15 november 2017

Terminal Pale Ale och When I Paint My Masterpiece

Terminal Pale Ale 3,5%

Terminal Pale Ale är ett  öl som tillverkas av det italienska bryggeriet Brewfist och importeras av det Stockholmsbaserade företaget Original Brands. Terminal Pale Ale ingår bland de fem öl som ICA säljer med hjälp av Bottl3 5hop så det är med andra ord möjligt att köpa Terminal Pale Ale i stort sett varje välsorterad  ICA-butik. Varför ICA inte kan köpa öl av Original Brands direkt förstår jag inte riktigt, men jag antar att samarbetet är resultatet av något slags juridiskt finlir som ligger utanför folkobobs enkla kommunalarbetarhorisont.

Färgen är ljust gul är och nästan helt klar. Doften är fruktig med en dragning åt det det tropiska hållet. Skummet är varken kraftigt eller långvarigt och utan särskild stark vidhäftningsförmåga. Kolsyran är något stickig, men i övrigt finns det inte mycket att anmärka på. Terminal Pale Ale är smakrikt, både med avseende på komplexitet och smakstyrka med ljusa brödtoner och bra beska. Munkänslan är aningen simmig. Lång eftersmak med en hel del en hel del frukt, dock utan att blir kvalmigt.

Terminal Pale Ale har dessutomen trevlig etikett med lite serietidningsstuk på vilken vi ser en resenär skärskådar en flygbiljett i en transithall.


When I Paint My Masterpiece

Sedan starten 2016 har folkobob ibland tvingats göra en del  lånsökta passningar för att kunna para ihop en Dylanlåt med en trekommafemma. Men inte nu. Otroligt nog finns en Dylanlåt som med nästan kuslig precision passar ihop med italienska flygplatsterminaler. I When I Paint my Masterpiece  får vi nämligen följa en konstnärs odyssé - från gatorna i Rom till flygplatsen i Bryssel.  Låten  spelas in våren 1971 men ges ut officiellt först ett halvår senare på samlingsalbumet More Bob Dylan Greatest Hits.

Den resa som beskrivs i When I paint my masterpiece är inte enbart geografisk; tillsammans med sångjaget rör vi oss bakåt i tiden. Vi börjar vid Spanska trappan - en populärkulturell och filmhistorisk referenspunkt som återfinns i både Rossellinis Rom öppen stad (1945) och Weylers Prinsessa på vift (1953). Därefter förs lyssnaren tillbaka till renässansen (och hotellet) med hjälp av  "Botticelli's niece", en kvinna som i sången verkar agera både  musa och sängkamrat:

Oh, the streets of Rome are filled with rubble
Ancient footprints are everywhere
You can almost think that you´re seein´ double
On a cold, dark night on the Spanish Stairs
Got to hurry on back up to my hotel room
Where I´ve got me a date with Botticelli's niece
She promised that she'd be right there with me
When I paint my masterpiece

I andra versen fortsätter tidsresan - nu hela vägen tillbaka till Coloseum och antikens Rom. Till skillnad från den föregående versen - som skildrade upplevelser i ett verkligt och konkret Rom - utspelar sig  denna vers snarare i ett slags inre, symboltyngt landskap där sångjaget plågas av metaforiska lejon och undflyende minnen:

Oh, the hours that I've spent Inside the Coliseum
Dodging lions and wastin' time
Oh, those mighty kings of the jungle, I could hardly stand to see 'em
Yes, it sure has been a long, hard climb
Train wheels running' through the back of my memory
As the daylight hours do increase.
Someday, everything is gonna be smoth like a rhapsody
When I paint my masterpiece

Utan tvekan ligger en biografisk tolkning nära till hands när man närmar sig When I Paint My Masterpiece. Låten tillkommer under en tid när Dylan upplever en känsla av konstnärlig stagnation. I jämförelse med den nästintill ofattbara produktivitet under åren 1965-67 så framstår det tidiga sjuttiotalet i det närmaste som en öken. I Sean Wilentz bok Bob Dylan in America (Vintage 2011) återges ett illustrativt citat ur en intervju  där Dylan kommenterar denna period: "It´s like I had amnesia all of a sudden... I couldn´t learn what I had been able to do naturally"


Dylans skaparkris återspeglas i viss mån också i det musikaliska uttrycket; även om det hela utan tvekan låter typiskt Dylan så låter det märkligt nog också rätt mycket som ett avslappnat Rolling Stones utan blåssektion. Jämför till exempel Dylans sätt att framföra texten i When I Paint my Masterpiece med Jaggers frasering i Honky Tonk Women (!).

Om de två inledande verserna behandlar olika delar av den konstnärliga skapandeprocessen (till exempel inspiration och introspektion) så fokuserar den avslutande versen istället på de materiella sidorna av detta konstnärskap. En brokig skara bestående av präster, unga flickor och journalister möter sångjaget på flygplatsen i Bryssel:

I left Rome and landed in Brussels
With a picture of  a tall oak tree by my side
Clergymen in uniform and young girls pullin' muscles
Everyone was there but nobody tried to hide
Newspapermen eating candy
Had to be held down by big police
Someday, everything is gonna be diff'rent
When I paint my masterpiece

Enligt Clinton Heylin alluderar bilden av eken på en historia om en konstnär som ägnade sitt liv åt att måla samma träd; något som i sin tur skulle vara motsatsen till Dylans ständiga utforskande av nya uttryck och identiteter. Trots ett idogt sökande har folkobob inte kunnat hitta historien om ekmålaren. Däremot ledde letandet fram till en gammal zenkoan om ett ekträd:

En munk ställde en dag följande fråga till zenmästaren Jōshū: "Vad är  meningen men med att Bodidarman från väst kommer på besök?". Zenmästaren Jōshū svarade lugnt: "Ekträdet framför klostret". Ridå.

I den mån en koan nu överhuvudtaget går att tolka, kan ovanstående historia ses som en bild av hur svaren på de verkligt svåra frågorna finns i den vardag som omger oss.  Det stora förstås genom det lilla och  detta lilla finns rakt framför oss. Typ.

Att  bilden av eken i When I Paint My Mastepiece skulle syfta på en zenkoan  är förstås mer än lovligt  långsökt. Oaktat detta inbjuder ändå själva möjligheten till följande, högst hyptetiska, fråga: Om Dylan (mot förmodan) skulle ta del av historian om zenmästare Jōshū och ekträdet: Skulle han då se sig som Bodidarman - den religiösa patriark som de troende söker upplysning från (trots att svaret finns inom dem själva) - eller munken (som står på tröskeln till en insikt om att det han sökt hela tiden funnits rakt framför honom)?

Det är förstås en  zenparadox i sig att det ens kan finnas en låt som handlar om svårigheten att komponera låtar - särskilt när denna låt sjungs av Bob Dylan. Våren 1971 skulle de flesta antagligen säga att han redan skapat sitt mästerverk flera gånger om. Om några år ska han spela in albumet Blood on the Tracks, ett album som många ser som just Mästerverket.  Det bör dock noteras att Dylan själv fortsatte sjunga When I Paint My Masterpiece (senast i Italien sommaren 2011) och man kan förstås bara spekulera i om han fortfarande väntar på det egentliga mästerverket.

9 november 2017

Arabicaporter och One More Cup of Coffee (Valley Below)

Arabicaporter 3,5%

Arabicaporter är en porter med kaffetillsats (0,9% enligt etiketten) som tillverkas av det italienska bryggeriet Birrificio Grado Plato. folkobobs exemplar är köpt på Möllans folkis i Malmö, men det går nog att köpa på fler ställen.

Färgen är mörkt brun, nästan svart. Skummet är beigt och klängigt men inte särskilt fast. Doften är lite rökig (men ännu inget kaffe). Dock hittar man lite kaffe i smaken, tillsammans med prickig korv och söta toner av chokladkola. Arabicaporter har en ganska liten kropp för att vara porter. Beskan är varken markerad eller långvarig. Lite bröd och mjöl i eftersmaken

Då kallnat kaffe är bland det äckligaste man kan dricka så var jag i ärlighetens namn en smula skeptisk till Arabicaporter. Så illa är det dock inte. Tvärtom faktiskt. Ölet är en lättdrucken porter, med en aning kaffe. Ungefär som det var tänkt antar jag.


One More Cup of Coffee (Valley Below)

En fråga som pockar på svar är hur ofta det amerikanska kaffeföretaget Maxwell House hör av sig till Bob Dylan för att köpslå om rättigheterna till One More Cup of Coffee (Valle Below) från albumet Desire (1976). Jag gissar på så gott som dagligen; låten skulle nämligen passa perfekt till den typ av larger than life-reklam som man möter när det ska krängas bilar, öl och.... kaffe.

I tre verser berättar sångjaget om en kvinna och hennes familj. Vilken relation sångjaget egentligen har (eller haft) till kvinnan sägs aldrig, men man förstår att det känslomässiga utbytet knappast är reciprokt:

Your breath is sweet
your eyes are like two jewels in the sky
Your back is straight, your hair is smooth
On the pillow where you lie
But I don´t sense affection
No gratitude or love
Your loyalty is not to me
But to the stars above

I den andra versen introduceras kvinnans far samtidigt som presentationen av dottern fördjupas.  Vi får också reda på att fadern lärt henne både det ena och det andra:

Your daddy he´s an outlaw 
And a wanderer by trade
He´ll teach you how to pick and choose
And how to throw the blade
He oversees his kingdom
So no stranger does intrude
His voice it trembles as he calls out
For another plate of food

Även om texten mejslar ut en en högst levande och märgfull  bild av den laglöse patriarken så förblir flera viktiga frågor obesvarade: Är han en allierad eller en antagonist till sångjaget? Är det välbevakade kungariket ett uttryck för verklig makt eller en ironisk metafor för att beskriva en småaktig hustyrann?

I den tredje och avslutande versen återvänder vi till kvinnan vars övernaturliga förmågor nu indirekt  beskrivs via mamman och systern:

Your sister sees the future
Like your mama and yourself
You´ve never learned to read or write
There´s no books upon your shelf
And your pleasure knows no limits
Your voice is like a meadowlark
But your heart is like an ocean
Mysterious and dark.

Varje vers följs av en refräng - unisont framsjungen tillsammans med Emmylou Harris. De två rösterna skapar en intressant tvetydighet. Vem är det egentligen som är på väg bort från vem?

One more cup of cofee for the road
One more cup of coffee 'fore I go
To the valley below


Den musikaliska iscensättningen är kongenial och harmonierar perfekt med textens vagt exotiserande persongalleri. Scarlet Ravieras fiolslingor och Bob Dylans långsamma gitarrkomp mutar tillsammans in ett område som rymmer såväl  portugisisk fado som romsk folkmusik. Sättet som sången framförs på tillför ytterligare en dimension; Dylan drar konstfullt ut tonerna och låter dem sedan oktav-vis glida upp och ner. Det hela påminner om den lite sorgsna sångstil man ibland kan höra i traditionell arabisk och hebreisk musik

En stor del av One More Cup of Coffees suggestionskraft ligger i hur texten lyckas med konststycket att förmedla en scen som känns konkret och fysisk samtidigt som den paradoxalt nog är vidöppen för lyssnarens egna associationer och projektioner. Någon ser hur antihjälten i en Peckinpah-western  beger sig mot den slutgiltiga uppgörelsen. En annan hör hur ödestimman slår i ett stekhett mellanösternlandskap. Och helst utan sällskap av en Maxwell House logotyp.

25 oktober 2017

Sleepy Bulldog Best Bitter och Tell Me Momma

Sleepy Bulldog Best Bitter 3,5%

I förra posten skrev folkobob om Daredevil från Gotlands Bryggeri. Nu har det blivit dags för ännu en  representant från det ordinarie sortimentet: Sleepy Bulldog Best Bitter.

Sleepy Bulldog är en pale ale med en färg någonstans mellan guld och koppar.  Skummet är tätt och fint och sjunker ned till en långvarig float. Kolsyran är pigg men inte stickig. Doften är svagare än hos sin kollega Daredevil och drar mer åt bröd än torkad frukt. Om vi fortsätter att jämföra de två så är smaken stramare och beskan torrare hos Sleepy Bulldog än hos Daredevil. Istället för torkad frukt hittar man citrus och knäckebröd. Brödig lång eftersmak.

På etiketten ses en festlig bulldog med cigarr och plommonstop - inte helt olik Winston Churchill.


Tell  Me Momma 

Det är en händelse som ser ut som en tanke att 1966 års turné avslutas i just Royal Albert hall - den lokal som  kanske är allra mest förknippad med just Winston Churchill. Det var till exempel i Royal Albert Hall som Churchill på tacksägelsedagen 1944 pekade på hur Amerika och England  kunde förenas i kampen mot diktatur tack vare sin gemensamma ideologiska värdegrund.

Tjugotvå år senare står amerikanen Dylan på samma scen. Framför en enorm amerikansk flagga och flankerad av ett nervigt rock´n roll band förkroppsligar han hur denna angloamerikanska gemenskap  tagit sig i det närmaste symbiotiska uttryck. I början av 1960-talet transformeras 1950-talets Chicagoblues av brittiska r´n´b grupper som Pretty Things, Them, och Animals. 1964 återlämnas det amerikanska arvegodset när Beatles och Rolling Stones flyger över Atlanten.  Tillbaka i Förenta staterna permuterar det återigen; denna gång i händerna på Bob Dylan. (Passande nog heter det första albumet i hans elektriska trilogi just "Bringin´it all Back home".)

Winston Churchill dör året innan Dylan drar ut på sin elektrisk världsturné och man kan därför bara spekulera i vad han hade tyckt om konserten i Royal Albert Hall den 26 maj 1966. Antagligen hade Churchill kunnat uthärda konsertens akustiska  inledning, men det är tveksamt om han hade suttit kvar när den den rasande Tell Me Momma inleder den elförstärkta andra halvan.

Även om Churchill och Dylan skiljs åt av två generationer och ett halvt jordklot så finns det ändå  något som förenar de två entiteterna. Churchill får nobelpriset i litteratur 1953, Dylan 2016. Bägge representerar en litterär tradition där själva framförandet är det centrala. Churchills politiska retorik är omöjlig att skilja från person, tid och plats på samma sätt som Dylans texter är oupplösligt förbundna med sången och dess musikaliska inramning.

Få låtar visar detta tydligare än just den ovan nämnda Tell Me Momma; en svängig, orgelindränkt stänkare där helheten blir betydligt större än de Bo Diddley synkoper och surrealistiska  rock´n roll-dadaistiska fraser som bygger den. Tell Me Momma har aldrig spelats in i studio, utan finns  bara som liveupptagningar från 1966 års turne.

I boken Revolution in the Air - the Songs of  Bob Dylan 1957-73 (2009) pekar Dylanologen Clinton Heylin på hur texten till Tell Me Momma succesivt förändras allt eftersom  turnen fortskrider. Till exempel transformeras följande rader:
Yes I can see you on your window ledge
But I can't tell just how far away you are from the edge

... som i sin ursprungliga form uttrycker både oro och en vilja och omhändertagande, till något som är betydlig mer provocerande och aggressivt:

Everybody sees you on your window ledge
How long´s it gonna take for you to get of the edge?

Hårklyverier kan man tycka, men det faktum att Tell Me Momma egentligen inte finns i en "definitv" studioversion lockar onekligen fram ens inre skrivbordsfilosof. Är de olika live-framförandena  att betrakta som variationer av den version som framfördes i New York den 5 februari 1966? Eller ska man se de olika framförandena som prototyper till den version som hörs i Roal Albert Hall den 7 maj 1966?

Resonemanget går att föra ännu längre. Enligt Simon & Schusters Lyrics 1962-2001 (2004) lyder de inledande raderna till Tell Me Momma så här:

Ol' black Bascom, don´t break no mirrors
Cold black water dog, make no tears

En slapphänt transkribering som förvärrats av dåliga inspelningar säger Heylin och hävdar att Dylan istället sjunger:

Cold black glass don´t make no mirror
Cold black water don´t make no tears

Utan tvekan innebär Heylins förslag en avsevärd förbättring av texten - poetiskt kraftfullare och mycket mer logisk - och jag skulle gärna ha hållit med om det inte vore för att jag själv tycker att Tell me Momma inleds med en skrockfylld varning till en  otursförföljd stackare (med mörkt förflutet) om att inte krossa speglar:

Cold black past, don´t break no mirrors
Cold black water, don´t make no tears

Kanske finns det lika många Tell Me Momma som det finns lyssnare. Kanske finns den verkliga Tell Me Momma bara i en slags rockens motsvarighet till Platons idévärld. Om det nu spelar någon roll vad han sjunger. I en Mojo-artikel om Dylans 60-tal konstaterar musikjournalisten Phil Sutcliffe följande apropå Dylans bitvis svårgenomträngliga texter: "You get what he´s talking about even if you don´t know what he's saying". När man hör Tell Me Momma rulla igång infinner sig lätt följande parafras: "You get what he´s talking about even if you don´t hear what he's saying" .

22 oktober 2017

Daredevil och Everything Is Broken

Daredevil

Senast folkobob drack öl från Gotlands Bryggeri var i vintras med säsongsölen Frosty Bulldog. Nu har turen kommit till bryggeriets året-runt-trekommafemmor. Först ut är IPA:n  Daredevil

Färgen är bärnstensfärgad. Bra doft med en tydlig aprikoston. Tätt skum som klänger och bildar en långvarig float. Kolsyran är pigg, men inte påträngande. Daredevil har en ganska kraftig och rund kropp; en del av rondören finns i de söta smakerna av torkad frukt, vanilj och kola. Lång eftersmak med en aning papp.

På etiketten ses en hund utklädd till Evil Knievel - våghalsen och dödsryttaren som brutit de flesta ben som går att bryta. Enligt Guinnes rekordbok överlevde Knievel totalt 433 frakturer, fördelade på ett trettiotal ben.


Everything Is Broken

Sin geografiska närhet till trots är det sällan Pessimisten Dylan och Humoristen Dylan kan mötas på lika villkor. Men ibland händer det och i låten Everything Is Broken från Oh Mercy (1989) kan man se resultat av just ett sådant möte.  I fyra verser skildras en värld där precis allt verkar vara sönder:

Broken lines, broken strings
Broken threads, broken springs
Broken idols, broken heads
People sleeping in broken beds
Ain´t no use jiving
Ain´t no use joking
Everything is broken

Till en början verkar uppräkningen helt slumpmässig, omöjlig att se mönster i. Men långsamt, nästan undermedvetet, knyts associationsbanorna ihop. I den inledande versen ovan framträder ett lexikalt fält som rör sig bland textiler och sängar: strings och threads, springs och beds. Således skapas en kontrast mellan det höga (fallna gudar och krossade beläten) och det låga (utnötta raggningsrepliker och madrasser).

I den andra versen lämnar vi sängkammaren och beger oss till köket där sönderslagna flaskor och porslinstallrikar tecknar en bild av trasiga hem  och krossade hjärtan:

Broken bottles, broken plates
Broken switches, broken gates
Broken dishes, broken parts
Streets are filled with broken hearts
Broken words never meant to be spoken
Everything is broken

Den avslutande versen vidgar perspektivet och låter förödelsen bre ut sig på en mer samhällelig nivå. Med skräckblandad förtjusning får lyssnaren ta del av hur välvalda symboler för  arbete, lagar och ekonomi krackelerar. Och när grunden för människans kulturella vara smulats ner återstår bara djuret. Här i form av en ylande hund och en kväkande groda:

Broken hands on broken ploughs
Broken treaties, broken vows
Broken pipes, broken tools
People bending broken rules
Hound dog howling, bullfrog croaking
Everything is broken

Även om texten beskriver en värld som håller på att falla ihop så känns den musikaliska inramningen långt ifrån dyster. Everything Is Broken är en klämmig och träskdoftande blues i dur där en dobro med skälvande delayeffekt skapar rörelse tillsammans med ett bongoberikat slagverk. Trummandet  bidrar visserligen till en lätt Voodookänsla, men det är mer scooby-doo-spännande än hotfullt.

Frågan är dock om Everything Is Broken skildrar en objektiv verklighet eller en subjektiv upplevelse.  I de två bryggor som flankerar den tredje versen hittar man ett explicit du-tilltal som antyder att det inte nödvändigtvis är omgivningen som befinner sig i upplösning: Seem like everytime time you stop and turn around/Something else just hit the ground och Every time you leave and go off someplace / things fall to pieces in my face. 

Kanske är det  kaos som beskrivs bara en projicering av ett själsliv som satts i gungning. Men på vilket sätt? Ser vi världen ur den dumpade och avpolleterades perspektiv, omgiven av spillror och vrakgods, eller är det tvärtom så att Everything Is Broken beskriver upplevelsen hos en person som är förälskad intill självutplånelsens gräns? Bara tillsammans med den andra kan världen (och livet) hållas ihop och varje gång den andra går sin väg faller allt samman.