11 juli 2018

Arzachel och Moonlight

Arzachel 3,5%

Omnipollo är är ett svenskt nomadbryggeri som gör hipsteröl med rejäl verkshöjd. Deras mest namnkunniga trekommafemma är antagligen den Belgienbryggda IPA:n  Arzachel. Det exemplar som provas här är köpt på Coop i Leksand , så jag antar att det går att köpa lite varstans.

Färgen är blekgul och inte helt klar. Skummet är grovt och frasigt och sjunker ned utan att lämna rester. Härligt, fruktig doft med  ananas, persika och melon. Kolsyran är vass, men minskar snabbt i intensitet om man har tålamod att låta glaset stå en stund. Bra och bitig humlebeska men också friska, torra citrustoner. Lång eftersmak.

Liksom de flesta av Omnipollos öl har Arzachel både en gräll etikett och ett intressant namn. Arzachel är det latinska namnet på den arabiske astronomen al-Zarkali som med stor precision kunde räkna ut kommande månförmörkelser. Hans bidrag till den matematiska astronomin är enorma vilket fick den italienske astronomen Giovanni Riccioloi att 1651 namnge en månkrater till just Arzachel.

Moonlight

Till en början framstår Moonlight  som en sentimental men charmig schlagerpastisch. En långsam jazzevergreen av Sinatra-Dorsey-typ där blåssektionen bytts ut mot en Hawaiidoftande steelguitar. Även om ljudbilden på Moonlight idag - efter tre album med låtar från "The great American songbook" - känns typisk för Dylans 2000-tal så är det det här, på albumet Love and Theft (2001) vi  möter den för första gången.

Inledningsvis överensstämmer texten perfekt med den musikaliska inramningen. Den första versen består av en serie dammiga fraser i bättre begagnat skick, travade ovanpå varandra:

The seasons they are turnin' and my sad heart is yearnin' 
To hear again the songbird's sweet melodious tone
Won't you meet me out in the moonlight alone?


Men snart inträder en subtil förändring; atmosfären blir långsamt allt mer tryckande samtidigt som ett dekadent stråk smyger sig in. Det skymmer, luften är tung av sensommarblomster och köttet är allestädes närvarande.

The dusky light, the day is losing, Orchids, Poppies, Black-eyed Susan.
The earth and sky that melts with flesh and bone
Won't you meet me out in the moonlight alone

The air is thick and heavy all along the levy
Where the geese into the countryside has flown
Won't you meet me in the moonlight alone?

The clouds are turnin' crimson - the leaves fall from the limbs an' 
The branches cast their shadows over stone
Won't you meet me out in the moonlight alone

Det är möjligt, för att inte säga troligt, att raden "Won't you meet me out in the moonlight alone?" alluderar på The Carter Family's Meet Me by Moonlight Alone, där sångjaget tar ett sista farväl av sin älskade innan det väntande fängelsestraffet.

Vad Dylans sångjag har i kikaren är däremot inte lika klart och i sticket hopas frågorna. Är det ett kärleksmöte eller ett lustmord som planerats?

Well, I'm preachin' peace and harmony
The blessings of tranquility
Yet I know when the time is right to strike
I´ll take you cross the river dear 
You've no need to linger here
I know the kind of things you like

Denna skruvade ambivalens är å andra sidan bara att vänta sig när man har man med månen att göra. Månskenet är ju som bekant ett slags förvridet solsken, återkastat av en himlakropp med en evig skuggsida.

Men trots att texten förmedlar en känsla som blir alltmer tryckande märks den varken i musiken eller sången. Istället lyfter det jazziga kompet fram och väcker liv i assonanser som på pappret ser mer än lovligt tröga ut. Utan att darra på manschetten får Dylan "losing" att rimma med "Susan" och "crimson" med "limbs and". Avslappnat och obesvärad swingar sig Dylan sedan fram mot det oundvikliga slutet:

My pulse is runnin' through my palms - the sharp hills are rising from
The yellow fields with twisted oaks that groan

Won't you meet me out in the moonlight alone?

Huruvida detta slut är bittert eller ljuvt får dock lyssnaren själv bestämma.

28 juni 2018

The Hoppy One och Bob Dylans Dream (live version 1963)

The Hoppy One 3,5%

Det har nu blivit dags för den sista flaskan från Henrik Magnussons (och i folkobob tidigare omskrivna) UppsalapåseThe Hoppy One är en ofiltrerad IPA från Train Station Brewery - ett mikrobryggeri i Knivsta.

Färgen är gyllengul och faktiskt nästan helt klar. Det skummar varken högt eller länge, men bildar ehuru en float som håller för ett par klunkar. Brödig doft med en ton av solvarm tomat (Jag skojar inte; min första tanke var faktiskt en knäckemacka med makrill i tomatsås. Inget fel med det förstås - folkobob äter en hel del mackor av just detta slag). Försiktig kolsyra.

The Hoppy One gör onekligen skäl för sitt namn. Det finns en tydlig ruccola-pepprig humlebeska som sticker ut rejält från den i övrigt ganska tunna kroppen. Någonstans finns det också en söt, men diskret fruktton. Lätt gasig munkänsla  och en lång, torr eftersmak med tall och enbär.

Även etiketten förtjänar ett omnämnande - formskuren och översållad med tåg.

Bob Dylans Dream (live version 1963)

Den som intresserar sig för  Bob Dylans textvärldar märker snart att järnvägar och tågresande är ett ofta återkommande motiv. I den självbiografiska dikt som återfinns på konvolutet till Joan Baez album In Concert Part 2 (1963) skriver Dylan så här:

An my first idol was Hank Williams
For he sang about the railroad lines
An the iron bars an rattlin wheels
Left no doubt that they where real
An my first symbol was the word
   ”beutiful”
For the railroad lines were not beautiful
They were smoky black and guttered colored
An filled with stink an soot an dust

Den brittiske Dylanologen Michael Gray hävdar i sitt monumentalverk Song and Dance Man – the Art of Bob Dylan (1983) att Dylan ömsom använder tåget som en symbol för den hårda verkligheten (till exempel Slow Train) och ömsom som en bild av flykt och eskapism från just denna verklighet (till exempel Man of Constant Sorrow).

Detta uppenbara motsatsförhållande framstår förstås som en smula paradoxalt. I sin essä On the ”D” train: Bob Dylan’s Conversions (2002) noterar den brittiske litteraturvetaren Bryan Cheyette hur Dylans konstnärliga transformationer ofta går hand i hand med just en tågmetaforik.

Inledningsvis återger Cheyette den tyske idéhistorikern Wolfgang Schievelbuschs tankar om  hur tåget under 1800-talet gjorde resandet binärt: Genom järnvägen blev platser antingen något man lämnade eller ankom. Samhällen som ingick i järnvägsnätet fördes samman, medan de som befann sig utanför drogs isär - trots att de senare rent geografiskt kunde ligga närmare varandra. 

Men Cheyette lyfter även fram den franske sociologen Michel de Certeaue och dennes resonemang kring hur tåget sammanför motsatserna rörelse och stillhet:

"This fusion of extreme movement and stillness can be said to characterise rail travel in general, as it combines, according to Michel de Certeaue’s description, the simultaneous experience of mobility and immobility." (Bryan Cheyette: ”On the ’D’ Train: Bob Dylans Conversions ur Do you Mr Jones – Bob Dylan with the Poets & Professors red. Neil Corcoran, Penguin 2017)

En sång som på ett nästan övertydligt sätt illustrerar både Grays och Cheyettes resonemang är Bob Dylans Dream från 1963. Sången utspelar sig under en tågresa där sångjaget somnar och drömmer om det som varit:

While riding on a train goin’ west
I fell asleep for to take my rest

I dreamed a dream that made me sad
Concerning myself and the first few friends I had

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many an afternoon
Where we together weathered many a storm
Laughin’ and singin’ till the early hours of the morn

Den tågresa som obevekligt leder bort från det förgångna möjliggör samtidigt ett drömt återbesök i detsamma. Dock låter Dylan oss förstå att det hela är en dubbel chimär; drömmens enkla men ideala tillvaro är i sin tur en slags dröm, skapad och närd av ungdomlig naivitet:

With haunted hearts through the heat and cold
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one

As easy it was to tell black from white
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split

I likhet med tågresan är tillvaron enkelriktad; det som varit kommer aldrig tillbaka:

How many a year has passed and gone
And many a gamble has been lost and won
And many a road taken by many a friend
And each one I’ve never seen again

I wish, I wish, I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I’d give it all gladly if our lives could be like that

Den 10 maj 1963 framför Bob Dylan Bob Dylans Dream på en folkfestival i Waltham, Massachusetts. Framträdandet - som går att höra på skivan Bob Dylan in Concert: Brandeis University 1963 – görs bara några veckor innan albumet The Freewheelin’  Bob Dylan kommer ut. Dylan står nu på tröskeln till det stora genombrottet och det är som om han anar att hans liv står inför en oåterkallelig förändring; att ingenting någonsin kommer att bli som det en gång var.

På inspelningen från Brandeis universitet hör man hur versernas slutrader efterhand blir alltmer desperata. Som om han där och då plötsligt ångrar sig, och när han till nästan ropar: ”Ten thousand dollars at the drop of a hat / I’d give it all gladly if our lives could be like that.” låter det nästan som en besvärjelse mot det begynnande kändisskapets börda.

23 juni 2018

ICA Supermarket Smedjebacken IPA och Fourth Time Around (live version 1966)

ICA Supermarket Smedjebacken IPA 3,5%

Det finns lokala öl och det finns lokala öl. Som exempel på det senare har vi ICA Supermarket Smedjebacken IPA, en trekommafemma tillverkad av Bergslagen brygghus - beläget i Smedjebackens gamla brandstation - och som enbart säljs i den lokala ICA-affären.

Ölet är ljust bärnstensfärgat och inte helt klart. Doften är blommig med lite ananas. Skummet är högt och långvarigt med mycket kläng. Diskret kolsyra. Det är mycket malt, men inte särskilt mycket beska. Dock finns det en pigg färskölsfeeling som dels beror på den fina jästtonen och dels på ett lätt gasigt avslut med en aning gräs. Lång brödig eftersmak med lite mjöl.

ICA supermarket Smedjebacken IPA är förstås ett högst lovvärt initiativ; särskilt som akronymen ICA  ofelbart leder tankarna till harmonICA. 


Fourth Time Around (live version 1966)

Den ensamme gitarrbehängde trubaduren med munspelshållare kring halsen är en tidlös - för att inte säga stereotyp - bild av  ett konstnärskap där ihärdigheten går hand i hand med integriteten. Dock bör synen av en gitarrist som samtidigt spelar munspel ha varit ganska ovanlig innan Bob Dylan slog igenom 1963. Visserligen spelade enstaka bluesartister (t.ex. Jimmy Reed) med munspelshållare redan på femtiotalet, men särskilt vanligt kan det knappast ha varit.

I reportageboken Positively Main Street (1971) intervjuar musikjournalisten Toby Thompsson expediten i den musikaffär där Dylan i slutet av femtiotalet köpte sin första munspelshållare. Historien är intressant på flera sätt. Till exempel är det ingen som riktigt förstår vad det är han vill beställa och det slutar med att han får rita en skiss av hållaren.

I den ständigt pågående diskussionen om vilket som egentligen är Bob Dylans bästa munspelssolo är det en handfull låtar som ständigt återkommer. En av dem är den liveversion av Fourth Time Around som framförs under 1966 års turné.

Den 17 maj 1966 spelar Bob Dylan i Manchester Free Trade Hall. Den första halvan av konserten är akustisk med Dylan ensam på scen. I munspelshållaren har han ett G-stämt Hohner Marching Band. Fourth Time Around ligger som nummer två i låtlistan.

Munspelspartiet i Manchester Free Trade Hall är både längre och mer framträdande än studioinspelningen som går att höra på albumet Blonde on Blonde. Försiktigt trevande skisseras melodin fram. Till en början ackord och senare rena toner långt upp på den obrutna durskalan.

Det mjuka, följsamma munspelet kontrasterar skarpt mot textens skildring av det bittra och destruktiva slutet på en kärleksrelation:

When she said
”Don’t waste your  words, they’re just lies”
I cried she was deaf
And she worked on my face until breaking my eyes
Then said, ”What else you got left?”
It was then that I got up to leave
But she said, ”Don’t forget
Everybody must give something back
For something they get”

I stood there and hummed
I tapped on her drum and asked her how come
And she buttoned her boot
And straightened her suit
Then she said, ”Don’t get cute”
So I forced my hands in my pockets
And felt with my thumbs
And gallantly handed her
My very last piece of gum

Dylan framför texten ungefär som han spelar munspelet. Känsligt, nästan smekande. På så sätt blir det hela en smula manipulativt eftersom lyssnaren mer eller mindre luras att ta sångjagets perspektiv.  Att provokativt överlämna ett tuggummi till den partner som nyss tillintetgjorts kan inte ens med den bästa vilja kallas känsligt ömsint eller mjukt.

Slutsatsen att Everybody must give something back / For something they get är central.  Fourth Time Around beskriver nämligen en cyklisk värld där slutet på det ena alltid är början på det andra, och där det som sker ingår i en ändlös kedja av orsak och verkan. Således blir det helt logiskt att det tuggummi som gavs bort i vers två en stund senare bidrar till att göra uppbrottet definitivt och oåterkalleligt:

Her Jamaican rum
And when she did come, I asked her for some
She said, ”No, dear”
I said, ”Your words aren’t clear
You’d better spit out your gum”
She screamed till her face got so red
The she fell on the floor
And I covered her up and then
Thought I´d go look through her drawer

I den avslutande versen blir avslutet början på något nytt (?) när sångjaget går tillbaka till en tidigare kärlek:

And when I was through
I filled up my shoe
And brought it to you
And you, you took me in
You loved me then
You didn’t waste time
And I, I never took much
I never asked for your crutch
Now don’t ask for mine

Fourth time around börjar med att ett förhållande slutar och slutar med att ett förhållande börjar. Sett ur detta perspektiv kommer det knappast som en överraskning att även låten som helhet slutar som den börjar - med en munspelsfigur. 

16 juni 2018

The Tri-Five och Country Pie

The Tri-Five 3,5%

Mitt på en åker, en halvmil utanför Eslöv ligger Remmarlöv gårdsbryggeri. Liksom många andra mikrobryggerier gör de en trekommafemma som kan glänsa i den lokala  ICA affären och i likhet med många andra bryggerier är denna öl en humlestinn session ale.
Inget fel med det förstås. Den dag folkobob tröttnar på lokal folköls-ale av amerikansk typ är ännu inte kommen.

Remmarlövs trekommafemma heter hursomhelst The Tri-Five. Färgen är gyllengul och helt klar. Doften är lätt och fruktig. Ölet skummar upp med ett grovt skum och sjunker ner till ett tunt, men långvarigt täcke. Skumreminiscenser längs glasets sida.Smaken är rund och beskan lågmäld. Det finns en del citrus, men också en diskret vaniljton. Bra kolsyra. Med risk för att låta som en reklamtext så kan The Tri-Five beskrivas som lättdrucket utan att vara tunt. Medellång, brödig eftersmak med lite grapefrukt.

Remmarlövs The Tri-Five kommer alltså från Skånes absoluta bondvischa. Trots detta (eller kanske just på grund av detta) antyds den lantliga lokalfärgen högst diskret på etiketten med hjälp av några stiliserade sädesax och två hönor.


Country Pie

Som barn var jag oerhört fascinerad av amerikanska pajer. Rrunda och täckta med konstfärdigt utformade deglock ställdes de ångande ut på fönsterblecken, varpå de ofelbart stals eller förstördes av en förbipassernde busunge. Fyllningen verkade vara lika färgglad som kladdig, ljusår från min mors smulpajer (vilka alltid bakades i ovala glasformar).

Min fascination har knappast minskat med åren. Snarare har en insikt växt fram om att pajen på något sätt utgör kärnan i den amerikanska livsföringen. "There will be pie in the sky when you die" sjöng svensk-amerikanen Joe Hill med vällustig ironi samtidigt som uttrycket "as American as apple pie"  används för att beskriva allt från skönhetstävlingar till fribrottning.

Det är inte heller någon slump att David Lynchs agent Cooper i en enda tugga körsbärspaj kan avsmaka hela det mystiska sågverkssamhället Twin Peaks. För att inte tala om Guillermo del Toros Oscarvinnande The Shape of Water där  den homosexuella och avpolleterade reklamtecknaren Giles förgäves försöker bryta sitt utanförskap med hjälp av ett ihärdigt pajätande.  

När Bob Dylan i februari 1969 spelar in låten Country Pie är det således två amerikanska kvintessenser som sammanförs, lantlivet och pajen:

Just like Saxophone Joe
When he´s got the hogshead up on his toe
Oh me, oh my
Love that country pie

Listen to the fiddler play
When he's playin'  'til the break of day
Oh me, oh my
Love that country pie

Raspeberry, strawberry, lemon and lime
What do I care?
Blueberry, apple, cherry, pumpkin and plum
Call me for dinner, honey, I´ll be there

Saddle me up my big white goose
Tie me on 'er and turn her loose
Oh me, oh my
Love that country pie

I don't need much and that ain´t no lie
Ain´t runnin' any race
Give to me my country pie
I won't throw it up in anybody's face

Shake me up that old peach tree
Little Jack Horner's got nothin' on me
Oh me, oh my
Love that country pie.

Låten är en snabb countryrag med en avslappnad och godmodig Dylan vid mikrofonen. Då varken saxofon eller fiol finns med i sättningen understryker de inledande versernas Saxophon Joe och the fiddler  att texten är i första hand är en ordlek och en fri fantasi. Detta hindrade dock inte den ökände Dylanologen och sopletaren Alan Weberman att läsa raden "saddle up my big white goose" som en metafor för ett pågående heroinmissbruk.

Tvivelsutan kreativt, men helt utan biografiskt stöd. Däremot leder det vita fjäderfät tankarna till ramsorna i Old Mother Goose's Rhymes. En samling barnkammarrim där vi - förutom Mother Goose själv - även möter just den pajätande  gossen Jack Horner. Little Jack Horner / Sat in the corner / Eating a christmas Pie / He put in his thumb / And pulled out a plumb / And said:  "What a good boy am I!" 

Det är lätt att avfärda Country Pie som en  bagatell och det är förstås uppenbart för alla och envar att Bob Dylan knappast är  ute efter att utforska eller exponera människans existentiella villkor. Samtidigt är den mänskliga tillvaron fylld av just menlösa banaliteter, och då blir ju en låt  med konstfärdigt ordnade pajfyllningar  paradoxalt nog plötsligt meningsskapande.