Eslöfs lager 3,5%
Det har snart gått tre år sedan
folkobob senast provade ett öl från
Remmarlöv gårdsbryggeri. Nu har det blivit dags igen och vi kan konstatera att med Eslöfs lager har bryggeriet nu trätt in i giganternas arena - ljus, filtrerad lager i trekommafemprocentsformat.
Ölet är ljusgult och helt klart. Högt frasande skum som snabbt sjunker undan utan att lämna rester. Svag doft av citrus och.... herrparfym (!). Rena, tydliga brödsmaker och krispig humlebeska. Citronzest och honung dominerar den medellånga eftersmaken. Aningen stickig kolsyra.
Eslöv har ju länge fått stå ut med epitet "Sveriges tråkigaste stad". En smula oförtjänt kan tyckas då den som letar efter upplevelser lätt kan slinka in på
Hotell Stenson och beskåda den kostym som Nils Poppe bar i filmerna om den muntre paragrafryttaren Sten Stensson Sten.
Filmerna om Sten Stensson Sten rönte aldrig några internationella framgångar vilket kanske berodde på ett översättningsproblem. Stone Stonesson Stone låter liksom inte lika kul.
Like a Rolling Stone (live version 1966)
Att åsikterna går isär kring vilken låt som egentligen är Bob Dylans bästa är förstås ett understatement som heter duga. Däremot råder det hyfsat stor enighet kring vilken Dylanlåt som är den viktigaste, nämligen Like a Rolling Stone.
Själva låten behöver knappast någon närmare presentation. Sedan
Like a Rolling Stone släpptes som förstasingel till albumet
Higway 61 revisited den 20 juli 1965 har nog ingen annan låt i pop- och rockhistorien genomlysts mer. Historien om hur Al Kooper lurade till sig en plats vid orgeln hör till populärkulturell allmänbildning liksom hur den då rekordlånga speltiden på sex minuter och tretton sekunder tvingade radiostationer att mixa ihop de två singelsidorna.
Den sinnrikt rimmade texten är utformad som en insinuativ anklagelseakt mot en person som verkar ha slungats ut i ett socialt och materiellt utanförskap.
Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't you?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' you
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.
Efter varje vers följer en refräng där sångjaget uppfodrande frågar:
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone.
Låten har funnits med vid flera av Dylans konstnärliga brytpunkter. När Dylan gör sin elektriska spelning på Newport folk festival 1965 hittar man Like a Rolling Stone i låtlistan; likaså när han - efter flera års tystnad - gör ett utsökt svajigt framträdande på Isle of Wight-festivalen 1969. Listan kan göras längre. När Dylan återigen plockar upp sina gamla låtar efter en intensivt evangelikal period är Like a Rolling Stone den han spelar allra först.
Men det allra mest berömda framförandet av Like a Rolling Stone är nog det i Manchester Free Trade Hall den 17 maj 1966. Under hela Englandsturnén hade konserternas elektrifierade halva mötts av högljudda burop och busvisslingssabotage, något som brukar förklaras med att det folksångsorienterade publiksegmentet kände sig svikna av den elgitarrbehängde Dylan och dennes slamrande kompband.
Den brittiske skriftställaren Christoffer P. Lee som ägnat en en stor del av sin författargärning åt 1966 års turné - och då särskilt spelningen i Free Trade Hall - menar att häcklandet indirekt var orkestrerat av det brittiska kommunistpartiet (Communist Party of Great Britain) via ett nätverk av politiskt dogmatiska folksångsklubbar. I Lees artikel Like the Night: Reception and Reaction Dylan UK 1966 (University of Minnesota Press 2009) refereras den sjungande kommunisten Ewan McColl (kanske mest känd för "Dirty Old Town") som uppskattar medlemsantalet i partiets folksångarklubbar till minst elvatusen.
Enligt Lee uppstod partigängarnas antipatier mot Bob Dylan redan under det första Englandsbesöket 1962. Orsakerna verkar vara lika mycket personliga som politiska. Det är lätt att se hur Dylans borgerliga individualism, amerikanska rockstjärnemaner och elförstärkta modernism sågs som ett hot av Englands politiserade, ultratraditionalistiska folksångarrörelse. Emellertid kan det diskuteras huruvida den nye Dylan även signalerade kommersialism och big buisness. Den amerikanske marxisten och journalisten Mike Marqusee hävdar till exempel att det som provocerade folksångarkretsen också verkar ha provocerat rocketablissemanget:
"The market for rock-tinged music played with electric guitars, bass and drums was clearly larger than the market for solo accoustic folk. But the accusation of sellout was and remains curious. Usually, selling out implies a compromise with popular taste, a watering-down a sinking to a lower common denominator. But Dylan's border-busting sound of 1965 was nothing if not challenging - to radio DJs as much to folk conservatives." (Marqusee i Wicked Messenger 2005)
Under Englandsturnén 1966 är Like a Rolling Rolling Stone för det mesta placerad som sistalåt och Manchester Free Trade Hall utgör härvid inget undantag. Men det är förstås det som händer innan låten ens hunnit börja som skrivit in framträdandet i rockhistoriens annaler. Så snart som applåderna och buropen från den föregående låten (Ballad of a Thin Man) ebbat ut hörs nämligen en röst i publiken ropa "Judas!" - följt av skrattsalvor och applåder.
Det är ingen tvekan om att Judas-ropet sitter perfekt, både när det gäller tajming och innehåll. Den judiske, dekadente rockaren som sår split bland leden av idealistiska traditionsbärare. Ropet ger konflikten en biblisk anstrykning tillsammans med en däven dunst av antisemitism.
Dylan svarar nonchalant "I don´t believe you.... you´re a liar..." varpå han vänder han sig mot bandet och säger "Play it fucking loud...". Därefter släpps en rasande version av Like a Rolling Rolling Stone lös.
Det är högljutt och skramligt men spelgädjen - eller om det kanske är revanschlusta - är påtaglig. Sången är gäll och ligger långt fram i ljudbilden (Official Bootleg Series vol. 4) och den återkommande frågan "How does it feeeeel" blir nästan till ett ylande.
Framförandet är lika mycket en uppsluppen karnevalistisk yra som en hånfull provokation. Kanske kan man hitta förklaringen till den motsägelsefulla reaktionen i själva texten. Närmare bestämt i pronomenet "you". Enligt den kanadensiske litteraturvetaren Stephen Scobie är frågan om rocktextens "du" särskilt komplex när det gäller Dylan:
"[B]ear in mind that the "you" of a Dylan song is always a multiple other, and that in some ways the addressee is also Bob Dylan himself, the audience, or even God." (Scobie 2003)
Det är såklart lockande att tänka sig hur en förtörnad, stridslysten Dylan väntar till sista låtens andra vers för att spy galla över de knastertorra frasradikalerna som ännu en gång ställt sig i vägen för hans kreativa utlevelse - trista, fantasilösa häcklare vilka inte riktigt fattat att en ny tid har brutit in:
You've gone to the finest school all right, Miss Lonely
But you know you only used to get juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street
And now you find out you're gonna have to get used to it
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but you now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?
Men det går att vrida det hela ytterligare ett varv. I slutet av texten förstår vi att den som omsjungs upplever en känsla av transcendental befrielse när inget mer finns att dölja och allt ligger i öppen dager. "When you got nothing, you got nothing to lose / You're invisible now, you got no secrets to conceal".
Denna tvetydighet verkar finnas nedärvd i låtens DNA. Strofen "Like a Rolling Stone" alluderar både till Muddy Waters Manish Boy ("I'm a natural born lover's man / I'm a rolling stone!") och Hank Williams Lost Higway ("I'm a rolling stone all alone and lost / For a life in sin I have paid the cost"). Vi kan konstatera att liknelsen med en sten i ständig rörelse används på två helt motsatta sätt. Hos Water representerar den rullande stenen frihet och självförverkligande, hos Williams lidande och prövningar.
Därmed kan Like a Rolling Stone även sägas handla om Dylan själv som i triumf låtit förklädnaden falla; att det sedan visade sig finnas ytterligare några lager masker därunder är en annan historia.
