3 februari 2017

S:t. Eriks Session IPA och I Dreamed I Saw St. Augustine

S:t Eriks Bryggeri Session IPA 3,5%

S:t Eriks bryggeri ligger i Stockholm och gör  öl som verkar ha lite sådär lagom snofsigt stuk. Tycker jag i alla fall, fast jag bor å andra sidan på landet och är således inte helt trovärdig när det gäller den typen av estetiska värdeomdömen.

Doften överraskar rejält med frukt och tuttifrutti-godis. Skummet är långvarigt med tät yta och grova kanter. Färgen är ljust gul och en smula grumlig. Ölet är smakrikt och runt med en fin humleton. Dock är det inte särskilt beskt; speciellt inte om man förväntar sig en IPA. Eftersmaken har lite toner av skumbanan om vi nu skall fortsätta rota i godispåsen.

Sankt Erik syftar på medeltidskungen Erik den helige som numera är skyddshelgon för Sveriges huvudstad. Han är dock inte ett kanoniserat helgon utan mer någon typ av  hittepå-helgon, om än med hyfsat stark varumärkesprofil. Åtminstone i Stockholm.


I Dreamed I Saw St Augustine

I Dylanbiografin Det är inte mig ni söker från 2012 skriver rockjournalisten David Dalton följande apropå låten I Dreamed I Saw St. Augustine från skivan John Wesley Harding (1967):

"Förment historiska personer dyker upp [på albumet]. Den helige Augustinus är inte den nordafrikanske, skuldens och frälsningens schaman, utan bara ett helgon. Han är symbolisk. Han är alla helgon, och alla helgon blir traditionellt sett martyrer till slut."

Verklighetens Sankt Augustinus av Hippo  levde och verkade i nuvarande Algeriet 354-430 och helgonförklarade 1298. Augustinus har i Dylans text alltså transformerats till ett slags urhelgon som i allt väsentligt återspeglar kristusgestalten. Sången inleds med hur berättarjaget möter S:t Augustinus, återuppstånden och levande:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive as you or me
Tearing through these quarters
In the utmost misery
With a blanket underneath his arm
And a coat of solid gold
Searching for the very souls
Whom already have been sold


Texten leder tankarna både till lärjungarnas möte med den återuppståndne Jesus och Alfred Hayes dikt om Joe Hill ("I dreamed I saw Joe Hill tonight"). Symbolspråket är arketypiskt: En filt för askes och nomadliv- en guldkappa för andlig rikedom. Samtidigt väcker helgonets uppenbarelse en del frågor. Varför befinner han sig i "utmost misery"? Vem har sålt själarna han söker efter? (och till vilka?) Paradoxalt nog får luckorna drömskildringen att blir än mer övertygande då den, som drömmar gör, trotsar både logiska förklaringar och narrativ. I den andra versen återges St Augustinus förkunnelse:

"Arise, arise", he cried so loud
In a voice without restraint

"Come out, ye gifted kings and queens
And hear my sad complaint
No martyr is among ye now
Whom you can call your own
So go on your way accordingly
but now you´re not alone"


Det Augustinus säger i drömmen är en smula kryptiskt. Det är alltså inte bristen på levande och predikande profeter som är problemet utan avsaknaden av martyrer. Att denne martyr dessutom skulle finnas bland människorna är ju minst sagt motsägelsefullt då en martyr per definition är någon som dödats för sin övertygelse. Är det på något sätt Jesus som åsyftas? Och varför skulle han i så fall inte längre vara aktuell som kristenhetens supermartyr? Stilnivån är spretig. Augustinus använder sig av ett bibliskt färgat språk (Come out, ye gifted kings and queens) utblandat med byråkratlingo (...go on your way accordingly). I den tredje, avslutande versen vaknar berättarjaget; både arg och ångestfylld:

I dreamed I saw St. Augustine
Alive with fiery breath
And I dreamed I was among the ones
That put him out to death
oh I awoke in anger
So alone and terrified
I put my fingers against the glass
And I bowed my head and cried.

När berättarjaget pressar fingrarna mot glaset inser man att den diegetiska situationen aldrig kommer att förklaras och att det som man tagit del av snarare är att betrakta som ett fragment.  Glaset kan lika gärna vara ett ölglas i någon gudsförgäten sylta som katedralfönstrets målade helgonbilder. Sista versen ger stöd åt Daltons idé om att St. Augustine i Dylans version är en fiktiv karaktär som bara har namnet gemensamt med Augustinus av Hippo. Verklighetens Augustinus led ju aldrig martyrdöden utan dog av naturliga orsaker. På en nivå har Dalton alltså rätt när han hävdar att den verklige Augustinus är av underordnad betydelse; på en annan gör han det alldeles för lätt för sig...

... för när man jämför Bob Dylan med Augustinus av Hippo hittar man onekligen en hel del beröringspunkter mellan de två.  Författaren och journalisten Ylva Eggerhorn beskriver i ett förord till Bekännelser Augustinus som en intellektuell och andlig sökare vilken försöker få sina motstridiga sidor att mötas och sammansmälta. Sinnevärlden med själen, sexualiteten med askesen. Hans läshunger är ofantlig och den som tagit del av Dylans bokslukande i Memoarer del 1 nickar igenkännande. Eggehorn pekar vidare på hur  Augustinus röst, "djup klangfull och hungrig",  sticker ut och får människor att stanna upp och lyssna. Det är också intressant att notera att Augustinus inte gått till historien genom påstådda mirakel och helbrägdagöranden utan för sina texter där personliga upplevelser och erfarenheter används som ett verktyg för förmedla mer allmängiltiga sanningar. Inte helt olikt barden från Hibbing  med andra ord.

Att hävda att att 1967 års Dylan identifierar sig med Augustinus av Hippo blir förstås en smula spekulativt, men man kan nog vara rätt säker på att han representerade mer än bara ett helgon vars namn råkade ha rätt versfot.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar