16 januari 2018

Åre och Thunder on the Mountain

Åre 3,5%

folkobob fortsätter sin lilla odyssé genom Jämtlands bryggeris sortiment av trekommafemmor och häller utan vidare omsvep upp den ljusa lagern Åre.

Färgen är  guldgul och nästan helt klar. Fluffigt skum utan kläng. Brödig doft. Smaken är rund med franskbröd och en försiktig beska.  Det finns också en lite fet ton som balanserar  någonstans mellan smörkola och prickig korv. Diskret kolsyra.

Med tanke på den järnhårda konkurrens som råder inom produktsegmentet "ljus lager" står sig Åre bra, även om jag nog tyckte att Jämtlands Bärnsten var snäppet bättre. Dock har jag inte parallellprovat de två så jag unnar mig därför lyxen att inte ge något definitivt svar i frågan.

Den jämtländska tätorten Åre har förstås inte bara gett namn åt ölet Åre utan även åt Åreskutan - berget som majestätiskt tornar upp sig över samhället och som sommartid kan bjuda på hejdundrande åskoväder.


Thunder on the Mountain

Jag har har alltid gillat de ordrika Dylanlåtarna mest; de som tillsynes är framsprungna ur ett ohejdbart semantiskt flöde som villkorslöst tvingar musiken att anpassa sig efter texten istället för tvärtom.  Även om de musikaliska uttrycken kan skifta, så kännetecknas inledningsraderna nästan alltid av en hänsynslös effektivitet.  Emblematiska rader  som Far between  sundowns finnish an' midnight's broken toll / We ducked inside the doorway thunder crashing (Chimes of Freedom) och The sweet pretty things are in bed now of course / The city fathers they´re trying to endorse / The reincarnation of Paul Revere's horse (Tombstone Blues) snarare knuffar än leder lyssnaren in i texten.

Ett annat exempel på en låt där Dylan  verkar  ha mejslat fram texten ur ett kompakt block av lyrisk textmassa är Thunder on the Mountain från Modern Times (2006). Omslagets framrusande taxibil från 1947 låter oss förstå att albumets titel snarare är ett utslag av lekfull ironi än en programförklaring, och som för att ytterligare understryka att inget är nytt under solen inleds Thunder on the Mountain  med en skojfrisk Bibelallusion:

Thunder on the mountain, fires on the moon
There´s a ruckus in the alley and the sun will be here soon
Today's the day, gonna grab my trombone and blow 
Well, theres hot stuff here and it´s everywhere I go

I Bibeln beskrivs mötet med Gud så här: "När det blev morgon den tredje dagen började det åska och blixtra, ett tungt moln låg över berget och det hördes en stark hornstöt. Alla som var i lägret blev förfärade. Då förde Mose folket ut ur lägret att möta Gud. De ställde sig nedanför berget" (2 Mos 19:16-17). Sångjaget i Thunder on the Mountain verkar dock inte särskilt förfärad - istället framstår han som upplivad och en smula genstörtig. Alla som har ögon att se med och öron att höra med kan tyda tecknen: Gud har (åter-) kommit och det är nu dags att rulla upp ärmarna och sätta igång med det som verkligen behöver göras:

Thunder on the mountain, rolling like a drum
Gonna sleep over there, thats where the music coming from
I don´t need any guide, I already know the way
Remember this, I´m your servant both night and day

The pistols are poppin' and the power is down
I'd like to try somethin' but I'm so far from town
The sun keeps shining' and the North Wind keeps picking up speed
Gonna forget about myself for a while, gonna go out and see what others need

Trots att  sångjaget högt och tydligt proklamerar sin önskan om att leva ett rättfärdigt liv så känns Thunder on the moiuntain aldrig allvarstyngd och påbjudande. Detta beror dels på det uppenbart humoristisk tonfallet och dels på att den existentiella tematiken hela tiden interfolieras av prosaiska, om än inte alltid så smickrande, reflektioner kring kärleken och samlivet:

I've been sitting down studying the art of love
I think it will fit me like a glove
I want some real good woman to do just what I say
Everybody got to wonder whats's the matter with this cruel world today

I got the porkchops, she got the pie
She ain't no angel and neither am I 
Shame on your greed, shame on your wicked schemes
I'll say this, I don't give a damn about your dreams

Introt till låten utgörs av ett associativt oväder där  ett mullrande trumspel då och då interpunkteras av en ljungande gitarrvigg. Snart stampar en charmig och slitstark blues igång. En vers per tolva och två takter mellan varje vers. Ett gitarrsolo av Scotty Moore-typ. Det hela är klassiskt, för att inte säga arketypiskt.

Kanske förstås de tolv fyrradiga verserna bäst just som en serie fristående bluesaforismer vilka  hämtat sin näring från gospellyrikens bildspråk och (ibland) drastiska världsbild. Eller åtminstone gäller det för elva av verserna... den andra versen viks nämligen något överraskande åt en gråtmild och helt igenom icke-ironisk betraktelse av R&B-stjärnan Alicia Keys:

I was thinkin' 'bout Alicia Keys, couldn't keep from crying
When she was born in Hell's Kitchen, I was living down the line
I'm wondering where in the world Alicia Keys could be
I been looking for her even clear through Tennessee

Att namnet Alicia Keys helt plötslig dyker upp i en Bob Dylan-låt orsakar förstås en viss förvåning. Som väntat är Dylan själv måttligt intresserad av att kommentera saken vilket lämnar fältet öppet för diverse musikjournalistiska spekulationer. Några av dem går ut på att Bob Dylan genom åren visat sig vara sällsamt uppdaterad när det gäller samtida populärmusik och att omnämnandet helt enkelt kan ses som slags tecken på uppskattning. Att Alicia Keys dessutom är ett minst sagt suggestivt namn är bara grädden på det proverbiala moset.

Andra - som Dylanologen och mångsysslaren Tony Attwood - går något längre och pekar på det faktum att Alicia Keys dessutom är en känd filantrop som lägger ner både tid och pengar på olika välgörenhetsprojekt. Med andra ord är hon inte bara en stor soulsångerska utan även det altruistiska ideal som då och då skymtar fram  i Thunder on the Mountain ("...gonna go out and see what others need") och som effektfullt kontrasterar mot sångjagets betydligt krassare livshållning.

På det hela taget är Thunder on the mountain ganska typisk för det tidiga tvåtusentalets Bob Dylan -såväl stilistiskt, tematiskt som musikaliskt .  Förutom för den där versen om Alicia Keys då.

4 januari 2018

Jämtlands Julöl och Never Say Goodbye

Jämtlands Julöl 3,5%

folkobob inleder det nya året med en sista julspasm i form av Jämtlands Julöl - en säsongsale från Jämtlands bryggerier.

Färgen är vackert kopparröd. Skummar upp till ett långvarigt och stabilt skum med god vidhäftningsförmåga. Trevlig rostad doft med lite kaka. Smaken är maltig men samtidigt frisk med äpple och citrus vilket resulterar i en nästan syrlig munkänsla. Torr, men inte särskilt framträdande beska. En del metall i avslutet.

 På etiketten ser man Storsjöodjuret titta upp ur Storsjön - Sveriges femte största sjö. Vintertid brukar Årsunda IF ploga upp en milslång skridskoled på den frusna sjön.


Never Say Goodbye

Twillight on the frozen lake
North wind about to break
On footpints in the snow
Silence down below

Det är en beskrivning av ett vinterlandskap i väntan som inleder Never Say Goodbye - det näst sista spåret på albumet Planet Waves (1974). En värld fastfrusen i skärningspunkterna mellan olika tillstånd; mellan dagen och natten och mellan stiltjen och nordanvinden (som i sin tur väntar på att utplåna fotspåren i snön). Den symboltyngda  miljöbeskrivningen understryker det faktum att även sångjaget befinner sig i ett slags mellantillstånd. Oförmögen - eller kanske bara ovillig - att gå vidare väntar han på en kvinna:

You're beautiful beyond words
You´re beautiful to me
You can make me cry
Never say goodbye

Time is all I have to give
You can have it if you choose
With me you can live
Never say goodbye

Om slutraden never say goodbye ska ses som en uppmaning till kvinnan att aldrig ta ett definitivt avsked eller som sångjagets personliga livsmotto kan diskuteras.  Det verkar nämligen som om det verklighetsfrånvända, svärmiska väntandet  har fått ett värde i sig:

Because my dreams are made of iron and steel
With a big Bouqet
Of roses hanging down
From the heavens to the ground

The crashing waves roll over me
As I stand upon the sand
Wait for you to come
And grab hold of my hand


I den avslutande versen ställs allt på sin spets. Raden "You'll change your last name too"  kan antingen tolkas som en diskret kapitulation eller som sångjagets slutgiltiga bekräftelse på att han aldrig någonsin kommer att ge upp sin enträgna väntan:

Oh, baby, baby baby blue
You'll change your last name, too
You've turned your hair to brown
Love to see it hangin' down

Det är förstås det lilla ordet "too" som öppnar upp och väcker frågor. Till exempel kan det tolkas som att kvinnan i sången bara är den senaste i raden av tillbedda kvinnor och att även hon till slut kommer att falla ifrån och byta namn.  Eller så är det helt enkelt ett krasst konstaterande av fakta; kvinnan har valt en annan man och ett nytt efternamn är att vänta någonstans mellan husköp och barn. Ett annat rakt motsatt perspektiv är att se namnbytet som en slags profetia; till slut kommer hon att bli hans och då kommer hon också att ändra sitt namn.

Låten inleds trevande med en akustisk gitarr. Efter en stund faller en spretig elgitarr in och efter ytterligare några takter en spänstig bas. Den första versen sjungs lågmält och släpig, men från och med den andra versen växer låten i intensitet och trots att ackompanjemanget utgörs av en högst konventionell rocksättning (två gitarrer, bas, trummor och piano) så får man ändå en känsla av lovsång. Dels beror det på att låten - i likhet med många psalmer -är uppbyggd av stegrande durackord och dels på att sången successivt levereras alltmer innerligt.

Och varför inte?  En väntan kan ju ge näring åt både längtan och förväntan, där den väntande ostört kan ägna sig åt såväl fromma förhoppningar som fria fantasier. Det är knappast någon slump att  tyskans ord för "vänta" (warten) är detsamma som ordet för "vårda". Och frågan är om relationen mellan de två begreppen kan illustreras tydligare än i Never Say Goodbye där minnet av kvinnan vårdas och hålls levande just genom själva väntandet.

29 december 2017

Mariestads Julebrygd och The Boxer

Mariestads Julebrygd 3,5%

Så här i mellandagarna är det lätt att känna att julen börjar gå mot sitt slut. Men än är det för tidigt att kasta in tomteluvan. Utan vidare omsvep öppnar folkobob därför en Mariestads Julebrygd.

Färgen är djupt brunröd. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan särskilt mycket kläng. Lätt maltig doft. Kolsyran är i kraftigaste laget. Smaken är rund med bra balans mellan det beska och söta. Lite syrlig eftersmak med lite kaffe och äpple.

Namnet till trots bryggs ölet Mariestads inte längre i staden Mariestad utan på Spendrups anläggning i Grängesberg. Förutom ölmärket Mariestads så är Vänerns pärla förstås även intimt förknippad med den klimatsmarta förvaringslösningen Unicaboxen. Dessvärre har även tillverkningen av Unicaboxar upphört.


The Boxer

När Bryan Singers film X-men gick upp på biograferna sommaren år 2000 inleddes också den superhjälterenässans som än idag dominerar biografutbudet. Kritiker och filmvetare har ofta försökt förstå genrens dragningskraft genom att fokusera på den postmoderna människans stegrade behov av berättelser med tydliga gränser mellan gott och ont och rätt och fel. Förklaringen kan kanske stämma, men bara kanske. För egen del tror tror jag att de maskerade hjältarnas framgångar istället kan säga något om hur den senmoderna människan ständigt tvingas att skapa, bygga och växla mellan allt fler och allt mer komplexa identiteter.

Detta skulle i så fall också kunna förklara det ökade intresset för Bob Dylan, en artist vars hela karriär kan ses som en enda lång identitetslek (se till exempel Heinrich Detering och Stephen Scobie). Sett ur detta perspektiv kan det vara intressant att ta en närmare titt på en av de allra mest desavouerade låtarna i Bob Dylans digra katalog, nämligen den tolkning av Paul Simon och Art Garfunkels The Boxer som man hittar på albumet Self Portrait (1970).

Till att börja med kan vi konstatera att Simon och Garfunkels The Boxer  - till skillnad från de övriga pop- och countryklassikerna på skivan - fortfarande ligger på hitlistorna när Dylan går in i studion våren 1969. Detta väcker såklart en del frågor. Är det så att han helt enkelt diggar låten eller ska låtvalet ses som en slags metaironisk kommentar till fenomenet Simon and Garfunkel; en duo vars musik representerar just den typ av ultraharmonierande folkpop som Dylan ursprungligen reagerade mot? I Dylans händer blir The Boxer således ett prisma där flera identiteter bryts mot varandra.

I fem verser berättar en ung (?) man om hur han som pojke kommit till New York för att söka lyckan och sedan levt ett hårt liv bland luffare, daglönare och prostituerade. Asking only workman's wages / I come looking for a job / But I get no offers / just a come-on from the whores on seventh avenue /.  

Det är förstås lätt att dra paralleller till Dylans egna bakgrund. Eller kanske är det riktigare att tala om bakgrunder,  för det finns ju som bekant flera versioner. Alltifrån romantiserade versioner av verkligheten till rena påhitt och falsifikationer - inte sällan underblåsta av Dylan själv. Men även om man helt bortser från textens biografiska resonansbotten så tillför berättelsen  ändå en ny sida i  "identitetsprismat": Varje gång en berättelser framförs - oavsett om den läses eller sjunges - måste den ju också i någon mån gestaltas, och kanske gäller detta särskilt texter som har ett tydligt berättarjag. Det går inte att ducka - den person som framför texten måste för en stund bli jaget i sången.

När det gäller Dylans tolkning av The Boxer finns det dessutom två jag. Till ett lågmält countryackompanjemang sjunger han duett med sig själv. Om  nu duett är det rätta ordet. De två rösterna möts inte riktigt och ibland får man en känsla av att de snarare sjunger var för sig, som om de olika delarna av Dylan är oförmögna är mötas och sammansmälta.

I den tredje, avslutande versen ändras fokaliseringen till ett tredjepersonsperspektiv och den skrämde pojken har ersats av en ärrad boxare:

In the clearing stands a boxer
And a fighter by his trade
And he carries the reminders
Of ev'ry glove that laid him down
Or cut him till he cried out
In his anger and his shame
"I am leaving, I am leaving"
But the fighter still remains.... 

Det står klart att boxaren inte växt med framgångarna utan bara blivit bättre på att härda ut. Om även denna del av the Boxer finner gensvar hos Dylan är förstås omöjligt att säga, men det är tydligt att han vid sextiotalets slut gång på gång försöker göra upp med den begränsade roll som (delar av) hans publik  tilldelat honom.

ett bortglömt forum i ett av internets alla dammiga vrår hävdar skribenten "Larry Geller" att de två rösterna i the boxer  ska förstås som att den gamle raspige folksångar-Dylan sjunger duett med den nye country crooner-Dylan. Kanske har han rätt men det är svårt -nästan omöjligt - att höra hur de två stämmorna egentligen låter. Man önskar förstås att The Bootleg Series vol. 10: Another Self Portrait (2013) hade innehållit ett par remastrade versioner där de två rösterna kunde höras var för sig, men tyvärr kringå albumet The Boxer helt.

Dylan har bara sjungit  The Boxer live vid sju tillfällen (samtliga gånger i september 1999). Jag har i skrivande stund inte hört någon inspelning från dessa konserter men det skulle utan tvekan  vara intressant att få reda på om Dylan sjöng den extra vers som Paul Simon ibland lägger till på sina konserter:

Now the years are rolling by me 
They are rockin' evenly
I am than I once was
And younger than I'll be
That's not unusual,
No, it isn't strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same 

Huruvida vår identitet utgörs av en oföränderlig kärna förtjänar förstås en fortsatt diskussion, men något säger mig att Bob Dylan varken vill eller behöver delta i den.

22 december 2017

Three Hearts Julöl och Hark the Herald Angels Sing

Three Hearts Julöl 3,5%

Så ge mig trettio grader kallt / tomtar överallt / och en skog av gröna granar 

Utan att veta alltför mycket om Adolphson & Falks ölpreferenser så är det nog ett hyfsat säkert kort att duon skulle uppskatta etiketten till Three Hearts Julöl - en fulländad Jenny Nyström-pastisch, komplett med  skuggad frakturstil och snötyngd logotyp.

Svag doft av bröd. Skummet är frasigt och grovt utan kläng.  Färgen är mörkbrun, smaken maltig och sirapssöt med en ton av clementin och kanderade apelsinskal. Något stickig kolsyra. Bröd och kola i eftersmaken. Beskan är inte särskilt markerad, men den finns.

Three Hearts Julöl är verkligen i sötaste laget, men är man beredd på det så finns det en del att hämta. Ölet kan nog fungera både till Skånsk äggakaka (istället för svagdricka) och som ett snabbalternativ till mumma.


Hark the Herald Angels Sing

När Dylan julen 2009 ger ut julalbumet (och tillika välgörenhetsskivan) Christmas in the Heart är det många som först ser det hela som ett skämt. Ett ganska charmigt och oförargligt skämt förvisso, men likväl en kuriositet.

Men även om det  knappast är någon risk att Christmas in the Heart någonsin kommer att räknas in bland de stora Dylan-albumet, så finns det ingen anledning att för den sakens skull avfärda albumet helt och hållet. Med facit i hand kan Christmas in the Heart ses som en vägvisare som pekar såväl framåt som bakåt.

Ta till exempel Hark the Herald Angels Sing som - tillsammans med ett par andra spår på skivan -hyllar det nyfödda Jesusbarnet. För första gången på trettio år hör vi alltså en studioinspelning där Dylan lovsjunger Jesus. Visserligen har Hark the Herald Angels Sing - i likhet med de flesta hymner som skildrar Jesus födelse - sedan länge tömts på sitt innehåll genom att spelas sönder och samman i varuhus och på företagsjulbord, men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att en så  textmedveten person som Dylan helt skulle kunna bortse från orden han sjunger.

Det textmässiga innehållet i en sång som Hark the Herald Angels Sing kan med andra ord (och med lite god vilja) ses som:
A) ... en ironisk kommentar av...
B) ... en temporär återgång till ....
                 ...eller...
C)... en vänskaplig uppgörelse med....
... de texter Dylan skapade under "gospelåren" 1979-81.

Om texten pekar bakåt mot det som varit, så pekar det musikaliska uttrycket snarare snett framåt. Låten är nämligen inget mindre än julevergreenens  mästarprov. Vad O helga natt är för Christer Sjögren och Peter Jöback var Hark! The Herald Angels sing för  Frank Sinatra och Nat King Cole.

Den 14 december 2017 publicerar DN en lista där  nöjesjournalisten Nicolas Ringskoog Ferradi- Noli utser årets bästa skivor. Så här skriver han om Triplicate:

Det största som har hänt Bob Dylan de senaste åren är inte Nobelpriset utan att han har räddat "the great American songbook" från ytlighetens och retrokitchens klor. I år kulminerade projektet med detta korta trippelalbum. Aldrig tidigare har han ansträngt sig så mycket för att sjunga vackert...

Det skulle i så fall vara på Hark the Herald Angels Sing. När man hör Dylan leverera texten tänker man osökt på hur en cowboy i någon gammal westernfilm rider in en häst. Dylan angriper texten, betvingar den och gör den till sin egen. Det är bitvis svajigt, men aldrig osäkert.

Dylan använder samma upplägg som Frank Sinatra gör på albumet A Jolly Christmas from Frank Sinatra (1957). Enbart den första versen sjungs, men denna upprepas å andra sidan två gånger. Precis som hos Sinatra kommer en kvinnokör in i mitten och sjunger en halv vers. Hos Sinatra låter kören just som de upphöjda, könlösa varelser texten handlar om medan den i Dylans version snarare för tankarna till en lockande girl-group av Phil Spector-typ. När Dylan återvänder för att sjunga slutet får man intrycket av en gammal  andlig patriark som förgäves (?) försöker driva iväg de hotande frestelserna.

Kontrasten förstärks ytterligare av det musikaliska arrangemanget. När Dylan sjunger utgörs kompet av ett strängt hamrande piano med rejäl missionshus-feeling. Kören får istället sällskap av ett sockersött klockspel. Phil Spector igen med andra ord.

Sex år  efter  det att Christmas in the Heart (och Hark the Angels Sing) spelats in påbörjar Dylan ett mer systematiskt utforskande av jazzschlagern från 1900-talets första hälft.. Kanske skulle detta projekt aldrig blivit av om det inte vore för Christmas in the Heart.