Budweiser och Mississippi

Budweiser 3,5%

Budweiser behöver nog ingen närmare presentation. Några ser denna amerikanska lager som själva sinnebilden av en genomkommersialiserad ölkultur; andra tänker på inrökta bluessyltor. De flesta tänker nog på båda delar när de hör namnet Budweiser.

Doften är svagt blommig med lite päronsoda. Skummet är frasigt och snabbt. Inte helt olikt champagne om jämförelsen tillåts. Färgen är ljust, ljust gul. Som alkoholfri cider eller kanske champagne (igen!).  Ölet är stickigt kolsyrat. Kroppen är verkligen klen. Även om man är inställd på typisk ljus lager av typ Pripps Blå så överraskas man ändå av hur tunn Budweiser är. Smaken domineras av ljust bröd och citrus. Eftersmaken är kort med lite mjöl.

När vin- och ölimportören Carl Conrad startade sin bryggeriverksamhet 1876 tog han som bekant namnet från den tjeckiska ölstaden Budweiser. Striden om namnet pågår fortfarande samtidigt som de amerikanska Budweiserbryggerierna med tiden blivit allt fler. Den som vill kan forfarande besöka det första; i Saint Louis Missouri öster om Mississippi.

Mississippi

Den som går på strövtåg i rocklyrikens textvärldar kommer förr eller senare att stöta på förloraren. Country, blues eller rock spelar ingen roll. Förloraren är alltid densamme och alltid lika specifik. Det är som spegelvänd version av inledningen i Leo Tolstojs Anna Karenina: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis". I rockmusiken är det precis tvärtom; det är förlorarna som uppvisar gemensamma drag. De är brutna men långt ifrån knäckta, cyniska men inte känslolösa, desillusionerade men aldrig uppgivna..

Bob Dylans förlorare kan visserligen vara mer sammansatta, men i regel håller de sig inom den snäva ram som generation efter generation av munspelsbehängda män med solglasögon och gitarrer varit med om att forma. Ett nästan övertydligt exempel hittar vi i låten Mississippi där lyssnaren i tolv A-A-B-B-rimmade verser får ta del av den typiske förlorarens typiska syn på sig själv och världen. Första versen slår an tonen:

Every step of the way we walk the line

Your days are numbered, so are mine

Time is pilin'up, we struggle and we scrape

We´re all boxed in, nowhere to escape.

Sådär håller det på. Ibland finns det något gemensamt som förenar versens två radpar, ibland inte. Då och då överges det symboltyngda bildspråket för en mer konkret, om än fortfarande allmänt hållen, beskrivning av det yttre och inre landskapet:

Walkin' through the leaves, falling from the trees
Feelin' like a stranger nobody sees
So many things that we never will undo
I know you´re sorry, I'm sorry too.

Andra gånger låter Dylan en inledande metafor färga av sig på  resten versen; lekfullt och skenbart associativt.  Som när det sjunkande skeppet plötsligt transformerar gamla vänner och bekanta till sjömän:

Well my ship's been split to splinters and it's sinking fast
I'm drownin' in the poison, got no future, got no past
But my heart is not weary, it's light and it's free
I've got nothin' but affection for all those who've sailed with me

Texten har inget egentligt narrativ och anger inte heller någon tid eller plats där vi kan placera berättarjaget. Var fjärde vers avslutas med ett lakoniskt "Only one thing I did wrong / Stayed in Mississippi a day too loong." När detta ödesdigra misstag  skett får man dock aldrig veta. Kanske var det igår, kanske var det för tjugofem år sedan.

I den utmärkta essäsamlingen Stickspår (Carlsson Bokförlag 2016) fördjupar sig litteraturvetaren Ola Holmberg i åtta stycken Dylan-outtakes. En av essäerna handlar om just Mississippi (vilken lyftes ut från Time out of Mind 1997 men som sedan spelades in på nytt och gavs ut officiellt fyra år senare på albumet Love and Theft 2001). 

Inledningsvis konstaterar Holmberg att de versioner av Mississippi som spelades in i samband med Time Out of Mind vida överträffar den Mississippi man hittar på  på Love and Theft.  Holmberg ger ingen egentlig förklaring, men jag antar att han upplever de tidiga versionerna (varav två finns med på  Bootleg series vol. 8: Telltale Signs) som mer organiska och hudnära. Paradoxalt nog gör detta också att själva poängen med Mississippi  går förlorad.  På Love and Theft är kompet stadigt och rättframt och sången en osentimental lägesbeskrivning. Med andra ord är detta den musikaliska gestaltning som allra bäst överensstämmer med förlorarens livshållning.

Större delen av essän ägnas dock åt en avancerad spekulation kring vem som egentligen kan tänkas utgöra sångarjaget i Mississippi. Holmberg menar att sångaren skulle kunna vara okänd, socialt utstött svart bluessångare och att detta i sin tur är  "ett sätt för  Dylan att komma ur den bubbla som berömmelsen skapar". Holmberg återger även Paul Williams resonemang om att rösten i Mississippi tillhör ingen mindre än Uncle Sam själv - personifikationen av idén om Amerika. I skepnad av en korthaj på en flodbåt ser han hur frihetskrigets triumf genom inbördeskriget förbytts i tragedi.

Det skulle onekligen vara en smula förmätet att hävda att titaner som Holmberg och Williams har fel, men faktum är att båda två hamnar lite snett. Kärnan i Mississippi är inte frågan om vem som utgör sångjaget utan vad som egentligen hände i Mississippi.  Missade han ett livsavgörande  möte? Blev han indragen i en otrohetsaffär? Åkte han fast för ett bankrån? Ingen vet.

Ytligt sett kan det verka som hårklyverier. Lika lite som vi kommer att få veta vad som egentligen hände i Mississippi kommer vi att få reda på vem som egentligen döljer sig bakom orden. Men frågan kan ses som ett Rorscachtest där lyssnarens livssyn läggs i öppen dager. Har berättarjaget blivit en förlorare på grund av att det gick snett i Mississippi, eller gick snett i Mississippi just för att berättarjaget är en förlorare. Föds man till förlorare eller är det helt enkelt bara omöjligt att vinna?