12 maj 2017

ICA Selection: Porter och Sentimental Journey


ICA Selection: Porter 3,5%

När jag började med folkobob var det min bestämda avsikt att aldrig  beskriva ett öl som odrickbart. Formuleringen kändes en smula överdriven. Som när Gordon Ramsay går på restaurang och spottar ut mat. Jag har svårt att tänka mig att något som ändå tillagats av en kock är omöjligt att svälja - hur skabbig kocken än må vara. Tack vare ICA Selection Porter måste jag nu ompröva min hållning i frågan.

Doften beskrivs bäst som korv och krut. Skummet är snabbt och frasigt. Färgen är mörkbrun och kolsyran något stickig. Smaken är inte särskilt lik en porter. Inte överhuvudtaget. Det finns ingen egentlig beska och smaken är mer som någon slags apelsinläsk. Eftersmak av citron och nyårsraket.

Om jag skall vara helt ärlig så kom inte smaken som en nyhet. För ett tag sedan drack jag en handfull öl från ICA Selection och då jag var övertygad om att ölen av någon anledning var defekta provade jag öl från en annan batch (och från en annan affär). ICA Selections Porter ingick vid bägge köptillfällena. Tyvärr odrickbar både första och andra gången.

ICA Selecion består av en serie öl som här provas i kombination med det hyfsat färska trippelalbumet Triplicate. Tre öl med samma grafiska profil, tre skivor i samma konvolut.


Sentimental Journey

Med lite god vilja kan man se att de tre skivor som tillsamman utgör trippelalbumet Triplicate var och en representerar ett individuellt, om än löst sammanhållet tema. Den första skivan; 'Til The Sun Goes Down handlar om saknaden och ensamheten efter separationen. Tonen är tillbakahållen och melankolisk. På Triplicates andra skiva - Devil Dolls - är materialet en aning bipolärt. Samtidigt som flertalet texter är optimistiskt livsbejakande och framförda till ett swingigt ackompanjemang  hittar man på Devils Dolls också några av Triplicates allra sorgligaste spår. "Man ser ju inga stjärnor där intet mörker är" skaldade Erik Blomberg. Kanske gäller detta även för Devil Dolls.

Den melankoli som dominerade 'Til the Sun Goes Down återkommer på den sista och avlutande skivan; Comin' Home Late. Men perspektivet är nu ett annat. Om 'Til The Sun Goes Down speglade den enskilda och individuella erfarenheten av separation och ensamhet så skildrar Comin' Home Late, med vissa undantag, en mer allmänmänskligt existentiell erfarenhet av att tiden börjar gå mot sitt slut. Sett ur detta perspektiv blir låten Sentimental Journey en slags pivotpunkt; inte bara för skivan Comin' Home Late, utan för Triplicate-albumet som helhet.

Sentimental Journey är en smäktande 1940-talsschlager som  tagit sitt namn från prästen Laurence Sternes reseskildring A sentimental Journey Through France and Italy  från 1768. Det finns goda skäl att studera denna bok lite närmare. Till skillnad från sina samtida författarkollegor vars loggböcker ofta drog åt biologiska och antropologiska undersökningar a la Carl von Linné utforskade Sternes istället hur hans egna känslomässiga landskap påverkades av de nya omgivningar han färdades genom.

På samma sätt förhåller det sig med låten Sentimental Journey. Berättarjaget står visserligen i begrepp att ge sig av på en resa men det är tydligt att resan främst kommer att bli en inre resa:

Gonna take a sentimental journey
Gonna set my heart at ease 
Gonna make a sentimental journey
To renew old memories

I tidsskriften Modern filosofi (#1 2017) skriver litteraturvetaren Johan Sahlin om hur Bob Dylans konstnärskap  kännetecknas av en episodisk jaguppfattning, Till skillnad från det diakrona perspektivet - där livshändelser och livserfarenheter sker på ett meningsskapande sätt - har episodikern ingen upplevelse av en tydlig livsberättelse. Om man använder sig av litteraturvetenskapens begrepp så kan man säga att det saknas ett logiskt narrativ. Sahlin poängterar dock att episodikern inte nödvändigtvis behöver uppleva själva livet som meningslöst. Tvärtom

Det är lätt att förstå varför episodikern Dylan fastnar för Sentimental Journey. Berättarjaget befinner sig både i början och slutet av sin resa. Nyfiket förväntansfull och sentimentalt tillbakablickande på samma gång:

I got my bag, I got my reservation
Spent each dime I could afford
Like a child in wild anticipation
I long to hear that: "all aboard"

Tidigare har folkobob skrivit om hur Dylan under sin tidiga folksångarperiod ändrade texterna till Man of Constant Sorrow och I Was Young When I Left Home för att förstärka såväl rotlösheten som känslan av att samtidigt röra sig bort från och tillbaka mot. I Sentimental Journey behövde han inte ändra ett endaste ord.

ICA Selection: IPA och Braggin'


ICA Selection: IPA 3,5%

I början av året blev det rubriker när ICA återkallade en batch av sitt egna öl som de själva beskrev som explosivt. Tyvärr syftade nog epitetet på de defekta flaskorna snarare än smakupplevelsen för det här är tyvärr inget vidare,

Doften är svagt fruktig. Färgen är gul med en (förhoppningsvis planerad) jästfällning. Skummet är klent. Ölet är behagligt kolsyrat, men smaken är verkligen inget vidare. Bröd och konservburk. Eftersmaken domineras av en kemisk ton som jag har svårt att placera. Vilket jag kanske skall vara glad för.

ICA Selecion består av en serie öl som här provas i kombination med det hyfsat färska trippelalbumet Triplicate. Tre öl med samma grafiska profil, tre skivor i samma konvolut.

Braggin'

Bob Dylans pågående projekt med att stöpa om gamla 1930- och 40-tals schlagers påminner om en sån där pinscreen-tavla som fanns i vart hem under 90-talet. En ram med tusentalet metallpinnar läggs över valfritt objekt. Beroende på hur pinnarna trycks in framträder objektet i en stiliserad 3D-version. På samma sätt förhåller sig det med det femtiotal låtar som Dylan gett ut mellan 2015 och 2017. Genom att studera vad som valts och vad som valts bort försöker man få syn på konstnären själv.

Ta till exempel Braggin' från Triplicate-skivan Devil Dolls vars text är utformad som en humoristisk anklagelseakt mot en man som skryter om sina bedrifter samtidigt som hus och hem förfaller omkring honom. Låten sticker dessutom ut ytterligare genom ett tight storbandsarrangemang som för tankarna till  Glen Miller och Tommy Dorsey. Låt oss för en stund spekulera kring varför Bob Dylan - av alla de tusentals sånger som utgör the American songbook - fastnat för just Braggin'.

Ytligt sett uppvisar texten många av de fonetiska och språkliga egenheter som kännetecknar Dylans egna texter. I-ljudet i ing-ändelserna är trycksvagt vilket i sin tur tillåter de tonande velara nasala ng-ljuden att bli tjockare och ta större plats. Därtill kommer flera vokalinskott där ett a-ljud placeras i början av verbet:


Braggin' 
Wastin' all your time just braggin' 
When ya should be busy 
Plowin' and a-plantin'
You stand there a-rantin'
Get no harvest tootin' your horn

Förutom att det skapar en känsla av talspråklig autenticitet så ger detta också betydligt större möjligheter att foga samman och  och trycka ihop ord och stavelser. Man behöver inte lyssna särskilt länge för att se att ordleken i Braggin' är släkt både med Mr. Tambourine Man (Though you might hear laughin', spinnin' swingin' madly across the sun)  och Don´t Think Twice It´s All Right (I´m a-thinkin' and a-wond'rin' all the way down the road). Kanske fastnade Dylan för Braggin´ av rent språkliga skäl.

En annan anledning till valet av Braggin' kan vara att beskrivningen av den högljudde skrävlaren paradoxalt nog går att överföra till Dylans egna tystlåtna och sammanbitna persona. Den självförhärligande skrytmånsen i texten som aktivt och medvetet förvanskar bilden av sig själv utgör visserligen en slags antites till Dylan själv, men detta betyder inte att det saknas beröringspunkter. I Dylans fall har ju avståndet mellan artisten och privatpersonen utgjort en outtömlig källa till såväl fascination och spekulation. Kanske fastnade Dylan för Braggin' på grund av dess träffsäkra skildring av det spänningsfält som finns mellan myt och verklighet.

Braggin' bout your fishin' 
'Bout your horseshoe pitchin'
Bet you always keep the score
Talkin' 'bout your meddle
That's the kind they peddle
Down at the five and ten cents store

Om man vidgar perspektivet ytterligare skulle en tredje anledning kunna vara politisk. Sommaren 2015 inledde  Donald Trump sin valkampanj och hösten 2016 stod han som vinnare i det amerikanska presidentvalet. Såväl presidentvalskampanjen som tiden fram till det formella övertagandet av presidentposten i december 2016, präglades av ett dittills oöverträffat skrytande - inte bara om vad som hade uträttats utan även om vad som skulle uträttas.

Braggin'
Folks ain't got no use for braggin'
If your fields are greener
Folks will hear about it
You don't have to shout it
Fields were green before you were born


Kanske valde Dylan låten Braggin´ för att på ett diskret sätt säga att inget är nytt under solen.

ICA Selection: Ale och Stormy Weather

ICA selection: Ale 3,5%

Inköpscentralernas AB´s egna ölmärke heter ICA Selection och bryggdes förr av Nils Oscar. Numera verkar det istället vara Grythyttans Brygghus som står bakom.

Tyvärr är ölen från ICA-selection inte riktigt lika bra som albumet . Tvärtom faktiskt. Faktum är att jag har fått göra två provningar då jag trodde mig ha fått tag på defekta flaskor. Men trots skilda datummärkningar står resultatet fast.

Ölet har en kemiskt blommig doft. Skummet är tätt, nästan segt. Smaken domineras av citrus och metall. Ölet är inte särskilt beskt och eftersmaken är kort. Färgen är dock trevligt honungsfärgad (och något oklar).

ICA Selecion består av en serie öl som här provas i kombination med det hyfsat färska trippelalbumet Triplicate. Tre öl med samma grafiska profil, tre skivor i samma konvolut.

 

Stormy Weather

Frågan är vad vad som egentligen skall ses som startskottet för Bob Dylans utforskande av "the American songbook. Började projektet med "Sinatra-albumet" Shadows in the Night (2015)?  Eller med tolkningarna av snögnistrande julevergreens i Christmas in Heart (2009)? Kanske föddes idén redan 1969 när Blue Moon tog plats på Self Portrait?  Oavsett vilket perspektiv man anlägger så kan man nog lugnt utgå från att 2017 års trippelalbum Triplicate i framtiden kommer att ses som något slags klimax.

De trettio låtarna på Triplicate verkar vara fördelade på tre skivor utifrån utifrån en viss tematik. Den första av Triplicates skivor; 'Til the Sun Goes Down domineras till exempel av sånger som på ett högst konkret sätt handlar om ensamhet och saknad. Ett av de allra bästa spåren på skivan är Stormy Weather, en sång som kanske främst förknippas med jazzvokalister av typen Dinah Washington och Billie Holiday.

Stormy Weather inleds med att en stråkspelad kontrabas och en blåssektion spelar en långsam och olycksbådande melodislinga. Introt förmedlar en känsla av tryckande obehag och alla som någon gång intresserat sig för filmmusik nickar instämmande. Det är så här det låter ner det har gått riktigt, riktigt illa. Halvvägs in i introt  kommer sången in. Något trevande, som när man letar efter ord för att beskriva en känsla man inte riktigt kan greppa:

Don´t know why
Thereé no sun up in the sky
Stormy Weather...

Men så plötsligt lättar det upp. Det ödesmättade mullret upphör, mörkret skingras och ersätts istället av en fjäderlätt melodi. Sången fortsätter, fritt och obesvärat:

...since my gal and I ain´t together
Keeps raining all of the time.

Effekten är inget mindre än förbluffande.  Trots att resten av sången fortsätter smeksamt och bitterljuvt bär man som lyssnare med sig minnet av den nattsvarta och tryckande inledningen. Det är som när man nås av ett dödsbud eller när en kärleksrelation hastigt bryter samman. Trots att allt är slaget i spillror fortsätter ändock livet med alla sina banaliteter. Man arbetar, dricker kaffe och ser dåliga filmer. Då och då kommer insikten tillbaka som en yrsel, men man förstår också att det kommer att gå allt längre mellan besöken. Till slut finns bara en molande känsla kvar; en känsla som man nu aktivt måste söka upp om man vill känna den på allvar.

I den intervju som gjordes  inför utgivningen av Triplicate frågar journalisten Bill Flanagan om sångerna på Triplicate "allow you to go to a place you can´t go in your own writing". Dylan svarar:

"Someone else had to write this song for me. It´s nerves are too raw. You leave yourself too open. I´d rather not go there, especially to write songs.

Även om frågan till en början handlar om sången Where is the one så skulle svaret nog kunna gälla för samtliga spår på skivan 'Til the Sun Goes Down och kanske särskilt Stormy Weather.

Stormy Weather slutar som den börjar; med en väderleksmetafor. Berättarjaget uttrycker en stilla förhoppning om sol:

All I do is pray the Lord above will let me walk in the sun once more
I can´t go on, everything I had is gone

Stormy Weather
Since my gal and I ain´t together,
Keeps raining all the time

Även om jag förstås gärna ser att Bob Dylan fortsätter att skapa och spela in musik så länge det går, så skulle det onekligen se rätt snyggt ut om Triplicate blev hans sista skiva. Tänk tanken; mannen som fick sitt genombrott med Blowin' In the Wind avslutar karriären med Stormy Weather.

24 april 2017

Iron Age och Things Have Changed

Iron Age 3,5%

Iron Age är en "red ale" av irländsk typ som bryggs av Celt i den Walesiska provinsen Llandeilo. 

Doften är bärig. Skummet är fast, klängigt och långvarigt. Ölet är klart och mörkt kopparrött. Kroppen lätt men smakstark med en aning bröd. Även om det finns frukt i smaken så är Iron Age inte särskild söt. Beskan är stickig och dominerar den långa eftersmaken.

Förr hade Iron Age en lite stimmigare etikett med grottmålade uroxar. Den nuvarade är betydligt stramare med ett keltiskt kors i röd metallic. Rent estetiskt är det en förbättring, men jag saknar den svårslagna slogan som förr stod att läsa under innehållsförteckningen:

"In an age where romans witnessed druids, when sacrifice, ritual and cultures met, when ages welcomed magic". 

Fy fasiken så hårt...

Things Have Changed

I Metamorfoser delar den romerske diktaren Ovidius in berättelsen om människan i fyra olika tidsåldrar. Enligt Ovidius upplevde vi först i en  Guldålder som präglades av fred och paradisisk bekymmerslöshet. Varhelst människan sträckte ut sin hand fann hon en solvarm frukt att äta. Uppkomsten av årstider utgör starten för Silveråldern där den påtvingade kampen för brödfödan också väcker människans kunskapstörst med en lavin av upptäckter till följd. Ovidius skriver inte så mycket om Bronsåldern, men det är tydligt att uttåget ur paradiset fortsätter med oförminskad hastighet.  Den avslutande, och får man förmoda, alltjämt pågående Järnåldern kännetecknas av krig och gudlöshet. De sociala kontrakten har upplösts och ingen rättvisa står att finna:

"Sist järnets tid föll hård över världen. Strax all ondska bröt in i denna försämrade ålder; sanning, trohet och dygd ej trivdes längre på jorden; kommo istället för dem nu svek och listiga ränker, våld och lömska försåt med brottsligt begär efter vinning."  (Översättning av Erik Bökman 1961)

Ovidius järnålder är dock varken det första eller sista försöket att visa på hur människan som samhällsvarelse har passerat ett bäst-före-datum. Antagandet om att vi lever vid tidens slut har med bestämdhet hävdats i över tvåtusen år vilket utan tvekan blir en smula motsägelsefullt. Kanske svarar det helt enkelt mot en subjektiv, men allmänmänsklig, upplevelse av att tiden sprungit förbi en.

Känslan av att befinna sig ur fas med sin samtid är också det bärande temat i  Bob Dylans Things Have Changed. När vi möter berättarjaget beskriver han sig först ur tredje-persons-perspektiv för att sedan övergå till konsekvent första-persons-perspektiv. Denna perspektivförskjutning anger också grundtonen för sången som helhet: Berättarjaget observerar snarare än värderar. I den inledande versen bidrar den också till att skapa en osäkerhet kring vem som egentligen har vit hy och en mördares blick; berättarjaget eller kvinnan i knät?

A worried man with a worried mind
No one in front of me and nothing behind

Theres a woman on my lap and she´s drinking champagne
Got white skin, got assassin´s eyes
I´m looking up into the sapphire-tinted skies
I´m well dressed, waiting on the last train

Om vi gör en biografisk läsning av Things Have Changed är det dock inte givet att det är tiden som sprungit förbi berättarjaget; kanske är det tvärtom. Visst går det att hitta rikliga exempel på hur Dylan med hjälp av av folksånger och gamla evergreens har utforskat det museala, men det går också att hitta minst lika många exempel på hur Dylans ultramodernistiska uttryck ibland placerat honom en bra bit framför sin samtid. Kanske är berättarjaget helt enkelt ur fas med sig själv. I den tredje versen tecknas en bild av en människa som verkar fått nog av både sin omgivning sin egna person:

I´ve been walking forty miles of bad road 
If the bible is right, the world will explode
I´ve been trying to get as far away from myself as I can
Some things are too hot to touch
The human mind can only stand so much
You can´t win with a losing hand

Den fjärde och sista versen är den som överensstämmer bäst med de iakttagelser Ovidius gör kring järnets tidsålder. Världen är helt igenom förljugen och den omtanke och sensibilitet som utgör grunden för alla mellanmänskliga relationer har lösts upp:

I hurt easy, I just don´t show it
You can hurt someone and not even know it
The next sixty seconds could be like an eternity
Gonna get low down, gonna fly high
All the truth in the world adds up to one big lie
I´m in love with a woman who don´t even appeal to me

Sången i Things Have Changed framförs med en känslomässig avmätthet som andas acceptans snarare än uppgivenhet. Det lakoniska uttrycket lånar sig väl åt den svarta komik som genomsyrar texten. Varje vers i Things Have Changed följs av en B-vers på åtta takter där texten på olika sätt accentuerar A-versens lågmälda humor. Inledningsvis får lyssnaren ta del av en galghumoristisk lägesrapport: Standing on a gallow with my head in a noose / Any second i´m expecting all hell to break loose. Därefter följer en kärnfull isbergsprosa : Lot of water under the bridge, lot of other stuff too / Don´t get up gentlemen, I´m only passing through. Slutligen urartar det hela i en rent cartoonistisk surrealism: Mr Jinx and Miss Lucy, they jumped in the lake / I´m not that eager to make a mistake. 

Efter B-versen hittar man en refräng med samma ackordföljd som A-versen och vars text utan omsvep sammanfattar både livshållningen och självsynen i låten:

People are crazy and time are strange
I´m locked in tight, I´m out of range
I used to care, but things have changed

Things Have Changed skrevs till Curtis Hansons film  Wonder Boys (2000) och vann en Oscar för "best original song". Dylan framförde tacktalet via en videolänk från Australien där han befann sig på turné (såklart). Värden för galan, komikern Steve Martin, kommenterade talet så här: "By the way... it was great seeing Bob Dylan live from Australia wich  has an eighteen hour time difference. Wich to Bob is normal"Publiken skrattade hejdlöst. Förstås. Alla vet ju att Dylans tidsskillnad är betydligt större än så.