117 Bohemian lager och Went to See the Gypsy

117 Bohemian Lager 3,5%

I Grythyttan utanför Hällefors ligger Grythyttans Brygghus. Här gör en man ölserie som namngetts efter ortens gamla anknytningsnummer 117. Grythyttans Brygghus ligger också bakom de något tveksamma öl som utgör ICA-selection vilka folkobob drack för några veckor sedan i samband med Triplicate-specialen. Det var med andra ord en lätt skeptisk folkobob som skred till verket för att prova 117 Bohemian Lager. . 

Låt oss först konstatera att 117 Bohemian Lager generellt sett är något bättre än de tre ölen från  ICA Selection. Visserligen känns den kemiska doften igen, men den är inte riktigt lika mysko som t.ex. ICA Selection Ale. Färgen är gul och grumlig och skummet försvinner snabbt. Faktum är att skummet var så kortvarigt att ölet för säkerhets skull fick testas i flera glas för att utesluta diskmedelsresiduum. Resultatet blev dock detsamma. För att vara en lager av tjeckisk typ har ölet ganska liten kolsyra. Ölet är smakstarkt med ljust bröd och jäst. Medelstor beska. Mot slutet dyker en syrlig citruston upp vilken bäst beskrivs som grapefrukt. Eftersmaken är lika delar bröd, papp och konservburk.

Det är något som är lite skumt med ölen från Grythyttans Brygghus. Antingen har jag haft en extrem otur och bara fått defekta flaskor; eller så gör de en öl som jag helt enkelt inte förstår charmen med. Kanske är Grythyttan trekommafemmans motsvarighet till Marmite.

Bohemia är ett annat namn på Böhmen, ett område i nuvarande Tjeckien. Bohémien kallades också romer i Frankrike, då man (felaktigt) trodde att dessa härstammade från just Bohemia. 

Went to See the Gypsy

När  man talar om Bob Dylan brukar samtalet förr eller senare handla om den fina linje som skiljer det personliga från det privata och hur denna linje i sin tur förhåller sig till den betydligt suddigare gräns som separerar myten från verkligheten. Efter en stund enas man om att Dylans storhet ligger i sättet han använder personliga erfarenheter för att skildra det allmänmänskliga.

Trots - eller kanske på grund av - att sångerna beskriver något som de flesta kan känna igen sig i känner lyssnaren ett behov efter att söka det som gömmer sig bakom orden. Vad är det egentligen som är den verkliga bakgrunden till sången? Men då Dylan sedan länge slutat tala om sina texter återstår så bara spekulationerna som spär på myten samtidigt som myten på samma gång ger näring åt spekulationerna.

En låt som kan illustrera detta är Went to See the Gypsy från albumet New Morning (1970). Texten är uppbyggd som ett enda långt antiklimax och skildrar hur berättarjaget besöker the gypsy; som av någon anledning bor på hotell.  Förutom utbytet av några artighetsfraser händer i princip ingenting:

Went to see the gypsy
Stayin' in a big hotel
He smiled when he saw me coming 
And said, "Well, well, well"
His room was dark and crowded
Lights were low and dim
"How are you?" he said to me
I said it back to him

Melodi och ackompanjemang påminner en hel del om The Basement Tapes och Went to see the Gypsy rör sig också i gränslandet mellan dröm och verklighet på samma sätt som många av låtarna från The Basement Tapes gör. 

Berättarjaget lämnar efter en stund rummet för att ringa ett samtal. En dansande flicka uppmanar honom att gå tillbaka och berättar härvid om de näst intill övernaturliga förmågor som the Gypsy verkar besitta. Det hela för tankarna till någon slags Hollywoodguru av Maharishi Mahesh eller Deepak Chopra-typ. Om man tidigare inte noterat att guru och gypsy faktiskt ligger rätt nära varandra rent ljudmässigt, så gör man det ofelbart nu:

I went down to the lobby

To make a small call out 

A pretty dancing girl was there

And She began to shout

"Go on back to see the gypsy

He can move you from the rear

Drive you from the fear

Bring you through the mirror

he did it in Las Vegas 

And he can do it here"

Den vanligaste tolkningen av Went to See the Gypsy är att den skildrar ett  möte mellan Elvis Presley och Bob Dylan. Att Elvis Presley var en extremt viktig inspirationskälla för Dylan under uppväxtåren i Hibbing är nog ställt bortom allt tvivel, men huruvida de två någonsin träffades har länge varit föremål för diskussion. Idag lutar nog de flesta åt att åt att de två storheterna aldrig möttes även om de bevisligen var ömsesidigt fascinerade av varandra.

I den avslutande versen återvänder berättarjaget till hotellrummet. Dörren står på vid gavel men the gypsy inte längre där. Istället ser han soluppgången komma "From that little minnesota town". Den avslutande raden ger förstås ett starkt stöd stöd för en biografisk läsning. Den verklige Elvis i sin paljettprydda 70-talsmundering spelar mindre roll; det är istället den odödlige barndomshjälten som nu strålar från Hibbing. Kanske lämnade han aldrig pojkrummets affischer. Denna känsla förstärks av att musiken skjuter fart efter sista versen. Trummorna spelas  både snabbare och hårdare samtidigt som gitarren kliver fram med twang och energi. Det hela varar bara några takter och man förstår att det är musikminnen som väckts av ljuset från barndomsstaden.

Exonymen zigenare har som bekant under de senaste tjugo, femton åren successivt, men oåterkalleligt placerats i det lexikala giftskåpet för att istället ersättas med endonymen rom och romer. En svensk Dylantolkare skulle med andra ord få vissa problem med översättningen av Went to See the Gypsy. "Jag gick för att möta zigenaren" låter inte helt hundra, men "Jag gick för att möta romen" låter nog  ännu värre.

En enkel förklaring är förstås att gypsy inte var ett särskilt problematiskt ord när låten  spelades in och frågan är om det ens är det idag i engelskspråkiga länder. En viss förskjutning mot "romani people" har visserligen skett, men fortfarande verkar gypsies vara det ords som används mest i amerikansk och brittisk press.

En annan, mer djuplodande förklaring, är att rocklyriken har ett betydligt större spelrum än den traditionella skönlitteraturen när det kommer till att utforska, karikera - och för all del även exploatera - klichéer och stereotyper. Vad detta beror på kan man förstås diskutera. Kanske beror det på sociohistoriska faktorer där utanförskap, etnicitet och status på olika sätt har samverkat för att skapa ett unikt karnevalistiskt kontrakt där den goda smaken hela tiden kan (och måste) utmanas och omförhandlas. Vår stackars Dylantolkare måste alltså obönhörligen välja vilket kontrakt som skall brytas. Det sociala kontrakt som säger att den som kommunicerar bör göra detta på ett konstruktivt och ansvarstagande sätt; eller rock´n roll-kontraktet där förväntningarna istället består i att varken ta sig själv eller verkligheten på alltför stort allvar.

När man studerar Dylans textvärld är det tydligt att han verkar hysa en fascination för ordet "gypsy". I Gates of Eden rullar "[The] two wheeled gypsy queen and her silver studded phantom", i Tombstone Blues härjar "Gypsy Davey with a blowtorch" och i Blind Wille Mctell besjungs "them charcoal gypsy maidens". På samma sätt som de tidiga beatpoeterna använde ordet "negro" för att understryka det autentiska och det själfulla använder Dylan ordet "gypsy" för att förmedla  en känsla av mörk magi och outsläcklig frihetstörst. Förmodligen skulle Katarina Taikon haft en del att säga om det faktum att Dylan konsekvent använder gypsy för att beskriva mysticism och rotlöshet. Kanske skulle hon tycka att det var tröttsamt, kanske skulle hon tycka att det var intressant. Vad vet man.

Huruvida Elvis Presleys hade romska rötter, och vad dessa i så fall betydde för honom, har diskuterats lite fram och tillbaka. Ibland är det svårt att veta om diskussionen drivs av ett genuint intresse eller av en insinuant antiziganism. Ännu svårare att veta är hur Bob Dylan såg på saken nu snart femtio år senare. Dock är det av underordnad betydelse om Elvis faktiskt var av romsk härkomst och om detta i så fall var allmänt känt i de kretsar Dylan rörde sig i. Viktigare är istället att Elvis sågs som bärare av de egenskaper som begreppet gypsy representerade för Dylan.