15 november 2018

Södra Pale Ale och Visions of Johanna (live version 1966)

Södra Pale Ale 3,5%

Södra Pale Ale går att köpa i de flesta välsorterade matvarubutiker. Ölet skummar kraftigt med ett luftigt skum som lämnar en del reminiscenser. Doften är fruktig (aprikos) och kryddig (pepparmynta).  På det stora hela är ölet välsmakande men kroppen är aningen tunn även om den humlearomatiska balanserar fint mot mot bröd och malt. Pigg kolsyra, gränsande mot stickig. En aning knallpulver (!) i avslutet. Eftersmaken är medellång med en del mineral- och metall.

Södra Pale Ale tillverkas av Södra Maltfabriken i Stockholm. Bryggeriet ligger dock varken på Söder, vid Södra Station eller ens i Söderort utan i Haninge. "Södra" i Södra Maltfabriken syftar således på Södra Stockholm, en gräns som förstås tenderar att bli en smula flytande. Kanske är det denna relativism som skapat  den mäklarlingo som utgår från specifika gatunamn. Som Sofo; en akronym för "söder om Folkungagatan" och en lekfull allusion på  New Yorks Soho - South of Houston Street.


Visions of Johanna (live version 1966)

En höstdag 1965 befinner sig Bob Dylan i någon av Sohos många vindsateljéer. I alla fall är det en möjlig slutsats att dra om man gör en biografisk läsning av låten Visions of Johanna.

Till skillnad från den nykritiska skolan (se gärna föregående veckas post om dekonstruktivism) - som med emfas hävdar att det är texten och enbart texten som ska undersökas - menar den biografiska traditionen istället att kunskaper om författaren och den historiska kontexten kan ge en ökad förståelse av texten, och att dessa dessutom ska få en normerande roll i själva tolkningsprocessen.

Begreppet förståelse är förstås problematiskt sett ur ett nykritisk perspektiv. Idén om att att det någonstans finns en given tolkning, och att denna tolkning dessutom är identisk med författarens intention riskerar att reducera läsaren till en slags passiv rebuslösare.

Nåväl. Mot bättre vetande  närmar vi oss Visions of Johanna med de biografiska glasögonen limmade på näsan och passar inledningsvis på att notera följande: I mitten av 60-talet  syntes Bob Dylan gärna med hippa New York konstnärer vilka ofta hade sina ateljéer i vindsvåningar i stadsdelen Soho. Vidare konstaterar vi att New York, klockan 17:30 den 9 november 1965,  drabbas  av ett tretton timmar långt strömavbrott.

Ponera att Dylan befinner sig på en vind tillsammans med några hipsters när strömmen går. Hur många de är vet vi inte riktigt, men bland dem finns åtminstone en kvinna (i sången kallad Louise) och hennes älskare. Alla gör sitt bästa för att hålla sig varma och sysselsatta. Värmeledningarna rosslar och någon rattar in en kanal med countrymusik på den batteridrivna transistorradion:

Ain't it just like the night to play tricks when you´re tryin' to be so quiet?
We sit here stranded, though we´re all doin´ our best to deny it
And Louise holds a handful of rain, temptin´you to deny it
Lights flicker from the heat pipes just cough
The country music station plays soft
But there's nothing, really to turn off
Just Louise and her lover so entwined
And these visons of Johanna that conquer my mind

De återkommande  uttrycket "visions of Johanna" är förstås tvetydigt. Är det sångjaget som ser syner av Johanna, eller är det tvärtom så att sångjagets tankar gång på gång går till de visioner och drömbilder som Johanna en gång frammanat?

I strömavbrottets mörker framträder ett nytt ljudlandskap där perceptionen förändras och intrycken förskjuts. Någon leker blindblock med en skramlande nyckelknippa, en nattvakt klickar med en ficklampa samtidigt som det lösa gardet utbyter erfarenheter:

In the empty lot where the ladies play blindman´s bluff with the keychain
And the all-night girls they whisper of escapades out on the "D" train
We can hear the night watchman click his flashlight
Ask himself if it´s him or them thats really insane
Louise, she's all right, she's just near
She's delicate and seems like the mirror
But she just makes it all too concise and too clear
That Johanna´s not there
The ghost of electricity howls in the bones of her face
Where these visions of Johanna have now taken my place

Men i takt med att timmarna går kommer också tristessen, frustrationen och rädslan. Det som till en början både var spännande och mysigt, förvandlas successivt  till en nervpåfrestande icke-tillvaro som förvandlar sällskapet till karikatyrer av sig själva:

Inside the museum, Infinity goes up on trial
Voices echo this is is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
See the primitive wallflower freeze
When the jelly-faced women all sneeze
hear the one with the mustache say, "Jeeze
I can´t find my knees"
Oh, jewels and binoculars hang from the head of the mule
But these visions of Johanna, they make it all seem so cruel 

Frågan är då om denna tolkning av Visions of Johanna  förminskar och begränsar verket genom att låsa det till tid och plats. Kanske. Samtidigt känns det utan tvekan spännande att ta del av någon annans vardagssurrealism. Alla människor har någon gång varit med om att  tillvaron vridits ett kvart varv åt vänster och fått allt att verka annorlunda och främmande. Samma, men ändå nytt. Som när man rör sig i en stad som bäddats in i vinterns första snöfall eller när man vandrar hem efter den första kyssen.

Visions of Johanna har genom åren framförts på en mängd olika sätt. Man kan förstås diskutera vilken version som går bäst ihop med den biografiska analys som skisserats här ovan. Personligen skulle jag vilja slå ett slag för någon av de inspelningar som gjordes under 1966 års turné då låten ingick i de flesta av konserternas aukustiska första-halva. Det säger sig ju självt att en sång om ett strömavbrott ska framföras utan elström.

7 november 2018

Grebbestads Fotbollslager och If Not For You

Grebbestads Fotbollslager 3,5%

En inte alltför vågad gissning är att Fotbollslager från Grebbestads Bryggeri  gjordes speciellt för  FIFA 2018. Recensionsexemplaret i denna post skänktes hur som helst av folkobobs farsa i somras, och det skulle förvåna om ölet fortfarande går att köpa. Huruvida det rör sig om en simpel ometikettering av den vanliga lagern, eller ett helt nytt recept, vågar jag dock inte uttala mig om.

Färgen är djupt halmgul och helt klar. Skummet är luftigt, ytan tät, och sjunker långsamt undan utan att lämna spår. Doft av bröd och honung. Kroppen är rund med en tydlig, maltig sirapssötma. Försiktig beska. Ganska kort eftersmak (om än med rena fina smaker). Kolsyran är pigg men inte stickig.


På det hela taget är Grebbestads Fotbollslager en bra representant för en välgjord, filtrerad ljus lager.  Även om man så här i november gärna vill ha ett stabbigare öl bör Fotbollslagern ha suttit som en rökare i krysset under den klimatkatastrofalt varma fotbollssommaren 2018.


If Not For You

Fotbollstränaren Pia Sundhage har genom åren knappast gjort någon hemlighet av sitt intresse för Bob Dylan. När hon på FIFA-galan 2013 utses till årets bästa damtränare väljer hon således att avsluta sitt tacktal med att sjunga den inledande versen av Dylans If Not For You:

If  not for you
Babe, I couldn´t find the door
Couldn´t even see the floor
I´d be sad and blue
If not for you

Sundhages framträdande är intressant av flera anledningar. Dels visar hon sig vara en överraskande bra sångare, och dels tar hon på ett högst konkret sätt ställning för en dekonstruktivistisk litteratursyn.

Enligt filosofen Jacques Derrida och dekonstruktivismen är en text aldrig meningsfull i sig, utan får sin innebörd först när den ställs i förhållande till något annat. Till exempel är såväl sångens personer (jag:et och du:et) som deras inbördes relationer innehållslösa tills dess att Sundhage tillägnar If Not For You till spelarna i sitt amerikanska damlandslag. Därmed blir sången till en skildring av hur en fotbollstränares existentiella vara är beroende av laget den tränar.

En annan, något mer etablerad tolkning, är att If Not For You är en kärleksförklaring till Dylans dåvarande fru Sara Lownds. Detta spelar dock mindre roll i ett dekonstruktivt perspektiv. Dylan har inte automatiskt företräde till texten, bara för att han råkar ha skrivit den. Det enda som i slutändan räknas är huruvida tolkningen har textstöd eller inte. Här får Sundhage stöd av av språket självt, då engelskan -till skillnad från svenskan - inte gör grammatisk skillnad på pronomenet you i singular (du) och plural (ni).

Kanske är just rocklyriken särskilt särskilt tacksam för en dekonstruktiv läsning då denna alltid utgår från textens möte med läsare och lyssnare. Låten If Not For You är ju till exempel något annat än den transkriberade texten (även om den försetts med noter och ackordanalyser).  If Not For You finns först när någon framför den.

Nåväl. Dylan spelar in låten flera gånger under våren och sommaren 1970; vilken inspelning som är bäst har diskuterats. Personligen föredrar jag den snabbfotade version som inleder albumet New Morning (1970). Kanske beror detta på att jag anslutit mig till den vanligaste  tolkningen av If Not For You, och ser det överentusiastiska, men samtidigt  lätt nervösa framförandet som en återspegling av det  känslomässiga landskapet i en nybildad småbarnsfamilj. Visserligen är även detta en konstruktion - denna gång från lyssnarens sida.

30 oktober 2018

Mangofeber Session IPA och On a Little Street in Singapore

Mangofeber Session IPA 3,5%

Brewski är ett litet bryggeri i Helsingborg som profilerat sig på öl med fruktinslag. I somras gick deras trekommafemma Mangofeber Session IPA att köpa lite varstans - ett resultat av samarbetet mellan Bottl3,5hop och ICA. Således är i denna post inköpt på ICA i Södra Sandby utanför Lund.

Färgen är blekt gul och inte helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan snabbt utan kläng. Doft av tropisk frukt med grape-, passionsfrukt och  mango. Smaken domineras av syrlig frukt och om det inte hade varit en mango på etiketten hade jag nog gissat på  någon slags passionsfruktsdekokt. Beskan är torr. Pepprigt avslut och lång eftersmak med citruszest och enbär. Kolsyran är stickig, även om munkänslan överlag är vete-len. 

Mangofrukten kommer ursprungligen från Sydostasien, och även om den idag odlas på andra platser är Thailand och Indonesien fortfarande två av världens främsta mangoproducenter. Mittemellan de två mangojättarna ligger Singapore, en stadsstat där man enligt ryktet äter mango till det mesta


On a Little Street in Singapore

Det är förstås en smula ironiskt att Bob Dylan genom åren i första hand gjort sig känd som en slipad sanningssägare vars aforismer ibland ligger farligt nära cynismen. För saken är den att han lika gärna kunnat gå till historien som världsfrånvänd romantiker.

Rockjournalisten David Dalton beskriver i sin biografi Det är inte mig ni söker hur Dylan 1964, tillsammans med några kamrater, bilar tvärs över den amerikanska kontinenten. Ett klassiskt utslag av ungdomlig livstörst och äventyrslystnad - om det inte vore för det faktum att Dylan knappt lämnar bilen. Enligt Dalton beror det på att Dylans resande främst sker i en slags historisk drömvärld:

Han bara passerade dessa orter, innesluten i sin bubbla, och höll seanser med Amerikas förflutna (...) Det är inte det att han inte såg det aggressiva månglandet och förfalskandet av USA (...) Det är bara det att det förflutnas mystiska geografi existerade i en annan dimension. (Dalton, 2013)

Därmed blir det också logiskt att Dylan drygt femtio år senare - inför sitt andra album med Sinatrastandards (Fallen Angels, 2016) - dammar av Jazzschlagern  On a Little street in Singapore. Låten skildrar med nämligen med utsökt vaghet ett kärleksmöte i ett förgånget och hejdlöst romantiserat Singapore

On a little street in Singapore
With me - beside a lotus covered door 
A veil of moonlight on her lovely face
How pale the hands that held me in embrace

My sails tonight are filled with perfume of Shalimar
And temple bells bells will guide me to the shore
And then I hold her in my arms
And love the way I loved before
On a little street in Singapore

Det musikaliska arrangemanget graviterar kring ett suggestivt rytmmönster som tillsammans med de synkoperade gitarrfigurerna för tankarna till Les Baxterss femtiotalsexotica.  Därtill kommer Dylans röst. Med förbluffande lenhet framför han en lika len text  (till exempel finns det varken k-ljud eller ord på t). Resultatet blir en sång som ringlar sig fram likt en en söt rök. Liknelsen kan tyckas långsökt, men icke desto mindre passande; Singapore var i början av 1900-talet världens största exportör av opium.

Vidare kan vi notera en liten, men viktig förändring av texten. I andra versen har ett  "you" bytts ut mot ett "her". Därmed försvinner inte bara sångens "du" utan också det enda vittnet till vad som egentligen hände på den lilla gatan i Singapore. Det är förstås logiskt; om det förflutna bara är en fantasi går ju knappast minnena att dela med någon annan. Kanske handlar det inte heller om den tid som varit, utan om tiden som borde ha varit.

25 oktober 2018

Skelderwikens this Ale is Folköl och Black Diamond Bay

Skelderwikens this Ale is Folköl 3,5%

Någonstans i Ängelholm ligger det lilla bryggeriet SkelderWikens Brygghus. Hur stor spridning deras folköls-ale har vet jag inte, men nedanstående recensionsexemplar är i alla fall inhandlat på ICA  i Grevie.

Färgen är halmgul. Skummet luftigt men långvarigt och med visst kläng. Tydlig doft av passionsfrukt. Kroppen är aningen tunn. Örtig, men försiktig, humlebeska. Bröd och apelsinmarmelad. Lite gräsklippargas i avslutet. Kolsyran är tydlig men inte skarp. Medellång eftersmak. 

Skälderviken ligger i nordvästra Skåne, instucken mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Om man ska vara helt ärlig är nog Skälderviken mer en bukt än en vik, fast skillnaden är snarare semantisk än geografisk. I engelskan använder man som bekant ordet "bay" för både vik och bukt. 


Black Diamond Bay

Sommaren 1975 skriver Bob Dylan en handfull texter tillsammans med teaterregissören Jacques Levy. Hur det gemensamma skapandet går till rent praktiskt vet man inte riktigt, men helt klart är att Black Diamond Bay utgör en av samarbetets kreativa och konstnärliga höjdpunkter.

Efter ett långt svepande intro med munspel och fiol finner vi oss stående på verandan till ett hotell som verkar vara hämtat från en gammal sepiafärgad matinéföreställning. Kanske ligger hotellet i Karibien, kanske på Tahiti eller Filippinerna. I handlingens centrum hittar vi hur som helst en kvinna med slips och Panamahatt:

Up on the white veranda
She wears a necktie and a Panama hat
Her passport shows a face
From another time and place
She looks nothin' like that
And all the remnants of her recent past
Are scattered in the wild wind
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is callin´her to come on in
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away
From black Diamond Bay

As  the mornin' light breaks open, the Greek comes down
And he asks for a rope and a pen that will write
"Pardon, monsieur," the desk clerk says
Carefully removes his fez
"Am I hearin' you right?"
And as the yellow fog is liftin'
The greek is quickly headin' for the second floor
She passes him on the spiral staircase
Thinkin' he 's the Soviet Ambassador
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway
On Black Diamond Bay

Kvinnan i Panamahatten fungerar som en  dramaturgisk katalysator, vilken både för samman och driver på textens bihandlingar och sidospår. Till exempel kommer ägaren till rösten i hotellkasinot att dyka upp några verser senare, liksom den självmordsbenägna greken i trappan.

Det  myllrande persongalleriet för tankarna till romaner av Graham Greene och Ernest Hemingway. Karaktärerna är både färgstarka och mångbottnade, men  också en aning livströtta och patinerade. Akterseglade av tiden och rummet sitter de fast på ett hotell i någon kvarglömd koloni.

Men inget varar för evigt. Ett vulkanutbrott välter tillvaron över ända och påminner såväl lyssnaren som hotellgästerna om vad som egentligen är viktigt i livet.  Således blir spelarens storvinst meningslös när ön obönhörligt sjunker i havet, samtidigt som kvinnan i Panamahatten rörs till tårar av en sliten rad från 40-talsschlagern Darling, Je Vous Aime Beaucoup:

As the island slowly sank

The loser finally broke the bank in the gambling room
The dealer said, "It´s too late now
You can take your money, but I don´t know how
You'll spend it in the tomb"
The tiny man bit the soldier's ear
As the floor caved in and the boiler in the basement blew
While she´s out on the balcony, where a stranger tells her
"My darling, je vous aime beaucoup"
She sheds a tear and then begins to pray
As the fire burns and the smoke drifts away
From Black Diamond Bay

Black Diamond Bay är inte bara extremt melodistark, den är också snillrikt rimmad. Med jämna mellanrum faller Emmylou Harris in i slutet av versraden. Hennes röst ligger oktaven över Dylans och tillsammans får de slutrimmen att lysa.

I den sjunde, avslutande versen förskjuts berättarperspekivet  från en allvetande, extern fokalisering till  till en explicit jagberättare. Samtidigt förflyttas vi från det sammanstörtande Black Diamond Bay till en tevesoffa i Los Angeles:

I was sittin' home alone one night in L.A.
Watchin' old Cronkite on the seven o'clock news
It seems there was an earthquake that
Left nothing 'but a Panama hat
And a pair of old Greek shoes
Didn't seem like much was happenin',
So I turned it off and went to grab another beer
Seems like every time you turn around
There´s another hard-luck story that you're gonna hear
And there´s really nothin´anyone can say
And I never did plan to go anyway
To Black Diamond Bay

Till en början känns det förstås som ett enormt antiklimax; skrönan från Black Diamond Bay var alltså bara ett nyhetsinslag bland andra. Och även om Panamahatten och de grekiska skorna vittnar om att allt inte var ett påhitt så går det inte att frigöra sig från känslan av att det är kvinnan i Black Diamond Bay som är en fantasi medan öldrickaren befinner sig i verkligheten.

Men kanske är förhållandet det rakt motsatta. De filosofer som ägnat sig åt människans existentiella villkor (till exempel Heidegger och Sartre) brukar ju också fastna för idéer om den autentiska tillvaron. Den autentiska människan är kännande, medveten och ansvarstagande och således motsatsen till den slentrianmässiga  drönartillvaro som skildras i sista versen.

Denna  sista vers är - i jämförelse med de föregående - blek, händelsefattig och känslobefriad; därmed befinner den sig också flera steg bort från det som Heidegger och Sartre förknippar med det autentiska, verkliga varat.