31 augusti 2020

South Wood och Covenant Woman (live version 1979)

South Wood 3,5%

Under sommaren har folkobob varit på öppet hus hos Perfectly Squared Brewing, ett mikrobryggeri utanför Dalby som bland tillverkar trekommafemman South Wood, en ofiltrerad session pale ale. 

Färgen är gyllengul och inte helt klar. Skummet är tätt och långvarigt med kläng. Svag men behaglig doft av jäst och aprikos. Smaken domineras av en örtig beska som bidrar till en tydlig men lite kantig kropp då ölet inte bjuder på särskilt mycket sötma. Behaglig kolsyra. Jäst i avslutet och en lång besk eftersmak med en aning klöveräng.

Ölet har förstås fått sitt namn efter den närbelägna nationalparken Dalby Söderskog, ett naturskyddsområde som är känt för sitt bestånd av nunneört. 

Covenant Woman (live version 1979)

För nunnan är den andliga kärleken till Gud och kärleken till människan av kött och blod konkurrerande krafter; ju mer hon ger till den ena desto mindre finns kvar för den andra. Om hon helt och fullt vill leva med Gud återstår därför ingenting annat än ett liv i celibat och kontemplation innanför klostermurarna.

Men för den grupp kristna som gärna låter sin kärlek komma till ett mer fysiskt uttryck är klosterlivet knappast ett alternativ. En av dessa är Bob Dylan, en turnerande rockmusiker med omvittnat kvinnotycke som 1979 kommit ut som bekännande kristen. Ditills hade Dylans kärlekslyrik  ofta handlat om mötet med - alternativt sökandet efter - en idealiserad, räddande kvinna (Girl from the North Country, Shelter From the Storm och If Not For You bara för att nämna några) men från och med 1979 märks en förskjutning i  relationslyriken. 

Den profana kärleken  blir nu till en återspegling av det gudomliga. folkobob har tidigare skrivit om Precious Angel, en låt som religionspsvetaren och Dylanentusiasten  Stephen H Webb beskriver så här i sin bok Dylan Redeemed (2006): "Precious Angel shows how Dylan was finally able to see the feminine in the light of the divine, rather than the divine in the light of the feminine."
 
Webbs ord om Precious Angel är i än högre grad giltiga för sången  Covenant Woman där sångjagets förtröstan till sin partner även blir ett sätt att närma sig Gud. 

Covenant woman got a contract with the Lord
Way up yonder, great will be her reward
Covenant woman Shining like a morning star
I know I can trust you to stay where you are

Efter varje vers följer en refräng som inte bara binder samman det förflutna med nuet och framtiden utan också sammanför det jordiska med det gudomliga:

And I just got to tell you 
I do intend
To stay closer than any friend
I just got to thank you
Once again
For making your prayers known
Unto heaven for me
And to you, always, so grateful 
I will forever be

Det finns dock en viktig skillnad mellan Precious Angel och Covenant Woman. Om den förra beskriver hur kvinnan fört sångjaget till Gud så beskriver den senare hur Gud fört kvinnan till sångjaget:

I've been broken, shattered like an empty cup
I'm just waiting on the lord to rebuild and fill me up
And I know He will do it 'cause He's faithful and He's true
He must have loved me so much to send me someone as fine as you

Bootleg Series 13: Trouble No More (utgiven 2017) finns en inspelning från en konsert i Civic Auditorium i Santa Monica den 20 november 1979. Det intensiva framförandet av Covenant Woman står där i skarp kontrast till den nedtonade  studioversion som senare kan hörs på albumet Saved (1980). 

I centrum av livearrangemanget hittar  vi en orgel som i långa vibranta solopartier utgör en förstärkning - eller snarare förlängning - av sångens redan högt uppdriva känsla av innerlig lycka och tacksamhet.  På samma gång ett vittnande och en kärleksförklaring. 

Författaren Lars Andersson skriver i essän "Psalmisten Dylan" (i antologin Elektriska drömmar, 1982) om sin fascination för albumet Saved i allmänhet och spåret Covenant Woman i synnerhet. Andersson jämför Dylans textvärldar med 1700-talets pietistiska psalmtradition och finner att de båda förenas av betoningen på "tacksägelse, förtröstan och lovprisning".  Andersson nämner också den pietistiska väckelserörelsen dragning åt erotiskt färgad brudmystik, men utelämnar härvid Covenant Woman. Tråkigt kan man tycka, särskilt som den tredje och avslutande versen onekligen har en del att erbjuda den som intresserar sig för sexuella undertoner i Dylans kristna lyrik:

Covenant woman, intimate little girl
Who knows those most secret things of me that are hidden from the world
You know we are strangers in a land we're passing through
I'll always be right by your side, I've got a covenant too

Det hela blir alltså till  ett slags triangeldrama där "the covenant" både kan vara förbundet mellan två makar och det förbund som finns mellan Gud och den troende. Huruvida det senare förbundet är ömsesidigt eller ensidigt är dock en trosfråga som folkobob med varm hand överlämnar åt närmsta teolog.

30 juli 2020

2 x Gotland och Summer Days (live version 2018)

Alskute Pale Ale 3,5% och Silte Saison 3,5%


folkobobs granne hade häromveckan den stora vänligheten att komma hem från Gotland med ett par lokalt tillverkade trekommafemmor. Då  utgångsdatumet var en smula kort avsmakas de båda nu utan vidare dröjsmål i denna storslagna Gotlandsspecial.

Alskute Farm & Brewery gör en ofiltrerad NEPA (New England Pale Ale). Färgen är ljusgul och inte helt klar. Tydlig doft av passionsfrukt. Tätt, långvarigt skum utan kläng. Örtig humlebeska men också en hel del mango och parfym. Josig munkänsla med behaglig kolsyra. Medellång brödig eftersmak med en aning papp.

Snausarve gårdsbryggeri ligger bakom Silte saison (en öltyp som bekant inte är helt vanlig folkölshyllorna). Färgen är blekgul och inte helt klar. Svag doft av jäst och örter Skummet är frasigt och sjunker snabbt ner utan att lämna rester. Ganska syrlig smak med en aning päron. Koriander i avslutet. Något stickig kolsyra. Jäst och citrongräs i eftersmaken.

Historieprofessorn Olof Rudbeck (1630-1702) drev i sitt monumentalverk Atlantica tesen att  folkvandringstidens goter härstammade just från Gotland. Tyvärr har teorin haft en smula svårt att vinna erkännande.


Summer Days (live version 2018)

Den gotiska litteraturen framstod länge som romantikens fulsnygga, men pinsamma kusin. Släktskapet var  visserligen odiskutabelt men de dramatiska poserna och förkärleken till gravstenar, spindelväv och fladdermöss omöjliggjorde varje intåg i de finare salongerna. Med sina förfallna slott, övergivna kloster och ständigt dimbeslöjade hedar framstod den gotiska strömningen helt enkelt som en smula löjlig.

I sin avhandling De mörka labyrinterna (2003) försöker litteraturvetaren Mattias Fyhr gå bortom de rent estetiska aspekterna och istället undersöka den gotiska litteraturens gemensamma tematik. Fyhr konstaterar att gotisk litteratur genomsyras av en atmosfär  av undergång, förfall och en känsla av "olösbarhet"; men framförallt menar Fyhr att den gotiska litteraturen kännetecknas av "grepp som ger texten labyrintiska egenskaper".

Fyhr lyfter fram en mängd olika konstnärskap som på olika sätt verkat i den gotiska traditionen. En del namn är väntade, andra mer överraskande. folkobob håller som vanligt utkik efter Bob Dylan och faktiskt nämns han i en fotnot om Bruno K. Öijers Giljotin. I övrigt ges han dock inget utrymme och det är inte utan att man blir en smula nyfiken på om det går att läsa Bob Dylan med Fyhrs svarta goth-glasögon.

Ta till exempel Summer Days från albumet Love and Theft från 2001.  På ytan är det en spänstig jumpblues men bakom de muntert ringande gitarrerna hopar sig ett mörker.

Låtens första hälft beskriver kärnfullt sångjagets väg från grisfarmare till Cadillacägare. Därmed återger den också essensen av Amerikas ekonomiska och politiska historia; från en brittisk kronkoloni med nybyggare och indianer till en finansiell och industriell stormakt på dekis.

Summer days, summer nights are gone
Summer days and the summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

I got a house on a hill, I got hogs all out in the mud
I got a house on a hill, I got hogs out lying in the mud
Got a long haired woman, she got royal indian blood

Everybody get ready - lift up your glasses and sing
Everybody get ready to lift up your glasses and sing
Well, I'm standin' on the table, I'm proposing a toast to the king

Well, I'm drivin' in the flats in a Cadillac car
The girls all say, "You're a worn out star."
My pockets are loaded and I´m spending every dime
How can you say you love someone else when you know it´s me all the time?

Well, the fog's so thick you can't spy the land
The fog is so thick that you can't even spy the land
What good are you anyway, if you can´t stand up to some old business man?

Sommaren är oåterkalleligen slut och sångjaget - eller om det nu är Amerika själv - en stjärna på väg ner. Vi bockar av förfallet och noterar samtidigt att undergången fortfarande ligger en bit bort. Därefter noterar vi  att vi är vilse i dimman. Snart ska vi konstatera att vi är mer vilse än så...

She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She's looking into my eyes, she´s holding my hand
She says, "You can't repeat the past," I say "You can't? 
What do you mean, you can't? Of course you can."

Where do you come from? Where do you go?
Sorry that´s nothin' you would need to know
Well, my back has been to the wall for so long, it's seems like it's stuck
Why don't you break my heart one more time just for good luck

Det nonsensartade meningsutbytet - för att inte tala om oförmågan att överhuvudtaget förflytta sig i rummet - stämmer onekligen väl överens med Fyhrs beskrivning av de "grepp som ger den gotiska litteraturen labyrintiska egenskaper":

"Med grepp avses motiv, teman och narratologiska tekniker som på någon nivå gör den skildrade    världen labyrintisk. Kategorin syns i miljöbeskrivningarna, i skildringar av huvudpersonernas uppträdande, i deras tankar, i deras kommunikation och avläsning av andra personers inre." (Fyhr 2003, folkobobs understrykning)

Förvirringen förstärks ytterligare av den oklara perspektiviseringen. Vem är egentligen sångens du? Lyssnaren, sångjaget eller det kvinnliga pronominat?

Därtill kommer det faktum att dialogen (om att upprepa det förflutna) är hämtad från F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. En hemlig ledtråd gömd i texten;  en textmässig motsvarighet till kinesiska askar och - enligt Fyhr - ännu ett exempel på en labyrintisk egenskap.

Summer Days avslutas vid flod som verkar utgöra tillvarons yttersta gräns. Många år senare kommer floden att korsas i Crossing the Rubicon (2020), men för tillfället verkar vi bli kvar på flodstranden.

Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
Standing by God´s river, my soul is beginnin' to shake
I´m countin' on you love to give me a break

Well, I'm leaving in the morning as soon as the dark clouds lift
Yes, I'm leaving in the morning just as soon as the dark clouds lift
Gonna break in the roof - set fire to the place as a parting gift.

Summer days, summer nights are gone
Summer days summer nights are gone
I know a place where there's still somethin' going on

Huruvida den planerade mordbranden verkligen kan lösa problemen är förstås tveksamt, inte minst med tanke på att sången slutar där den börjar, nämligen med  ett sakligt konstaterandet av att sommaren är över.  Vi har med andra ord rört oss i en cirkel och det samlade intrycket ligger onekligen nära det som Fyhr kallar en "atmosfär av olösbarhet":

[S]tämningen kan också bestå i att en situation tycks olösbar, t.ex. att en huvudperson gång på gång försöker utföra en handling utan att lyckas. Det kan vara en känsla av att något har hänt som inte går att rätta till eller att man befinner sig i en situation som man inte kan komma ut. (Fyhr 2003)

Livearrangemanget av Summer Days var länge snarlik studioversionen, men 2018 ändrade låten karaktär. Tempot sänktes och gitarrerna drog sig diskret tillbaka samtidigt som en fiol, trakterad av Donnie Herron, slöt an.  Resultatet blev en melankoliskt bakåtblickande western-swing.  Gammal men inte föråldrad, dammig men inte mossig. Som en gothversion av Bob Wills and His Texas Playboys.

29 juni 2020

Höga kusten och Crossing the Rubicon

Höga kusten 3,5%

Anrika Zeunerts bryggeri i Sollefteå (numera ägt av Kopparbergs) gör inte bara julmust, de gör också trekommafemman Höga Kusten - ett blandöl bestående av tre delar lager lager och en del ale.

Färgen är guldgul och helt klar. Tätt, långvarigt skumlock som sjunker ned till en trevlig kulle. Svag doft av vanilj och gräs. Ölet är ganska runt med försiktig beska, brödiga malttoner och viss sirapsötma. Kolsyran är i diskretaste laget. Citronzest i avslutet och kola och knäckebröd i den medellånga eftersmaken.

Burken pryds förstås av Höga kusten-bron, den drygt kilometerlånga hängbro som korsar Ångermanälven på 40 meters höjd.

Crossing the Rubicon

49 år före vår tideräkning korsar Julius Caesar och ett tusental legionärer Rubicon, floden som markerar gränsen mellan mellan den Galliska provinsen och Rom. Caesars plan är ett högriskprojekt av klassiskt märke - att avskaffa republiken och göra sig sig själv till kejsare

Till skillnad från Caesar - vars tid som kejsare fick ett abrupt slut efter bara fem år - har uttrycket "att korsa Rubicon" levt vidare desto längre som en metafor för en oåterkallelig handling med höga insatser och oklar utgång. I Bob Dylans Crossing the Rubicon, från det nyligen utgivna albumet Rough and Rowdy Ways, har dock innebörden förskjutits en smula. När Caesar korsade Rubicon befann sig fru Fortunas hjul fortfarande i rörelse, men hos Dylan har loppet varit kört sedan länge.

I crossed the Rubicon on the 14th day 
       of the most dangerous month of the year
At the worst time at the worst place - thats all I seem to hear
I got up early so I could greet the Godess of the Dawn
I painted my wagon - I abandoned all hope and crossed the Rubicon

Den fullständiga avsaknaden av illusioner får sin förklaring i andra versen där det blir tydligt att Dylans Rubicon har en helt annan sträckning än den rännil till flod som Caesar vadade över. Dylans Rubicon verkar rinna upp i Leadbelly och Howard Hawks Red River för att sedan ansluta sig till Dante och Vergilius Styx.

The Rubicon is the Red River, going gently as she flows
Redder then your ruby lips 
   and the blood that flows from the rose
Three miles north of purgatory - one step from the great beyond
I prayed to the cross and I kissed the girls and I crossed the Rubicon

Det kan  vara värt att notera skillnaden i tempus mellan titelns Crossing (the Rubicon) och omkvädets ...crossed (the Rubicon).  Sångjaget befinner sig nu på andra sidan och därmed blir Crossing the Rubicon till en slags fortsättning på låtar som Knockin' on Heavens Door (1973),  Tryin' to get to Heaven och Not Dark Yet (båda 1997). Dylan har i sitt  konstnärskap länge undersökt den gräns där livet upphör men alltid utifrån de levandes perspektiv.

Den som tror att livet skänkt insikter som gett lugn och harmoni får tänka om. Gång efter annan får vi ta del av fräna utfall och hämndfantasier mot ett namnlöst you som  ibland verkar vara en gammal flamma, ibland en hatad kärleksrival.

You defiled the most lovely flower in all womanhood
Others can be tolerant - others can be good
I´ll cut you up with a crooked knife 
      and I´ll miss you when you´re gone
I stood between heaven and earth and I crossed the Rubicon.

Denna lynnighet avspeglas också i det musikaliska framförandet där en bluestolva ständigt växlar mellan det stötiga och smeksamma.

Men så plötsligt - i den allra sista versen - återser vi en gammal bekant. Mona, som en gång i tiden bett sångjaget to keep away from the train lines,  Mona vars cracked country lips han för flera decennier sedan önskade få kyssa. Nu när slutet är över honom är det Mona han letar efter i minnets labyrinter.

Mona Baby, are you still in my mind -
    I truly believe that you are
Couldn't be anybody else but you who's come with me this far
The killing frost is on the ground 
   and the autumn leaves are gone
I lit the torch and I looked to the east and I crossed the Rubicon

Vi står inför - om inte bortom - det absoluta slutet. Om inte annat så bekräftas detta faktum av den diskreta nickningen till Autumn Leaves, en jazzschlager som tolkats av Dylan på Shadows in the Night (2015) och som med utsökt sentimentalitet beskriver saknaden efter en förlorad kärlek:

Since you went away the days grow long
And soon I'll hear old winter's song
but I miss you most of all my darling
When autumn leaves start to fall

Crossing the Rubicon slutar mitt i Autumn Leaves väntade vinter. Och det finns inga skäl att hoppas på en sommar.

31 maj 2020

Summer in Sweden och In the Summertime

Summer in Sweden 3,5%

Det verkar som om Haandbryggeriet i norska Drammen har tillverkat trekommafemman Summer in Sweden speciellt för den svenska marknaden.  Åtminstone hoppas folkobob att det förhåller sig så; med tanke på att det rådande Covid 19-ståhejet antagligen gjort det rätt svårt att kränga svenskflaggad öl i Norge.

Summer in Sweden är hursomhelst en IPA med vetemalt och tillsats av citron. Färgen blekgul och helt klar. Skummet är grovt och sjunker undan med visst kläng. Behaglig grapefruktsdoft. Fin beska och en tydlig citronton i smaken, även om kroppen på det stora hela är något tunn. Sträv munkänsla och pigg kolsyra som gränsar mot det stickiga. Medellång eftersmak med en aning krita.

In the Summertime

Tvärtemot vad många tror så är sommaren inte årets höjdpunkt utan snarare ett slags temporalt undantagstillstånd. Det som händer på sommaren räknas inte riktigt till verkligheten. 

Vad är väl sommarhuset och den tragiska sommarkatten annat än en  fantasi om ett liv i en evig pastoral idyll? En illusion som löses upp i takt med att krusbären mognar.

På samma sätt förhåller det sig med sommarförälskelsen. Ingen förväntar sig att den ska hålla och kanske just därför framlevs den i ett lika intensivt som världsfrånvänt rus. Vi kan lätt konstatera att ingen annan årstidsbunden känsloutlevelse verkar besitta denna kvalitet. Till exempel får ordet "sommarflirt" nästan sjuttontusen träffar på Google medan "vinterflirt" knappt ger tusen.

Det faktum att sommarförälskelsen är en chimär placerad  inuti en parentes utgör själva premissen för Bob Dylans In the Summertime - en ballad i mellantempo  från albumet Shot of Love (1981).

I texten försöker sångjaget få ordning på ett undflyende minne av en sommarförälskelse. Det går sådär - i alla fall i början - varför den första versen utmynnar i en serie frågor:

I was in your presence for an hour or so
Or was it a day? I truly don´t know
Where the sun never set, where the trees hung low
By that soft and shining sea
Did you respect me for what I did
Or for what I didn´t do, or for keeping it hid?
Did I lose my mind when I tried to get rid
Of everything you see?

Den inledande osäkerheten övergår så småningom i en bergsfast övertygelse som i sin tur generar ett lätt profetiskt tonfall:

I got the heart and you got the blood
We cut through iron and we cut through mud
Then came the warnin' that was before the flood
That set everybody free
Fools the made a mock of sin
Our loyalty they tried to win
But you were closer to me than my next of kin
When they didn't want to know or see

Strangers, they meddled in our affairs
Poverty and shame was theirs
But all that sufferin' was not to be compared
With the glory that is to be
And I'm still carrying the gift you gave
It's a part of me now, it's been cherished and saved
It´ll be with me unto the grave
And then unto eternity

De bibliskt färgade raderna om blod, synd och översvämningar står  i skarp kontrast till det avslappnade framförandet. Ett piano flankerat av gitarr, bas och trummor; därtill en lekfull munspelsfigur i introt och efter varje vers. Att det avspänt anspråkslösa uttrycket inte är en tillfällighet  utan resultatet av ett högst medvetet arbete  bekräftas i en intervju med Bill Flanagan 2009 där Dylan i förbigående nämner låten:

"I love those piano ballads. In my hometown walking down dark streets on quiet summer nights you would sometimes hear parlor music coming out of doorways and open windows. (...) I actually tried to conjure up that feeling once in a song I did called In the Summertime."

Under låtens gång inser man att texten kanske inte enbart handlar om en profan kärleksrelation och det är inte utan att man tänker på South Park-avsnittet där Eric Cartman berättar hur man skriver kristen rockmusik:

"All we have to do to make Christian song is take regular old songs and add Jesus stuff to them. See? All we have to do is cross out words like 'baby' and 'darling' and replace them with Jesus."

Även om In the Summerime onekligen är en aning mer subtil så går det lätt att föra över  skildringen av en helande och emanciperande kärlek (som dessutom leder till ett liv bortom graven) till en kristen föreställningsvärld.

Det är förstås också frestande att göra en biografisk tolkning. När Dylan skriver In the Sumertime  närmar han sig slutet på den intensivt religiösa period som inleddes med ett möte med Jesus i ett hotellrum i Tuscon, Arizona den 17 november 1978. Det är som om han nu ser tillbaka på den tid som varit och konstaterar att de insikter och erfarenheter som frälsningen och den religiösa gemenskapen gett honom har varit av godo, men att det var en speciell tid och  att han nu är en annan som inte riktigt passar ihop med  den han en gång var.

Ungefär som en sommarförälskelse med andra ord.