Sigtuna Organic Ale 3,5%
Sigtuna brygghus är ett litet bryggeri som profilerat sig genom att göra ekologisk öl. Det är nog ett smart drag då det för tankarna mer åt skäggiga, entreprenöriella hipsterkungar (Olof Skötkonung) än jetplan (Arlanda) och pennalism (läroverket).Sigtuna brygghus trekommafemma är hursomhelst en ale med fin bärnstensfärg. Skummet är snabbt med lite kläng. Doften är blommig med en aning honungsmelon. Sigtuna Organic Ale är lite stickigt kolsyrad men smaken är välhumlad och ganska söt. Om man är koncentrerad hittar man också en strimma apelsinzest. Beskan är bra och dröjer kvar en stund.
Organisk är en adjektivisering av organ som i sin tur kommer från grekiskans órganon via latinets organum vilket kan översättas till "verktyg" eller "instrument". Vi kan således konstatera att organisk och orgel rent etymologisk är, om inte syskon, så åtminstone kusiner.From A Buick 6
Den elektriska orgeln har använts inom jazz och gospel sedan 1950-talet men det är först i mitten av 1960-talet som den gör sitt intåg även i pop- och rockmusiken. I början domineras marknaden av Hammond men när orgeln slår igenom på bred front hakar även företag som Wurlitzer och Farfisa på.
Orgeln i rockmusik är ett rätt klurigt kapitel. Så länge organisten använder instrumentet till riff och och melodislingor är det i regel inga problem, men när orgeln lägger en ackordmatta som bara ligger kvar blir ljudet - vilket har drag av både kyrkorgel och människoröst - som en sån där bild på en hare som också är en anka. Man lyssnar en stund och det låter sextiotals-groovy á la Monkees och Small Faces. Sedan lyssar man lite till och plötsligt tänker man på finlandsfärjor och Sten-Tures enmansorkester.
När man talar om Bob Dylan och orglar så är det svårt att komma runt Al Kooper. Enligt legenden var gitarristen Kooper så pass nällad att medverka på albumet Highway 61 Revisted (1965) att han ljög och sade att han kunde spela orgel. Sin debut som organist gör han på låten Like a Rolling Stone där han hela tiden ligger en åttondel efter resten av bandet för att på så sätt kunna höra vilket ackord han skall spela. Även om orgelslingan på Like A Rolling Stone är fantastisk så är det faktiskt inte Koopers bästa insats på skivan. Denna hittar man istället några spår senare på låten From A Buick 6 där Kooper spelar orgel på samma sätt som Bo Diddley spelar gitarr. Stycket är nästan osannolikt svängigt. Alla instrument bidrar med olika figurer och rytmer, men lyckas ändå driva låten åt samma håll. Det känns lite som det rullande golvet i lustiga huset där man obönhörligt snubblar framåt trots att golvtiljorna verkar röra sig åt lite olika håll.
Texten är en lek med bluestraditionens arketypiska kvinnobilder. Den trogna hustrun, den vårdande sjuksystern, den frälsande jungfrumodern liksom den svavelosande amazonen har här sammansmälts till ett konglomerat:
I got this graveyard woman, you know she keeps my kid
But my soulful mama you know she keeps me hid
She´s a junkyard angel and she always gives me bread
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.
Huruvida "the graveyard woman" och "the soulful mama" är två olika kvinnor eller en och samma spelar ingen roll. Inte heller vem av dem (om ens någon) som är "the junkyard angel". Vi befinner oss i något slags libidinöst urtillstånd där allt kan ses som manifestationer av samma sak.
Well, when the pipeline gets broken and I´m lost on the river bridge
I´m cracked up on the highway and on the water´s edge
She comes down the thruway ready to sew me up with tread
Well, if I go down dyin, you know she bound to put a blanket on my bed.
Well, she don´t make me nervous, she don´t talk too much
She walks like Bo Diddley and she don´t need no crutch
She keeps this four-ten all loaded with lead
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.
Den rad som avslutar varje vers understryker de disparata pennstreck som kvinnoporträttet tecknas med. Är det berättarjagets sjuksäng som hon bäddar eller skall hon helt enkelt dra lakanet över liket? Och varför? Bound to kan ju här lika gärna betyda hon är skyldig att göra det som att hon är tvingad att göra det.
Well, you know I need a steam shovel mama to keep away the dead
I need a dump truck mama to unload my head
She brings me everything and more, and just like I said
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.
Om kvinnobilden är djupt rotad i bluesens mytmaterial så känns mannen i texten mer samtida. Visserligen finns det en lång tradition av bluesmän som romantiserar sitt egna utanförskap, men detta görs nästan alltid på ett sätt som låter lyssnaren förstå att det är det är mannens maskulinitet som försatt honom i den aktuella situationen. Sprit, kortspel och kjolstyg med andra ord. Men berättarjaget i From a Buick 6 är varken broke, wasted, down eller burned out utan påminner mer om männen i Russ Meyer-filmer som neurotiska och hjälplösa både hotas och räddas av livstörstande energiknippen med pansarbyster.
Orgeln i rockmusik är ett rätt klurigt kapitel. Så länge organisten använder instrumentet till riff och och melodislingor är det i regel inga problem, men när orgeln lägger en ackordmatta som bara ligger kvar blir ljudet - vilket har drag av både kyrkorgel och människoröst - som en sån där bild på en hare som också är en anka. Man lyssnar en stund och det låter sextiotals-groovy á la Monkees och Small Faces. Sedan lyssar man lite till och plötsligt tänker man på finlandsfärjor och Sten-Tures enmansorkester.
När man talar om Bob Dylan och orglar så är det svårt att komma runt Al Kooper. Enligt legenden var gitarristen Kooper så pass nällad att medverka på albumet Highway 61 Revisted (1965) att han ljög och sade att han kunde spela orgel. Sin debut som organist gör han på låten Like a Rolling Stone där han hela tiden ligger en åttondel efter resten av bandet för att på så sätt kunna höra vilket ackord han skall spela. Även om orgelslingan på Like A Rolling Stone är fantastisk så är det faktiskt inte Koopers bästa insats på skivan. Denna hittar man istället några spår senare på låten From A Buick 6 där Kooper spelar orgel på samma sätt som Bo Diddley spelar gitarr. Stycket är nästan osannolikt svängigt. Alla instrument bidrar med olika figurer och rytmer, men lyckas ändå driva låten åt samma håll. Det känns lite som det rullande golvet i lustiga huset där man obönhörligt snubblar framåt trots att golvtiljorna verkar röra sig åt lite olika håll.Texten är en lek med bluestraditionens arketypiska kvinnobilder. Den trogna hustrun, den vårdande sjuksystern, den frälsande jungfrumodern liksom den svavelosande amazonen har här sammansmälts till ett konglomerat:
I got this graveyard woman, you know she keeps my kid
But my soulful mama you know she keeps me hid
She´s a junkyard angel and she always gives me bread
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.
Huruvida "the graveyard woman" och "the soulful mama" är två olika kvinnor eller en och samma spelar ingen roll. Inte heller vem av dem (om ens någon) som är "the junkyard angel". Vi befinner oss i något slags libidinöst urtillstånd där allt kan ses som manifestationer av samma sak.
Well, when the pipeline gets broken and I´m lost on the river bridge
I´m cracked up on the highway and on the water´s edge
She comes down the thruway ready to sew me up with tread
Well, if I go down dyin, you know she bound to put a blanket on my bed.
Well, she don´t make me nervous, she don´t talk too much
She walks like Bo Diddley and she don´t need no crutch
She keeps this four-ten all loaded with lead
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.
Den rad som avslutar varje vers understryker de disparata pennstreck som kvinnoporträttet tecknas med. Är det berättarjagets sjuksäng som hon bäddar eller skall hon helt enkelt dra lakanet över liket? Och varför? Bound to kan ju här lika gärna betyda hon är skyldig att göra det som att hon är tvingad att göra det.
Well, you know I need a steam shovel mama to keep away the dead
I need a dump truck mama to unload my head
She brings me everything and more, and just like I said
Well, if I go down dyin´, you know she bound to put a blanket on my bed.
Om kvinnobilden är djupt rotad i bluesens mytmaterial så känns mannen i texten mer samtida. Visserligen finns det en lång tradition av bluesmän som romantiserar sitt egna utanförskap, men detta görs nästan alltid på ett sätt som låter lyssnaren förstå att det är det är mannens maskulinitet som försatt honom i den aktuella situationen. Sprit, kortspel och kjolstyg med andra ord. Men berättarjaget i From a Buick 6 är varken broke, wasted, down eller burned out utan påminner mer om männen i Russ Meyer-filmer som neurotiska och hjälplösa både hotas och räddas av livstörstande energiknippen med pansarbyster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar