30 april 2019

Tempel Gaze och Shelter From the Storm (live version 1976)

Tempel Gaze 3,5%

Det lilla Uppsalabryggeriet Tempel Brygghus har de senaste åren tillverkat en rad karaktärsfulla suröl i folkölsformat. Det senaste tillskottet är Gaze - en syrlig veteöl smaksatt med citron och lakrits.

Ölet är kompakt mörkbrunt och släpper knappt igenom något ljus alls. Doft av fläder, citron och violpastiller. Skummet är tätt, långvarigt och lämnar kvar ett generöst draperi.

Ölet är syrligt men utan att sätta smaklökarna ur spel. Smaken beskrivs kanske bäst som en mild Berliner weisse med toner av björnbär och lime. Något stram munkänsla och lagom mycket kolsyra. Lakritsen (av typen vältuggad hälsokostaffärs-lakritsrot)  märks främst i eftersmaken, där den blir ensam kvar när de andra smakerna långsamt tonat bort. 

På burken stirrar ett stort, gult öga. Frågan är om det tillhör Cthulhu, Godzilla eller en helt vanlig krokodil.

Shelter From the Storm (live version 1976)

Om det inte vore för krokodilen så skulle Bob Dylans Shelter From the Storm  lätt kunna misstas för ännu en variation på temat "härjad och livstrött  man finner värme och vila hos öm och vårdande kvinna":

 'Twas in another lifetime, one of toil and blood
when blackness was a virtue and the road was full of mud
I came in from the wilderness, a creature void of form
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Not a word was spoke between us, there was little risk involved
Everything up to that point had been left unresolved
Try imagining  a place where it´s always safe and warm
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

I was burned out from exhaustion, buried in the hail
Poisoned in the bushes an' blown out on the trail
Hunted like a crocodile, ravaged in the corn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Att kontrastera en starkt idealiserad kvinnogestalt mot ett desillusionerat, manligt berättarjag är ett beprövat grepp som använts av såväl Dante som Hemmingway. Ändå är det svårt att inte ryckas med. Dels beror det på det suggestiva, ödesmättade bildspråket och dels på tredjeradernas sinnrikt konstruerade assonanser som konsekvent banar väg för den femstaviga slutfrasen shelter from the storm.  (...a-creature void of form... always safe and warm...).

Men så var det det där med krokodilen (...hunted like a crocodile, ravaged in the corn). Det är någonting som skaver med liknelsen om reptilen i majsfältet. Är den inte aningen långsökt och poetiskt överlastad? Dessutom bryter den mot sångens inre logik - man behöver ju knappast vara Steve Irwin för att inse att krokodiler ytterst sällan återfinns i majsfält.

Men det som sticker ut pockar ju också på uppmärksamhet och plötsligt inser man att raden om krokodilen i själva verket utgör sångens idémässiga kärna. Att Shelter From the Storm egentligen inte är en skildring av en kärleksrelation utan en slags idéskiss om villkoren för det mänskliga varat!

Genom hela sången möter vi nämligen tre samverkande motsatspar: På ena sidan står  kärlek, samvaro och kultur och på den andra känslokyla isolering och primitivism. Därmed blir Shelter From the Storm lika mycket en utvecklingssaga som ett möte mellan två människor. När vi först möter sångjaget är han en varelse som inte bara kommer från en plats utanför den mänsklig gemenskapen ( I came in from the wilderness, a creature void of form) utan också från en tid bortom den mänsklig gemenskapen ('Twas in another lifetime, one of toil and blood).

Den jagade krokodilen blir därmed en symbol för det utstötta och det primitiva - ett urtidsdjur från dy och bottenslam - medan majsfältet på ett nästan övertydligt sätt utgör dess motsats. Majsen har odlats och förädlats i tusentals år; majs är med andra ord en växt som är ett resultat av - och en grund för - mänsklig kultur. Det är också en växt som är känslig för kyla och som kräver mycket sol och värme.

Betraktat ur detta perspektiv blir det också fullt rimligt att  sångjaget vid två tillfällen placeras i scener som verkar vara hämtade från Bibelns  evangelier:

Suddenly I turned around and she was standin' there
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair
She walked up to me so gracefully 
     and took my crown of thorns
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

In a little hilltop village, they gambled for my clothes
I bargained for salvation an' they gave me a lethal dose
I offered up my my innocence and got repaid with scorn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

För berättelsen om korsfästelsen är också berättelsen om isolering. Först när Jesus förnekats av lärjungarna och isolerats från gemenskapen kan våldet triumfera över kärleksbudskapet.

I sitt verk Västerlandets undergång (1918-22) presenterar den tyske filosofen  Oswald Spengler en ide om att mänsklighetens består av cykler där kulturer föds och går under. Spengler menar att civilisationen är kulturens slutfas - en period som visserligen kännetecknas av materiellt välstånd men också av en andlig och känslomässig stagnation. Ett besläktat synsätt kan skymtas i Shelter from the Storm. När the deputy och the preacher gör entré beskrivs de på ett sätt som för tankarna till uppenbarelseboken. Det representerar tillsammans två aspekter av civilisationen - den världsliga, byråkratiserade makten och den hierarkiska, organiserade religionen:

Well, the deputy walks on hard nails and the preacher rides a mount
But nothing really matters much , it´s doom alone that counts
And the one-eyed undetaker, he blows a futile horn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Shelter From the Storm  utgör det näst sista spåret på 1975 års Blood on the tracks. Albumversionen är lågmäld, avskalad och akustisk med Dylans röst långt fram i mixen. Sången är avslappnad och aningen eftertänksam.

I Fort Collins, Colorado (den 23 maj 1976) närmar sig Dylan Shelter from the Storm från ett helt annat håll. I ryggen har han en nervig rockorkester och texten framförs med ett tonfall som i det närmaste är triumfatoriskt. Detta trots att de två avslutande verserna vittnar om att sångjaget återigen befinner sig ensam i ute kylan:

Now there´s a wall between us, somethin' there's been lost
I took too much for granted, I got my signals crossed
Just to think that it all began on an eventful morn
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Well I´m livin' in a foreign country but I´m bound to cross the line
Beauty walks on a razors edge, someday I'll make it mine
If I could only turn back the clock to when God and her were born
"Come in," she said "I´ll give you shelter from the storm"

Kanske räcker det att ha upplevt det genuint mänskliga en endaste gång för att synen på tillvaron ska ändras för resten av livet. Sångjaget vet nu säkert att det verkligen finns något annat och denna nyväckta livshunger har fördrivit både livsledan och uppgivenheten. Åtminstone låter det så på inspelningen från Fort Collins den 23 maj 1976.

31 mars 2019

Funkyland Stankalicious och Saved (live version 1980)

Funkyland Stankalicious 3,5%

Malmöbaserade Funkyland Fermentationists (en del av South Plains Brewing Company) är ett litet bryggeri som brygger sour ales under etiketten Funkyland. Folkölsvarianten heter Stankalicious och är smaksatt med granatäpple.

Färgen är rödrosa, inte helt olik outspädd rabarbersaft. Skummet snabbt och tunt och lämnar inga rester. Doft av vit druvjuice och hallonbåtar. Ölet är syrligt (rabarber och grapefrukt) men det finns också en subtil granatäppelsötma. Tuttifruttipastiller i avslutet. Kolsyran är pigg, gränsande mot stickig och förstärker  känslan av fruktläsk. Grenadin i eftersmaken.

Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte hur spridd Funkyland Stankalicious är, men det exemplar som provas nedan är hur som helst inköpt i Torna Hällestad Lanthandel - en bistro och mataffär som vurmar för det lokala och småskaliga.

På etiketten ser vi två fulsnygga dansare släppa loss. Kanske är de hipsters från Möllan, kanske är de blandmissbrukare från Seved.

Saved (live version 1980)

Vad är det som gör att viss musik lockar till dans, medan annan inte gör det? I artikeln Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music (i Public Library of Science 4/2014) försöker en tvärvetenskaplig forskargrupp bestående av musiker, neurobiologer och kognitionsvetare besvara frågan. Inledningsvis bekräftar de tidigare forskning och konstaterar att  människor verkar föredra melodier "which violate rhytmic expectations" framför det  rytmiskt förutsägbara. Enligt artikelförfattarna är det synkoperna som sätter oss i rörelse. Av någon anledning vill vår hjärna fylla i det förskjutna (eller helt uteblivna) taktslaget med en stampande fot eller en vickande höft.

Men artikelförfattarna gör också iakttagelsen att detta förhållande bara verkar gälla till en viss gräns. När den rytmiska komplexiteten (Level of Syncopation) blir alltför stor avtar såväl den musikaliska njutningen  (Experience of Pleasure) som  viljan till dans (Wanting to Move).⃰

För få synkoper tråkar ut oss, för många gör oss utmattade. Förhållandet ger därmed en inverterad U-kurva som implicerar den teoretiska möjligheten att med vetenskaplig exakthet och precision komponera låten med det ultimata svänget.

Hur stor del av Bob Dylans musikaliska produktion som manar till dans går förstås att diskutera, men att en låt som svänger mer än andra är titellåten från albumet Saved (1980) och allra mest svänger den på Paramount Theatre i Portland, Oregon den 16 januari 1980. ⃰  ⃰

Det börjar lite trevande. Ensam med sin gitarr slår Dylan an några ackord, letar efter takten, hittar den och börjar sedan - fortfarande ensam - vittna om sin frälsning och själsliga pånyttfödelse:

I was blinded by the devil
Born already ruined
Stone-cold dead
As I stepped out of the womb
By His grace I have been touched

By His words I have been healed
By His hand I´ve been delivered
By His spirit I've been sealed

Betoningen ligger konsekvent på det ord som följer efter anaforen  (By his grace I have been touched / By his words I have been healed / By His hand I´ve been delivered / By his spirit I've been sealed), ett grepp som leder tankarna till en pingstpastor under ett bönemöte.

Versen följs omedelbart av refrängen, samtidigt som bandet sätter igång. En slitstark gitarrfigur ställer sig resolut i låtens centrum. Kring denna kretsar sedan ett funkigt trumkomp, en tamburin i baktakt, en vandrade bas och en gospelkör som accentuerar, svarar och fyller i den text som Dylan sjunger fram. Forskargruppen bakom Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music hade antagligen nickat instämmande.

De stränga förmaningarna om dygd och underkastelse som så ofta dominerar  Dylans kristna texter ersätts i refrängen av explicit glädje och tacksamhet:

I´ve been saved 
By the blood of the lamb (x 2)
And I´m so glad
Yes I´m so glad
So glad
I want thank You, Lord
I just  want to thank You, Lord
Thank You, Lord

Att Bob Dylans allra svängigaste låt tillkommer under hans kristna period kan vid en första betraktelse verka motsägelsefullt, men egentligen är det logiskt. Visserligen är dagens förhållande mellan kristendom och extatisk dans en aning ansträngt men så har det inte alltid varit. Den holländske religionsfilosofen Gerardus van der Leeuw beskriver i sin bok Vom Heiligen in der Kunst (1932) relationen mellan dans och religion så här:

The man who invented the dance did not only discover himself, he discovered God. For he stepped into a new dimension of his existence. To dance means always to see oneself dancing, feel oneself dancing. (...) This is what makes the dance as an art so broad and inclusive: the boundaries of the body and soul open, and whoever dances feels how boundary after boundary falls away. (till engelska av David E. Green 1965)

Enligt  Leeuw har dock dansen i den kristna traditionen sedan länge stagnerat, ett faktum som han är den förste att beklaga:

... in the Bible, movement is everything; God is movement. (...) His creation is no clumsy piece of work, but a progression into the world, which Dante follows in the last canto of his Paradiso: "Love, wich makes the sun circle like the stars." It is the curse of theology always to forget that God is love, that is movement. The dance reminds it.

I Bibeln möter vi oftast dansen som ett uttryck för lovsång och hänförelse, och faktiskt verkar dansen stå över människan själv. När David återför förbundsarken till Jerusalem kompletterar han sitt brännoffer med en dans som är så lössläppt och ohämmad att Mikal - den kvinna han är trolovad med - vänder sig bort i förakt:

När de som bar Herrens ark hade hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Då herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom. (2 Sam. 6:13-16)

Även Dylans publik håller sig till en början kallsinnig till tacksägelsen och dansglädjen. Enligt Dylanologen Clinton Heylin blir mottagandet dock mer entusiastiskt allt eftersom turnén fortsätter. Huruvida detta beror på närheten till gud eller synkopernas inverkan på synapserna kan man förstås bara spekulera i.

⃰ Intressant nog avtar viljan till dans snabbare än den musikaliska njutningen, något som kanske kan förklara varför modern jazz oftast spisas sittande.
⃰  ⃰Enligt skivans booklet äger konserten rum den 12 januari; dock saknas denna konsert på bobdylan.com.

27 februari 2019

Argus Camaro och Romance in Durango (live version 1975)

Argus Camaro 3,5%

Lite då och då har den tyska lågpriskedjan Lidl mexikanska kampanjveckor.  Huruvida utökat tacosortiment är ett spännande grepp eller ett trött geschäft låter folkobob vara osagt. Istället noterar vi fackmannamässigt att nachopåsarna och salsaburkarna ofta får sällskap av trekommafemman Argus Camaro.


Ölet är en ljus lager med majs i malten och det är uppenbart att Lidl har designat flaskan efter mexikanska storsäljare som Sol och Corona (om än med ett extra lager kitsch i form av en aztekkalender och en sombrero). 

Färgen är gul och helt klar. Skummet är varken högt eller långvarigt, men bildar en fin och slitstark float över hela ytan. Svag doft av picklad lime. Kroppen är klen och smaken tunn. Något stickig munkänsla. En tydlig citronton (typ WC-anka) livar upp avslutet. Den långa eftersmaken domineras helt av en kemisk beska som påminner en hel del om de blanddrycker med tequila, lime och öl som man mot bättre vetande köper på utlandssemestern.


Romance in Durango (live version 1975)

Att den amerikanske rockpoeten Bob Dylan hyser en fascination för Mexico och Latinamerika är allmänt känt. Åtminstone i Dylankretsar. Folkobob har tidigare berört ämnet i en post om Spanish is the Loving Tongue, men frågan är om Dylans latinofili någonsin varit mer uppenbar än på Romance in Durango. Låten skrevs och spelades in sommaren 1975 och framfördes sedan ett trettiotal gånger under Rolling Thunder turnén. 

På Palace Theater i Waterbury, Connecticut den 11 november 1975 introducerar Dylan låten så här:

”Here is a new song. You probably haven’t heard this one before. We gonna’ dedicate it to Sam Peckinpah”.

Att Dylan väljer att föra samman Romance in Durango med regissören Peckinpah är intressant, men knappast förvånande.

För det första hade Dylan en liten roll i Peckinpahs film Pat Garrett and Billy the Kid (1973). Produktionen kantades av problem och Dylan fick tillbringa åtskilliga månader i mexikanska Durango.

För det andra har Romance in Durango många likheter med flera av Peckinpahs westernfilmer.  I texten möter vi - liksom i Pat Garrett and Billy the Kid - en person som lever på lånad tid. En viddernas man med döden i hälarna. Trots detta - eller kanske just på grund av detta - genomsyras texten av en uppskruvad livskänsla där varje ögonblick är en källa till berusning och förundran. De inledande verserna anger tonen:

Hot chili peppers in the blistering sun
Dust on my face and my cape
Me and Magdalena on the run
I think this time we shall escape

Sold my guitar to the bakers son
For a few crumbs and a place to hide
But I can get another one
And I´ll play for Magdalena as we ride

Exakt vad som tvingat sångjaget och Magdalena på flykt får vi förstås aldrig reda på. Är det en urspårad kärleksaffär eller ett revolutionärt bankrån? Ingen vet.

Ett återkommande motiv i Romance in Durango är bilden av hur människan framlever sina dagar i spåren av det förflutna:

Past Aztec ruins and the ghost of our people
hoofbeats like castanets on stone
At night I dream of bells in the village steeple
Then I see the bloody face of Ramon

Was it me that shot him down in the cantina
Was it my hand that held the gun?
Come, let us fly, my Magdalena
The dogs are barking and what´s done is done

Tanken på en tillvaro som går att reducera till en obetydlig länk i en existentiell kedja utan slut kan vid en första anblick verka nedslående, men faktiskt förstärker den indirekt textens allmänna livseufori. I kontrast mot den döde Ramon blir livet både en besvärjelse och en lovsång. Tillvaron är ett rasande, berusande nu, det förflutna ett töcken och döden ett oåterkalleligt slut.

Betraktat ur detta perspektiv blir den spanska refrängraden ”Agarrame, mi vida” utsökt tvetydig. I sin helhet lyder refrängen så här:

No Ilores, mi querida (gråt inte min kära)
Dios no vigila (Gud vakar över oss)
Soon the horse will tak us to Durango
Agarrame, mi vida (håll fast mig, mitt liv/min livs älskade)
Soon the desert will be gone
Soon you will be dancing the fandango

Mi vida översätts enklast till ”mitt liv”, men i överförd betydelse kan uttrycket också syfta på kärleken till en person. Således kan aggarame mi vida på en och samma gång - och helt utan motsättning - både beskriva sångjagets strävan att  leva livet fullt ut och på  kärleken till Magdalena.  Och faktum är att sångjaget är så upptagen av livet att han knappt märker när han dör:

Was that the thunder that I heard?
My head is vibrating, I feel a sharp pain
Come sit by me don´t say a word
Oh, can it be that I am slain

I jämförelse med den såsiga albumversionen på Desire (1976) är framförandena av Romance in Durango under 1975 års turné betydligt mer dynamiska. Ta till exempel inspelningen från Waterbury, Connecticut.

De mexikanska inslagen är uppskruvade till max. Sången i versen går i Bolerotakt och ackompanjeras av en fiol, ett par kastanjetter och en handfull akustiska gitarrer. Det hela påminner inte så lite om en Mariachiorkester utan blås. I skarp kontrast till versens staccatoartade frasering står refrängen; smidig och melodisk rinner den fram.

Romance in Durango är ett samarbete mellan Dylan och Jacques Levy och kanske kan den senares teaterbakgrund vara förklaringen till att nästan varje vers innehåller en rad som förmedlar ett direkt och omedelbart sinnesintryck - alltifrån upplevelser av smak och temperatur (Hot Chili peppers in the blistering sun) till audiella (Hoofbeats like castanets on stone) och taktila förnimmelser (My head is vibrating, I feel a sharp pain). 

De många kärnfulla beskrivningarna skapar tillsammans en närvarokänsla bortom det intellektuella och det analytiska. Det är förstås logiskt och man behöver varken vara en hästburen revolverman eller new age-anstruken livscoach för att erkänna  motsättningen mellan känsla och tanke. 

Sentir es vivir - att känna är att leva.

30 januari 2019

Oppigpårds Winter Ale och Tell Ol' Bill

Oppigårds Winter Ale 3,5%


I utkanten av Hedemora hittar man det lokala bryggeriet Oppigårds; ett småskaligt bryggimperium, skapat av hemvändaren och eldsjälen Björn Falkeström. Oppigårds ordinarie trekommafemma har i vinter fått sällskap av säsongsölet Winter Pale Ale.

Tydlig doft av aprikos. Ölet är varmt  kopparfärgat och helt klart. Skummet  är tätt och långvarigt och sjunker långsamt undan till en tydlig kulle. En del rester på glasets insida (det är för övrigt väldigt ovanligt att skummet lämnar rester på glasets utsida).  Rejäl, ganska torr humlebeska. Ölet är inte särskilt sött men den uppmärksamme hittar ett diskret stråk av vaniljkola. Lång eftersmak med mycket bröd och en aning krita. Kolsyran  något stickig.

Både Stockholm och Karlskrona har - oberoende av varandra - utnämnt sig själva till "Sveriges svar på Venedig" medan Norrköping förärats  epitetet "Sveriges svar på Manchester". Mig veterligen har ännu ingen gjort anspråk på titeln "Sveriges svar på Hibbing, Minnesota", men frågan är om inte just Hedemora är den ort som kommer närmast.

Förutom de rent geografiska likheterna (inlandsväder, småbruk och skog) så har både Hedemora och Hibbing genom åren kommit att  präglas av sina gruvor. Hedemoras zinkgruva är en av Sveriges äldsta gruvor, och liksom Hibbings Hull Rust Mine är den fortfarande i drift.

Tell Ol' Bill

I Niki Caros film North Country (löst baserad på rättsfallet Jenson vs. Eveleth Taconite Co) får vi följa den ensamstående tvåbarnsmamman Josey Aimes kamp mot sexuella trakasserier i en gruva i Minnesota. Både gruvledningen och det manliga arbetarkollektivet blundar för de upprepade kränkningarna och till slut återstår ingen annan utväg än att att stämma gruvbolaget - det företag som alla i det lilla samhället är beroende av. En långdragen och uppslitande rättsprocess tar sin början.

North Country hade premiär hösten 2005 och fick ett blandat mottagande. Visserligen fanns det en rejäl slagsida åt det sentimentala, men Chris Menges stämningsfulla foto av gruvmiljöerna kring Hibbing imponerade, liksom Charlize Theron i rollen som den hårt pressade  Josey Aimes.

För det publiksegment som också intresserade sig för Bob Dylan fanns det dock ytterligare ett skäl att lösa biljett. Den uppmärksamme biobesökaren kunde i ett par scener nämligen få höra den nyskrivna Dylanlåten Tell Ol´ Bill. 

I den korsvis rimmade texten möter vi ett sångjag som helt och hållet är utlämnad åt sig själv. Här närs varken illusioner eller falska förhoppningar:

The river whispers in my ear
I´ve hardly a penny to my name
The heavens never seemed so near
All of my body glows with flame

The tempest struggles in the air
And to myself alone I sing
It could sink me then and there
I can hear the echoes ring

I tried to find one smiling face
To drive the shadow from my head
I´m stranded in this nameless place
Lying restless in a heavy bed

Samtidigt finns det ett fascinerande stråk av energifyllt, nästan trotsigt motstånd (All of my body glows with flame och ... to myself alone I sing) som för tankarna till filmens utstötta och isolerade - men aldrig uppgivna - Josey Aimes.

Textens tvetydighet förstärks av det musikaliska arrangemanget. Till skillnad från den alternativa, långsamma mollversion som gavs ut på Bootleg Series vol. 8: Tell Tale Signs är filmens Tell Ol´Bill en snabbfotad historia i dur. Även instrumenteringen är annorlunda. Den alternativa versionen är en jazzig blues med ett piano i centrum medan filmversionen snarare är utformad som en traditionell bluegrass med fiol.

Huruvida Dylan verkligen hade manuset i handen när han knåpade ihop Tell Ol´ Bill är förstås omöjligt att veta. Säkert är dock att låten skrevs speciellt till filmen North Country och att någon sedan har valt att placera låten i filmen.  Och det är  svårt att  neka till att de båda berikar varandra.

North Country inleds med att Josey bryter upp från upp från ett misshandelsförhållande, packar in barnen i bilen och kör tillbaka till sitt föräldrahem. Därmed befinner hon sig exakt på den punkt som hon en gång startade ifrån. Och även här kan vi konstaterar att  låten och filmen överlappar varandra; när filmen spelas in har även hibbingsonen Bob Dylan påbörjat en hemresa, låt vara på ett mer konstnärligt plan.

I sin bok Song of the North Country a Midwest Framework to the Songs of Bob Dylan (2010) visar den amerikanske litteraturvetaren David Pichaske hur Bob Dylans konstnärskap formats och påverkats av uppväxten i Hibbing. Dessutom hävdar Pichaske att detta avtryck med åren blivit allt tydligare.

"I argue that Bob Dylan's language and character reflect the rural Midwest and Minnesota, a place where - as Bob Dylan himself understands - America´s myths and strengths are less extinct than they might be elsewhere in the country" (Pichaske 2010)

Pichaske undersöker bland annat mellanvästerns språk (till exempel uttal och idiomatiska uttryck) och specifika mentalitet och livssyn, men också hur mellanvästerns natur- och kulturmiljöer märks i Dylans texter. Han är förstås väl medveten om att Dylan knappast är en naturlyriker men konstaterar ändå att de miljöbeskrivningar som finns ofta verkar vara hämtade från omgivningarna kring Hibbing. Vidare menar Pichaske att naturen i Dylans senare produktion  (från och med 1997 års Time out of  Mind) allt oftare utgörs av frusna vinterlandskap.

Pichaskes resonemng överensstämmer nästan löjligt väl med Tel Ol´Bill. Sjöarna ligger stilla, träden står nakna och snön faller över sångjaget. Ett järnmoln flyter förbi på himlen och för tankarna till Minnesota och Michigans malmfält.

I walk by tranquil lakes and streams 
As each new season's dawn awaits
I lay awake at night with troubled dreams
The enemy is at the gate

Beneath the thunder blasted trees
The words are ringin' off your tongue 
The ground is hard in times like these
Stars are cold, the night is young

The rocks are bleak, the trees are bear
Iron clouds go floating by
Snowflakes fallin'  in my hair
Beneath the grey and stormy sky.

Att återvända till rötterna ger i bästa fall en ökad förståelse av det egna jaget. Dock är återvändandet sällan okomplicerat. Upplevelsen av att återigen befinna sig på startpunkten är ju också ett slags bevis på att livet egentligen inte leder någonstans. Att känslan av framåtrörelse - när allt kom omkring - bara var en illusion.