15 juli 2017

Pilsner från Sahlins brygghus och Man Gave Names to All the Animals

Pilsner från Sahlins brygghus 3,5%

Denna pilsner tillverkas av Sahlins brygghus som i sin tur är en del av Sahlins strutsfarm. Farmen ligger utanför Borlänge och är öppen för besökare. Väl där kan man köpa strutsglass, strutsdammvippor (om du nu skulle råka bo på Downtonabbey) och trekommafemmor. Den senare med en diskret struts i hörnet av etiketten.

Färgen är ljust gul och aningen oklar. Skummet är långvarigt och en float ligger kvar under hela provningen. Kolsyran är något stickig. Doft av äpple och humle. Lite frukt och ljust bröd i smaken ligger precis på gränsen mellan frisk och kärv. Det finns en svag -men inte obehaglig- jästton som dröjer sig kvar i eftersmaken.

Strutsen har fått sitt namn efter grekiskan och latinets struthiosmegale (stor sparv/fågel). Namnet har sedan blivit till engelskans ostrich via franskans autruche medan svenskan fick ordet struts från tyskans Strauß


Man Gave Names to All the Animals

"Nej jag har inte tänkt på barn på det viset... man får vara barn själv"
(Lennart Hellsing svarar i en intervju från 2009 på frågan om han riktar till sig barn)

"But I was so much older then, I´m younger than that now"
(Bob Dylan i My Back Pages från 1964)

Alla som någon gång intresserat sig för Bob Dylan har antagligen också noterat hans intresse för barnsånger, rim och ramsor. Albumet Under the Red Sky är marinerat i Mother Goose's barnkammarrim och på "Love and Theft" huserar som bekant Tweedledee och Tweedledum. Det går såklart att hitta fler -och äldre- exempel. Enligt Dave Van Ronk skapades Blowin' in the wind i ett möte med tungvrickaren  "How many woods would a woodchuck chuck if a woodchuck could chuck wood". 

Dylan är förstås inte ensam om att fascineras av den muntliga tradition som främst förvaltas av barn. Såväl Pete Seeger som Woody Guthrie skrev och sjöng barnvisor och 2001 tolkade  Wille Nelson sin barndoms sångskatt på albumet Rainbow Connection. Dock finns  det en avgörande skillnad i hur de olika artisterna närmar sig materialet. Istället för att isolera barnsångerna från den ordinarie repertoaren så inkorporerar Dylan materialet chosefritt och utan ironi. Att  Froggie Went a Courting hamnar sist på albumet God as I Been to You beror nog mer på att det är skivans längsta låt än att det är en barnvisa. Dylan sjunger om herr grodas tumultartade bröllop med samma allvar och intensitet som han i spåret innan beskrivit skojaren och lurendrejaren Diamond Joes miserabla äktenskap.

1979 släpper Dylan det kristna albumet Slow Train Coming. Albumet domineras av evangelistiskt ödesmättade låtar där Jesu återkomst nästan framställs som ett hot. Det är lätt att föreställa sig hur Dylanfansen lyssnade sig igenom skivan med stigande nervositet. Åtminstone fram till det näst sista spåret -Man Gave Name to All the Animals- där det stod klart att Dylan varken hade förlorat humorn, rimförmågan eller barnasinnet.

Även om Man Gave Name to All the Animals  är en långsam gråvädersreggae i moll så utgår texten och strukturen från barnvisan. Sex stycken fyrradiga verser med parvisa rim varvas med en refräng vilken också används som inledning:

Man gave names to all the animals
In the beginning, in the beginning
Man gave names to all the animals
In the beginning, long time ago

Därefter får vi i varje vers följa hur människan namnger ett djur. Ibland används begreppet shoutability i teve-frågesporter för att beteckna åskådarens möjlighet att kunna ropa svaret innan den tävlande gör det. Olika sätt att öka shoutabiliteten kan vara att visa frågan för tittaren samtidigt som den läses upp (Vem vet mest?) eller att låta de tävlande omformulera svaret till en fråga (Jeopardy). I Man Gave Name to All the Animals skapas shoutabiliteteten dels av rimmen och dels av att lyssnaren får ta del av en handfull ledtrådar innan namnet på djuret ges i sista raden.

He saw an animal that liked to growl
Big furry paws and he liked to howl
Great big furry back and furry hair
"Ah, think I'll call it a bear"

He saw an animal up on the hill
Chewing up so much grass until she was filled
He saw milk comin' out but  he didn't know how
"Ah, think I call it a cow"

He saw an animal that liked to snort
Hrns on his head and they weren´t to short
It looked like there was nothing he couldn´t pull
"Ah, think I call it a bull"

Givetvis  känns även upprepningen av versens första och sista rad igen från barnvisan. "En smula repitativt" tänker den vuxne lyssnaren och glömmer bluslyrikens debila idisslande av nonsensfraser. I den avslutande versen utelämnas dock den sista raden samtidigt som musiken upphör:

He saw an animal as smoth as glass
Slithering his way through the grass
Saw him disappear by a tree near a lake...

Den försvunna raden kastar en skugga över den oskyldiga gissningslek som lyssnaren ofrivilligt (?) dragits in i. Det är uppenbart att vi mött den orm som snart skall få Adam och Eva utkastade ur paradiset. Dock haltar det lite rent teologiskt. Det var ju först efter syndafallet som ormen dömdes att kräla i stoftet. Likaså reagerar den vuxne lyssnaren på att fyra av visans sex djur är tamdjur (ko, tjur, gris och får)  "Varför behöver man namnge något som har domesticerats och framavlats under tusentals år?" tänker den vuxne lyssnaren irriterat.  Samtidigt som barnet inom oss gläds åt att höra en charmig visa om hur djuren fick sina namn.

11 juli 2017

Folkes Fogdeöl och New Pony

Folkes Fogdeöl 3.5%

folkobob har varit på bilsemester i Smålands djupa skogar. På Hemköp i Kisa inhandlades Folkes Fogdeöl från Aktiebolaget Centralbryggeriet i Linköping.

Doften är blommig, nästan kryddig med en del humle och aprikos.  Ölet skummar gen hel del. Bubblorna är stora även om ytan är tät. En del fastnar helt på glasets kanter. Trevlig kolsyra. Färgen är guldgul och aningen oklar. Smaken är örtig med en lång och behaglig beska. Mycket bröd i eftersmaken. Stilen ligger någonstans mellan en blommig lager och en session pale ale.

Även om man kan diskutera huruvida fogden skulle fungerat som varumärkesfigur på den tiden han hårdhänt drev in skatt från bönderna på Östgötaslätten så kan man konstatera att namnet Fogdeöl har något rustikt över sig.

Den observante läsaren ser att flaskan på bilden vridits ett kvarts varv för att visa bilden av fogden och hans häst.


New Pony

Inom konst och litteratur torde hästen inta en särställning när det kommer till symbolistisk tvetydighet. Samtidigt som ryttarstatyns hingst representerar manlig potens och krigisk erövringslusta utstrålar bondens ardenner-märr hembygd och fredlig strävan. Med andra ord kan hästen paradoxalt nog kan stå för både otyglad frihet och tämjd kraft.

Just hästens dubbla symbolspråk utgör själva drivkraften i Bob Dylans låt New Pony från albumet Street Legal (1978). I texten används en metaforisk ponnyhäst för att teckna en minst sagt motstridig kvinnobild. Ibland framställs kvinnan i sången som ett hjälplöst offer i behov av hjälp, ibland som en djurisk kraft som skall betvingas. Oavsett vilket är hon dock alltid ett existentiellt hot vars skugga faller över berättarjagets hela identitet . Redan i första versen radas motsatserna upp:

I had a pony, her name was Lucifer

I had a pony, her name was Lucifer
She broke her leg and neded shooting
I swear it hurt me more than it could have hurted her.

Kvinnan är bruten. Hur och av vem framgår inte. Kanske har hon stukats i en destruktiv relation där nådaskottet skall förstås som en metafor för uppbrottet. Men samtidigt är hon djävulen själv och oavsett vem som gör slut på det hela så är det tydligt att det är sångjaget som kommer att lida störst skada.

Den kanadensiska poeten och litteraturvetaren Stephen Scobie beskriver i sin bok Alias (1991) New Pony som "one of Dylan's neglected masterpieces". Scobie menar att Dylan skildrar kvinnan på tre olika sätt genom att placera ponnyn  i tre olika sammanhang. Efter den inledande versens skildring av ponnyn som offer följer i tredje versen en beskrivning av hennes estetiska kvaliteter ("...a virtuoso of aesthetic spectacle"):

I got a new pony, she nows how to fox-trot, lope and pace
Well, I got a new pony, she knows how to fox-trot, lope and pace
She got great big hind legs
Long black shaggy hair hanging in her face.

Den tredje fasen som Scobie identifierar är (förstås) sexuell. Detta blir särskilt tydligt i den femte och avslutande versen:

Come over here pony, I wanna climb up one time on you
Come over here pony, I wanna climb up one time on you
Well, you're so nasty and so bad
But I love you, yes I do

Det är dock tveksamt huruvida sångjagets önskan om att bestiga ponnyn verkligen kommer att infrias. I de verser där Dylan inte tar omvägen via ponnymetaforen verkar sångjaget osäker, nästan nervös, inför lustobjektets oberäkneliga självständighet ("Sometimes I wonder whats going on with Miss X (...) I never know what the poor girl's gonna do to me next").

Textens chauvinism passar perfekt med låtens småruffiga bluesarrangemang. En minimalistisk gitarrfigur och en interfolierande kvinnokör för tankarna till Rolling Stones, vilket såklart harmonierar fint med den något misogyna undertexten. Man tänker... Om Mick Jagger kunde komma undan med minderåriga gatukatter i Stray Cat Blues så kan väl Dylan sjunga om hästdressyr i New Pony?.

Genom hela låten upprepar den gospeldoftande kören frågan "how much longer?"  Vad som egentligen åsyftas blir man som lyssnare aldrig riktigt klar över då frågans innebörd skiftar beroende på var i sången man befinner sig. Hur länge skall hon stå ut med sångjaget? Hur länge orkar han vänta? Den sista versen avslutas som sagt med en kärleksbekräftelse. "But I love you, yes I do" sjunger Dylan. "How much longer?" svarar kören.

24 juni 2017

Ysta Trekommafem och Three Angels

Ysta Trekommafem 

I julas provade folkobob julölet från Österlenbryggarna och Bryggeriet i Ystad. Nu har turen kommit till deras ordinarie trekommafemma. Ölet - som lämpligt nog heter Ysta Trekommafem - är ett ofiltrerat färsköl med en hel del syra och jäst. Paletten känns igen från julölet, men fungerar avsevärt bättre i ett ljust öl med lite mikrobryggeri-färsköl-stuk. Däremot  fattar jag fortfarande inte varför man slopar d:et i Ystad.

Färgen är guldgul och något oklar. Doften är svag med malt, jäst, och jasmin. Det grova skummet sjunker undan ganska snabbt. Behagligt kolsyrat. Ölet är inte särskilt beskt, men däremot lite syrligt. Jäst, citrus och lite aprikos smaken. Eftersmaken är medellång med en del bröd (och jäst).

Ängeln som dricker öl på etiketten är hämtad från Änglahuset på Stora Norregatan; en klassisk sevärdhet för tyskar och mellanstadieklasser. En annan, mer audiell attraktion är den tornväktare som nattetid blåser i en lur från Mariakyrkans torn. 


Three Angels

Som näst sista spår på New Morning (1970) hittar man Three Angels, en låt om änglar som blåser i lurar. Om man nu kan kalla det för låt. Mot  en  sakralt färgad ljudkuliss reciteras följande text:

Three angels up above the street
Each one plying a horn
Dressed in green robes with wings that stick out
They've been there since Christmas morn
The wildest cat from a Montana passes by in a flash
Then a lady in a bright orange dress
One U-Haul trailer, a truck with no wheels
The Tenth Avenue bus going west
The dogs and pigeons fly up and they flutter around
A man with a badge skips by
Three fellas crawlin' on their way back to work
Nobody stops to ask why
The bakery truck stops outside of that fence
Where the angels stand high on their poles
The driver peeks out, trying to find one face
In this concrete world full of souls
The angels play on their horns all day
The whole earth in progression seems to pass by
But does anyone hear the music they play
Does anyone even try?

Deklamationen samverkar med ett enkelt ackompanjemang där bas, trummor och gitarr understödjer en kyrkodoftande orgel och kör.  Vidare har uppläsningen anpassats till rytmen så att varje rad sträcker sig över precis fyra takter. På ett sätt utgör Three Angels en slags tonsatta linernotes; en bakgrund mot vilken resten av albumet kan förstås.  Ett annat sätt att se det är att Three Angels fungerar som ett intro till den låt som följer; lovsången och bönen Father of Night. Eller så är recitationen helt enkelt en uttrycksform som Dylan experimenterade med vid denna tid. På samma skiva finns nämligen också den formmässigt besläktade låten  If Dogs Run Free där en text om frihet och självförverkligande läses upp till tonerna av ett jazzigt cocktailpiano.

Även om själva framförande lutar åt det kuriosa så är texten av klassiskt Dylansnitt. Halvsmälta intryck från gatuvimlet förs ihop lite huller om buller till en impressionistisk ögonblicksbild. (The wildest cat from a Montana passes by in a flash / Then a lady in a bright orange dress / One U-Haul trailer, a truck with no wheels / The Tenth Avenue bus going west). Känslan av spontanitet förstärks av att assonanserna är precis lagom tydliga och precis lagom inkonsekventa för att skapa en känsla av oreflekterat talflöde. Greppet  känns igen från otaliga Dylan-låtar.

Änglarna i Three Angels verkar vara ett konglomerat av flera bibliska änglar. Förutom den ängel som förkunnar Jesu födelse (Luk. 2:10-12) så hittar vi även de sju änglar vars basunspelande startar apokalypsen (Upp. 8:6-13) samt de tre änglar som proklamerar att Guds rike är nära (Upp. 14:6-19).

I skarp kontrast till de bibliska änglarna och deras ömsom skräckslagna, ömsom vördnadsfulla publik står Dylans änglar som helt obemärkta blåser i sina horn: "The angels play on their horns all day / The whole earth in progression seems to pass by / But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?". Vi är med andra ord oförmögna att höra Guds röst och uppfatta tillvarons mirakel där vi hastar fram genom livet.

Paradoxalt nog så vänds detta budskap till sin egna motsats i Three Angels. Det verkar snarare vara som så att det är änglarna som är statiska och frånkopplade, medan de framrusande människorna är verkliga och närvarande. "But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?" Svaret på frågan är nog att den ständiga  rörelse och mänskliga mångfald som omger oss är minst lika intressant som änglatrumpeterna. Åtminstone när den skildras av Dylan.

21 juni 2017

Budweiser och Mississippi

Budweiser 3,5%

Budweiser behöver nog ingen närmare presentation. Några ser denna amerikanska lager som själva sinnebilden av en genomkommersialiserad ölkultur; andra tänker på inrökta bluessyltor. De flesta tänker nog på båda delar när de hör namnet Budweiser.

Doften är svagt blommig med lite päronsoda. Skummet är frasigt och snabbt. Inte helt olikt champagne om jämförelsen tillåts. Färgen är ljust, ljust gul. Som alkoholfri cider eller kanske champagne (igen!).  Ölet är stickigt kolsyrat. Kroppen är verkligen klen. Även om man är inställd på typisk ljus lager av typ Pripps Blå så överraskas man ändå av hur tunn Budweiser är. Smaken domineras av ljust bröd och citrus. Eftersmaken är kort med lite mjöl.

När vin- och ölimportören Carl Conrad startade sin bryggeriverksamhet 1876 tog han som bekant namnet från den tjeckiska ölstaden Budweiser. Striden om namnet pågår fortfarande samtidigt som de amerikanska Budweiserbryggerierna med tiden blivit allt fler. Den som vill kan forfarande besöka det första; i Saint Louis Missouri öster om Mississippi.

Mississippi

Den som går på strövtåg i rocklyrikens textvärldar kommer förr eller senare att stöta på förloraren. Country, blues eller rock spelar ingen roll. Förloraren är alltid densamme och alltid lika specifik. Det är som spegelvänd version av inledningen i Leo Tolstojs Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis". I rockmusiken är det precis tvärtom; det är förlorarna som uppvisar gemensamma drag. De är brutna men långt ifrån knäckta, cyniska men inte känslolösa, desillusionerade men aldrig uppgivna..

Bob Dylans förlorare kan visserligen vara mer sammansatta, men i regel håller de sig inom den snäva ram som generation efter generation av munspelsbehängda män med solglasögon och gitarrer varit med om att forma. Ett nästan övertydligt exempel hittar vi i låten Mississippi där lyssnaren i tolv A-A-B-B-rimmade verser får ta del av den typiske förlorarens typiska syn på sig själv och världen. Första versen slår an tonen:

Every step of the way we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is pilin'up, we struggle and we scrape
We´re all boxed in, nowhere to escape.

Sådär håller det på. Ibland finns det något gemensamt som förenar versens två radpar, ibland inte. Då och då överges det symboltyngda bildspråket för en mer konkret, om än fortfarande allmänt hållen, beskrivning av det yttre och inre landskapet:

Walkin' through the leaves, falling from the trees
Feelin' like a stranger nobody sees
So many things that we never will undo
I know you´re sorry, I'm sorry too.

Andra gånger låter Dylan en inledande metafor färga av sig på  resten versen; lekfullt och skenbart associativt.  Som när det sjunkande skeppet plötsligt transformerar gamla vänner och bekanta till sjömän:

Well my ship's been split to splinters and it's sinking fast

I'm drownin' in the poison, got no future, got no past
But my heart is not weary, it's light and it's free
I've got nothin' but affection for all those who've sailed with me

Texten har inget egentligt narrativ och anger inte heller någon tid eller plats där vi kan placera berättarjaget. Var fjärde vers avslutas med ett lakoniskt "Only one thing I did wrong / Stayed in Mississippi a day too loong." När detta ödesdigra misstag  skett får man dock aldrig veta. Kanske var det igår, kanske var det för tjugofem år sedan.

I den utmärkta essäsamlingen Stickspår (Carlsson Bokförlag 2016) fördjupar sig litteraturvetaren Ola Holmberg i åtta stycken Dylan-outtakes. En av essäerna handlar om just Mississippi (vilken lyftes ut från Time out of Mind 1997 men som sedan spelades in på nytt och gavs ut officiellt fyra år senare på albumet Love and Theft 2001). 

Inledningsvis konstaterar Holmberg att de versioner av Mississippi som spelades in i samband med Time Out of Mind vida överträffar den Mississippi man hittar på  på Love and Theft.  Holmberg ger ingen egentlig förklaring, men jag antar att han upplever de tidiga versionerna (varav två finns med på  Bootleg series vol. 8: Telltale Signs) som mer organiska och hudnära. Paradoxalt nog gör detta också att själva poängen med Mississippi  går förlorad.  På Love and Theft är kompet stadigt och rättframt och sången en osentimental lägesbeskrivning. Med andra ord är detta den musikaliska gestaltning som allra bäst överensstämmer med förlorarens livshållning.

Större delen av essän ägnas dock åt en avancerad spekulation kring vem som egentligen kan tänkas utgöra sångarjaget i Mississippi. Holmberg menar att sångaren skulle kunna vara okänd, socialt utstött svart bluessångare och att detta i sin tur är  "ett sätt för  Dylan att komma ur den bubbla som berömmelsen skapar". Holmberg återger även Paul Williams resonemang om att rösten i Mississippi tillhör ingen mindre än Uncle Sam själv - personifikationen av idén om Amerika. I skepnad av en korthaj på en flodbåt ser han hur frihetskrigets triumf genom inbördeskriget förbytts i tragedi.

Det skulle onekligen vara en smula förmätet att hävda att titaner som Holmberg och Williams har fel, men faktum är att båda två hamnar lite snett. Kärnan i Mississippi är inte frågan om vem som utgör sångjaget utan vad som egentligen hände i Mississippi.  Missade han ett livsavgörande  möte? Blev han indragen i en otrohetsaffär? Åkte han fast för ett bankrån? Ingen vet.

Ytligt sett kan det verka som hårklyverier. Lika lite som vi kommer att få veta vad som egentligen hände i Mississippi kommer vi att få reda på vem som egentligen döljer sig bakom orden. Men frågan kan ses som ett Rorscachtest där lyssnarens livssyn läggs i öppen dager. Har berättarjaget blivit en förlorare på grund av att det gick snett i Mississippi, eller gick snett i Mississippi just för att berättarjaget är en förlorare. Föds man till förlorare eller är det helt enkelt bara omöjligt att vinna?