva:

Inside the museum, Infinity goes up on trial
Voices echo this is is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
See the primitive wallflower freeze
When the jelly-faced women all sneeze
hear the one with the mustache say, "Jeeze
I can´t find my knees"
Oh, jewels and binoculars hang from the head of the mule
But these visions of Johanna, they make it all seem so cruel 

Frågan är då om denna tolkning av Visions of Johanna  förminskar och begränsar verket genom att låsa det till tid och plats. Kanske. Samtidigt känns det utan tvekan spännande att ta del av någon annans vardagssurrealism. Alla människor har någon gång varit med om att  tillvaron vridits ett kvart varv åt vänster och fått allt att verka annorlunda och främmande. Samma, men ändå nytt. Som när man rör sig i en stad som bäddats in i vinterns första snöfall eller när man vandrar hem efter den första kyssen.

Visions of Johanna har genom åren framförts på en mängd olika sätt. Man kan förstås diskutera vilken version som går bäst ihop med den biografiska analys som skisserats här ovan. Personligen skulle jag vilja slå ett slag för någon av de inspelningar som gjordes under 1966 års turné då låten ingick i de flesta av konserternas aukustiska första-halva. Det säger sig ju självt att en sång om ett strömavbrott ska framföras utan elström.