Iron Age och Things Have Changed

Iron Age 3,5%

Iron Age är en "red ale" av irländsk typ som bryggs av Celt i den Walesiska provinsen Llandeilo. 

Doften är bärig. Skummet är fast, klängigt och långvarigt. Ölet är klart och mörkt kopparrött. Kroppen lätt men smakstark med en aning bröd. Även om det finns frukt i smaken så är Iron Age inte särskild söt. Beskan är stickig och dominerar den långa eftersmaken.

Förr hade Iron Age en lite stimmigare etikett med grottmålade uroxar. Den nuvarade är betydligt stramare med ett keltiskt kors i röd metallic. Rent estetiskt är det en förbättring, men jag saknar den svårslagna slogan som förr stod att läsa under innehållsförteckningen:

"In an age where romans witnessed druids, when sacrifice, ritual and cultures met, when ages welcomed magic". 

Fy fasiken så hårt...

Things Have Changed

I Metamorfoser delar den romerske diktaren Ovidius in berättelsen om människan i fyra olika tidsåldrar. Enligt Ovidius upplevde vi först i en  Guldålder som präglades av fred och paradisisk bekymmerslöshet. Varhelst människan sträckte ut sin hand fann hon en solvarm frukt att äta. Uppkomsten av årstider utgör starten för Silveråldern där den påtvingade kampen för brödfödan också väcker människans kunskapstörst med en lavin av upptäckter till följd. Ovidius skriver inte så mycket om Bronsåldern, men det är tydligt att uttåget ur paradiset fortsätter med oförminskad hastighet.  Den avslutande, och får man förmoda, alltjämt pågående Järnåldern kännetecknas av krig och gudlöshet. De sociala kontrakten har upplösts och ingen rättvisa står att finna:

"Sist järnets tid föll hård över världen. Strax all ondska bröt in i denna försämrade ålder; sanning, trohet och dygd ej trivdes längre på jorden; kommo istället för dem nu svek och listiga ränker, våld och lömska försåt med brottsligt begär efter vinning."  (Översättning av Erik Bökman 1961)

Ovidius järnålder är dock varken det första eller sista försöket att visa på hur människan som samhällsvarelse har passerat ett bäst-före-datum. Antagandet om att vi lever vid tidens slut har med bestämdhet hävdats i över tvåtusen år vilket utan tvekan blir en smula motsägelsefullt. Kanske svarar det helt enkelt mot en subjektiv, men allmänmänsklig, upplevelse av att tiden sprungit förbi en.

Känslan av att befinna sig ur fas med sin samtid är också det bärande temat i  Bob Dylans Things Have Changed. När vi möter berättarjaget beskriver han sig först ur tredje-persons-perspektiv för att sedan övergå till konsekvent första-persons-perspektiv. Denna perspektivförskjutning anger också grundtonen för sången som helhet: Berättarjaget observerar snarare än värderar. I den inledande versen bidrar den också till att skapa en osäkerhet kring vem som egentligen har vit hy och en mördares blick; berättarjaget eller kvinnan i knät?

A worried man with a worried mind
No one in front of me and nothing behind
Theres a woman on my lap and she´s drinking champagne
Got white skin, got assassin´s eyes
I´m looking up into the sapphire-tinted skies
I´m well dressed, waiting on the last train

Om vi gör en biografisk läsning av Things Have Changed är det dock inte givet att det är tiden som sprungit förbi berättarjaget; kanske är det tvärtom. Visst går det att hitta rikliga exempel på hur Dylan med hjälp av av folksånger och gamla evergreens har utforskat det museala, men det går också att hitta minst lika många exempel på hur Dylans ultramodernistiska uttryck ibland placerat honom en bra bit framför sin samtid. Kanske är berättarjaget helt enkelt ur fas med sig själv. I den tredje versen tecknas en bild av en människa som verkar fått nog av både sin omgivning sin egna person:

I´ve been walking forty miles of bad road 
If the bible is right, the world will explode
I´ve been trying to get as far away from myself as I can
Some things are too hot to touch
The human mind can only stand so much
You can´t win with a losing hand

Den fjärde och sista versen är den som överensstämmer bäst med de iakttagelser Ovidius gör kring järnets tidsålder. Världen är helt igenom förljugen och den omtanke och sensibilitet som utgör grunden för alla mellanmänskliga relationer har lösts upp:

I hurt easy, I just don´t show it
You can hurt someone and not even know it
The next sixty seconds could be like an eternity
Gonna get low down, gonna fly high
All the truth in the world adds up to one big lie
I´m in love with a woman who don´t even appeal to me

Sången i Things Have Changed framförs med en känslomässig avmätthet som andas acceptans snarare än uppgivenhet. Det lakoniska uttrycket lånar sig väl åt den svarta komik som genomsyrar texten. Varje vers i Things Have Changed följs av en B-vers på åtta takter där texten på olika sätt accentuerar A-versens lågmälda humor. Inledningsvis får lyssnaren ta del av en galghumoristisk lägesrapport: Standing on a gallow with my head in a noose / Any second i´m expecting all hell to break loose. Därefter följer en kärnfull isbergsprosa : Lot of water under the bridge, lot of other stuff too / Don´t get up gentlemen, I´m only passing through. Slutligen urartar det hela i en rent cartoonistisk surrealism: Mr Jinx and Miss Lucy, they jumped in the lake / I´m not that eager to make a mistake. 

Efter B-versen hittar man en refräng med samma ackordföljd som A-versen och vars text utan omsvep sammanfattar både livshållningen och självsynen i låten:

People are crazy and time are strange
I´m locked in tight, I´m out of range
I used to care, but things have changed

Things Have Changed skrevs till Curtis Hansons film  Wonder Boys (2000) och vann en Oscar för "best original song". Dylan framförde tacktalet via en videolänk från Australien där han befann sig på turné (såklart). Värden för galan, komikern Steve Martin, kommenterade talet så här: "By the way... it was great seeing Bob Dylan live from Australia wich  has an eighteen hour time difference. Wich to Bob is normal". Publiken skrattade hejdlöst. Förstås. Alla vet ju att Dylans tidsskillnad är betydligt större än så.