Innehållsdeklaration

Om mig:

Jag är en svensklärare som hösten 2016  startade bloggen folkobob för att tvinga mig själv att skriva mer. Målet var (och är) att regelbundet para ihop en folköl med en Bob Dylan-låt.  Hittills har det gått bra.


Om Bob Dylan:

Varje generation har haft sitt specifika sätt att förhålla sig till Bob Dylan. Fyrtiotalisterna såg honom som sin generations röst medan femtiotalisterna såg honom på Scandinavium 1978. Själv är jag född 1976 och för mig har Bob Dylan alltid utgjort en del av det klassiska rocketablissemanget. Någon som alltid har funnits, snarare än någon som alltid följt med; en oundviklig referenspunkt på samma sätt som Janis Joplin, Rolling Stones eller Elvis  Presley.

Min relation till Dylan är därför helt okomplicerad. När jag var 14 år  köpte jag Greatest Hits 1962-66 från Ginza i Nossebro. Skivan förändrade inte mitt liv. Jag gillade svadan i Subterranean  Homesick Blues och avskydde - då som nu - cirkusorkestern i Rainy Day Women No 12 & 35.

Det finns andra artister som påverkat mig mer genom åren, men Dylan har en förmåga att återkomma med jämna mellanrum och då han numera är rejält rotad bland skivlådor och bokhyllor är det bara att kapitulera. Dock äger jag bara en halvmeter bootlegs och mina knappologiska kunskaper är så gott som obefintliga. Dessutom har jag bara sett honom live en enda gång. Det är därför tveksamt om jag kvalificerar mig som Bobcat, Dylanolog eller ens Dylanman. Däremot är jag nog utan problem ett Dylanfan.

Om trekommafemmor:

Januari 1997 avslutade jag min värnplikt och började plugga på universitet. Det var också då som alkoholen i folköl började anges i volymprocent istället för (som tidigare) viktprocent. Resultatet blev att folkölen delades in i (billiga) 2,8:or och (dyra) 3,5:or. Om någon tog med sig ett sexpack 3,5:or till ett knytkalas eller till en picknick i stadsparken sågs det som en gentil gest som skänkte lite lyxkänsla åt tillställningen.

Det var först senare som jag insåg att alla inte delade min upplevelse av 3,5:or som en symbol för det goda livet. Tvärtom sågs den av många som själva sinnebilden för sunk och borderlinealkoholism. Denna balansakt mellan högt och lågt är intressant och gifter sig fint med Bob Dylans konstnärskap, som ju konsekvent utforskar den fina gränsen mellan finkultur och populärkultur.


Min ambition är att skriva om 3,5:an utan att halka in i den bristdiskurs som ofta används när man bedömer folköl. Jag undviker att se 3,5:an som en sämre variant av sin starkölssläkting, utan bedömer den istället utifrån dess egna premisser.

Avslutningsvis så framstår ju också 3,5:an - framvaskad genom decennier av alkoholpolitiskt beslutsfattande - som själva essensen av svensk kultur och mentalitet. Ungefär som Bob Dylan utgör essensen av amerikansk populärkultur. Långsökt? Inte alls.




När du vill vara dig själv en stund...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar