Ysta Trekommafem
I julas provade folkobob julölet från Österlenbryggarna och Bryggeriet i Ystad. Nu har turen kommit till deras ordinarie trekommafemma. Ölet - som lämpligt nog heter Ysta Trekommafem - är ett ofiltrerat färsköl med en hel del syra och jäst. Paletten känns igen från julölet, men fungerar avsevärt bättre i ett ljust öl med lite mikrobryggeri-färsköl-stuk. Däremot fattar jag fortfarande inte varför man slopar d:et i Ystad.
Färgen är guldgul och något oklar. Doften är svag med malt, jäst, och jasmin. Det grova skummet sjunker undan ganska snabbt. Behagligt kolsyrat. Ölet är inte särskilt beskt, men däremot lite syrligt. Jäst, citrus och lite aprikos smaken. Eftersmaken är medellång med en del bröd (och jäst).
Ängeln som dricker öl på etiketten är hämtad från Änglahuset på Stora Norregatan; en klassisk sevärdhet för tyskar och mellanstadieklasser. En annan, mer audiell attraktion är den tornväktare som nattetid blåser i en lur från Mariakyrkans torn.
Färgen är guldgul och något oklar. Doften är svag med malt, jäst, och jasmin. Det grova skummet sjunker undan ganska snabbt. Behagligt kolsyrat. Ölet är inte särskilt beskt, men däremot lite syrligt. Jäst, citrus och lite aprikos smaken. Eftersmaken är medellång med en del bröd (och jäst).Ängeln som dricker öl på etiketten är hämtad från Änglahuset på Stora Norregatan; en klassisk sevärdhet för tyskar och mellanstadieklasser. En annan, mer audiell attraktion är den tornväktare som nattetid blåser i en lur från Mariakyrkans torn.
Three Angels
Som näst sista spår på New Morning (1970) hittar man Three Angels, en låt om änglar som blåser i lurar. Om man nu kan kalla det för låt. Mot en sakralt färgad ljudkuliss reciteras följande text:
Three angels up above the street
Each one plying a horn
Dressed in green robes with wings that stick out
They've been there since Christmas morn
The wildest cat from a Montana passes by in a flash
Then a lady in a bright orange dress
One U-Haul trailer, a truck with no wheels
The Tenth Avenue bus going west
The dogs and pigeons fly up and they flutter around
A man with a badge skips by
Three fellas crawlin' on their way back to work
Nobody stops to ask why
The bakery truck stops outside of that fence
Where the angels stand high on their poles
The driver peeks out, trying to find one face
In this concrete world full of souls
The angels play on their horns all day
The whole earth in progression seems to pass by
But does anyone hear the music they play
Does anyone even try?
Deklamationen samverkar med ett enkelt ackompanjemang där bas, trummor och gitarr understödjer en kyrkodoftande orgel och kör. Vidare har uppläsningen anpassats till rytmen så att varje rad sträcker sig över precis fyra takter. På ett sätt utgör Three Angels en slags tonsatta linernotes; en bakgrund mot vilken resten av albumet kan förstås. Ett annat sätt att se det är att Three Angels fungerar som ett intro till den låt som följer; lovsången och bönen Father of Night. Eller så är recitationen helt enkelt en uttrycksform som Dylan experimenterade med vid denna tid. På samma skiva finns nämligen också den formmässigt besläktade låten If Dogs Run Free där en text om frihet och självförverkligande läses upp till tonerna av ett jazzigt cocktailpiano.
Även om själva framförande lutar åt det kuriosa så är texten av klassiskt Dylansnitt. Halvsmälta intryck från gatuvimlet förs ihop lite huller om buller till en impressionistisk ögonblicksbild. (The wildest cat from a Montana passes by in a flash / Then a lady in a bright orange dress / One U-Haul trailer, a truck with no wheels / The Tenth Avenue bus going west). Känslan av spontanitet förstärks av att assonanserna är precis lagom tydliga och precis lagom inkonsekventa för att skapa en känsla av oreflekterat talflöde. Greppet känns igen från otaliga Dylan-låtar.
Änglarna i Three Angels verkar vara ett konglomerat av flera bibliska änglar. Förutom den ängel som förkunnar Jesu födelse (Luk. 2:10-12) så hittar vi även de sju änglar vars basunspelande startar apokalypsen (Upp. 8:6-13) samt de tre änglar som proklamerar att Guds rike är nära (Upp. 14:6-19).
I skarp kontrast till de bibliska änglarna och deras ömsom skräckslagna, ömsom vördnadsfulla publik står Dylans änglar som helt obemärkta blåser i sina horn: "The angels play on their horns all day / The whole earth in progression seems to pass by / But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?". Vi är med andra ord oförmögna att höra Guds röst och uppfatta tillvarons mirakel där vi hastar fram genom livet.
Paradoxalt nog så vänds detta budskap till sin egna motsats i Three Angels. Det verkar snarare vara som så att det är änglarna som är statiska och frånkopplade, medan de framrusande människorna är verkliga och närvarande. "But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?" Svaret på frågan är nog att den ständiga rörelse och mänskliga mångfald som omger oss är minst lika intressant som änglatrumpeterna. Åtminstone när den skildras av Dylan.
Three angels up above the street
Each one plying a horn
Dressed in green robes with wings that stick out
They've been there since Christmas morn
The wildest cat from a Montana passes by in a flash
Then a lady in a bright orange dress
One U-Haul trailer, a truck with no wheels
The Tenth Avenue bus going west
The dogs and pigeons fly up and they flutter around
A man with a badge skips by
Three fellas crawlin' on their way back to work
Nobody stops to ask why
The bakery truck stops outside of that fence
Where the angels stand high on their poles
The driver peeks out, trying to find one face
In this concrete world full of souls
The angels play on their horns all day
The whole earth in progression seems to pass by
But does anyone hear the music they play
Does anyone even try?
Deklamationen samverkar med ett enkelt ackompanjemang där bas, trummor och gitarr understödjer en kyrkodoftande orgel och kör. Vidare har uppläsningen anpassats till rytmen så att varje rad sträcker sig över precis fyra takter. På ett sätt utgör Three Angels en slags tonsatta linernotes; en bakgrund mot vilken resten av albumet kan förstås. Ett annat sätt att se det är att Three Angels fungerar som ett intro till den låt som följer; lovsången och bönen Father of Night. Eller så är recitationen helt enkelt en uttrycksform som Dylan experimenterade med vid denna tid. På samma skiva finns nämligen också den formmässigt besläktade låten If Dogs Run Free där en text om frihet och självförverkligande läses upp till tonerna av ett jazzigt cocktailpiano.
Även om själva framförande lutar åt det kuriosa så är texten av klassiskt Dylansnitt. Halvsmälta intryck från gatuvimlet förs ihop lite huller om buller till en impressionistisk ögonblicksbild. (The wildest cat from a Montana passes by in a flash / Then a lady in a bright orange dress / One U-Haul trailer, a truck with no wheels / The Tenth Avenue bus going west). Känslan av spontanitet förstärks av att assonanserna är precis lagom tydliga och precis lagom inkonsekventa för att skapa en känsla av oreflekterat talflöde. Greppet känns igen från otaliga Dylan-låtar.Änglarna i Three Angels verkar vara ett konglomerat av flera bibliska änglar. Förutom den ängel som förkunnar Jesu födelse (Luk. 2:10-12) så hittar vi även de sju änglar vars basunspelande startar apokalypsen (Upp. 8:6-13) samt de tre änglar som proklamerar att Guds rike är nära (Upp. 14:6-19).
I skarp kontrast till de bibliska änglarna och deras ömsom skräckslagna, ömsom vördnadsfulla publik står Dylans änglar som helt obemärkta blåser i sina horn: "The angels play on their horns all day / The whole earth in progression seems to pass by / But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?". Vi är med andra ord oförmögna att höra Guds röst och uppfatta tillvarons mirakel där vi hastar fram genom livet.
Paradoxalt nog så vänds detta budskap till sin egna motsats i Three Angels. Det verkar snarare vara som så att det är änglarna som är statiska och frånkopplade, medan de framrusande människorna är verkliga och närvarande. "But does anyone hear the music they play / Does anyone even try?" Svaret på frågan är nog att den ständiga rörelse och mänskliga mångfald som omger oss är minst lika intressant som änglatrumpeterna. Åtminstone när den skildras av Dylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar