Äpplebo Dunka Dunka och Apple Suckling Tree (restored version)

Äppelbo Dunka Dunka 3,5%

Äppelbo bryggeri  utanför Vansbro (känt för Björn Skifs och Svenne Rubins) gör en ale som heter Dunka Dunka. Kanske är den uppkallad efter Svenne Rubins monsterhit Folköl och dunkadunka från 1992.

Färgen är ljusgul och något grumlig. Skummet är frasigt, tunt och snabbt. Doften är floral och parfymig. Jag tycker mig även ana lite äppelcider, men det kan också vara namnet Äppelbo som suggererar fram smakspöken på paletten. Ölet är något tunt men smakerna är välbalanserade med mycket vitt bröd. Beskan är svag och lämnar plats åt lite syrliga toner. Äppelkart... eller är det Äppelbo som spökar igen?

Sammantaget är Dunka Dunka inte särskild övertygande som ale, men den skulle däremot vara en riktigt lyckad pilsner av tysk typ. Vilket den nu inte är.

Apple Suckling Tree (restored version)

Omfattningen av Bob Dylans skador efter motorcykelvurpan sommaren 1966 har diskuterats; allt ifrån ingenting till några skrubbsår till en skadad ryggkota. Om olyckan nu överhuvudtaget ägt rum... Dylan är vid denna tid hårt pressad av fans, turnémanagement och skivbolag; kanske är olyckan bara en  förevändning för att kunna samla tankarna och andas ut. Oavsett om skadorna är verkliga, överdrivna eller påhittade drar sig Dylan nu undan strålkastarljuset och bosätter sig på heltid i utanför Woodstock tillsammans med sin familj.

Ganska snart börjar diverse kultur- och musikprofiler gravitera mot den numera hyggligt bofasta Dylan. Bland gästerna märks särskilt det gäng musiker som kompat Dylan under turnén 1965-66. Resten är vad man brukar kalla historia. Musikerna, som kort och gott kallas The Band av lokalbefolkningen, hyr ett rosa hus i grannkommunen och tillsammans med Dylan spelar de sommaren 1967 in ett hundratalet låtar varav en ges ut officiellt 1975 under namnet The Basement Tapes.

I sin essäistiska rockbiografi Invisible Republic (1997) visar kulturjournalisten Greil Marcus hur The Basement Tapes hämtar sin näring ur ett friare, sannare men bortglömt Amerika befolkat av excentriska utkantsvarelser. I kapitlet "The Old Weird America" drar Marcus paralleller mellan The Basement Tapes och Harold Smiths  Anthology of American Folk Music från 1952. Antropologen, konstnären och esoterikern Harold Smith var en manisk folkmusiksamlare som i de gamla stenkakorna tyckte sig se ett Amerika som myllrade av puritaner, nybyggare, kofösare, bergsbor, gruvarbetare, kvacksalvare, rallare och domedagsprofeter. Poeten Kenneth Rexroth, flitigt citerad av Marcus, beskriver detta glömda land som "the old free America". Ett Amerika som förträngts av kalla krigets historielösa och likriktande amerikanism, och det är detta land som Dylan och The Band reser genom i The Basement Tapes.

En av låtarna från The Basement Tapes är Apple Suckling Tree vars nonsenstext framförs till ett ackompanjemang där de spastiska orgelslingorna hamras fram av en extatisk kantor samtidigt som en koffeinstinn nattportier försöker hålla takten på en gammal koffert. I den version som hörs på The Bootleg Series Vol. 11: The basement Tapes Raw har påläggen som gjordes 1975 tagits bort. Orgeln ligger något lägre i mixen, men biter samtidigt lite bättre.  Varje vers är hyfsad rimlig var för sig men tillsammans bildar de en helhet som är omöjlig att förstå. Sången inleds med en fiskehistoria med oklart slut:

Old man sailin´in a dinghy boat
Down there
Old man down is baitin´ a hook
On there
Gonna pull man down on a suckling hook
Gonna pull man into the suckling brook
Oh yeah! 

I den  andra versen placeras den gamle mannen i jollen bryskt under ett äppelträd. Den "suckling brook" som tidigare hotat att dra ner mannen under ytan har nu transformerats till ett "apple suckling tree": 

Now, he´s underneath that apple suckling tree
Oh yeah!
Under that suckling tree
Oh yeah!
That´s underneath that tree
There´s gonna be just you and me
Underneath that apple suckling tree
Oh yeah!

Berättarjaget som ger sig till känna mot slutet av versen väcker onekligen en del frågor. Vilka är det egentligen som sitter under trädet? Vänslas han med någon eller är mannen i jollen begravd under trädet? I vers tre övergår berättaren till ett jag-perspektiv samtidigt som någon slags konflikt når sin upplösning. Därefter skall det till att köas med någon som heter Sadie (och som av allt att döma har svårt att vara tyst):

I push him back and I stand in line
Oh yeah!
Then I hush my Sadie and stand in line 
Oh yeah!
Then I hush my Sadie and stand in line
I get on board in two-eyed time
Oh yeah!

Trots att Apple Suckling Tree, såväl textmässigt som musikaliskt, utan problem kan beskrivas som rustik känns den aldrig arkaisk eller historiserande. Förbindelselänken till "the old free America" utgörs istället av det tidlösa och allmänmänskliga. Det amerikanska äppelträdet  har rötter till såväl  pionjären (och  swedenborgaren) Johnny Appleseed som schlagertrion Andrew Sisters - Don´t Sit Under the Appletree With Anyone Else But Me. Men trädets årsringar löper också helt fritt genom själva musiken. Det stapplande, men svängiga kompet, hade kunnat spelats in när som helst och det är symptomatiskt att den lätt uppiffade versionen från 1975 faktiskt låter mer daterad än den "restaurerade" från 1967.

Den schweiziske psykologen Carl Gustaf Jung lanserade i början av 1900-talet teorin om synkronicitet.  Jung använde begreppet synkronicitet för att beskriva de till synes oförklarliga samband som kan finnas mellan händelser trots att de skiljs åt av tid och rum. Det handlar om energivågor och kollektiva undermedvetanden. Teorin om synkronicitet, står av förklarliga skäl inte särskilt högt i kurs i dagens vetenskapssamhälle även om den omhuldas i mindre nogräknade New Age-kretsar.

Hösten 2014 gick jag på bio för att se Krakel Spektakel tillsammans med familjens fyraåring. Ungefär halvvägs får man som tittare ta del av en dansbatalj mellan Kusin Vitamin och Selma Selleri - ackompanjerad av en blomsterprydd och orgelspelande Ika Nord. Plötsligt inser man att orgeln både låter och spelas som orgeln i Apple Suckling Tree! "Slumpen" säger du - "Synkronicitet" svarar Jung.

När man lyssnar på The Basement Tapes är det nämligen omöjligt att inte börja tänka på Lennart Hellsing. Sannolikheten att Bob Dylan skulle ha kommit kontakt med Hellsing är förstås obefintlig, men i likhet med Dylan och The Bands Basement Tapes har Hellsing skapat en värld av tidlöst nonsens och befolkat den med skruvade figurer. När allas vår barnkammarbeatnik under 1950-talet låter Opsis Kalopsis och Kusin Vitamin härja fritt i  Annorlunda och Näppelunda med hjälp av dadaistiska grötrim och tidlös schlager kopplar han samtidigt upp sig mot den svenska folksjälen.

Filip Glad i Filipstad kokte en gryta med marmelad:

Socker, citron och getingbon, peppar och salt och en julegalt.
Fjorton hinkar med tjära.

Huruvida Filip Glad även gjorde mos av frukten från ett "Apple Suckling Tree" framgår inte av texten men helt omöjligt är det inte.


Fotnot: Ganska snart efter publiceringen av denna post fick folkobob reda på att Äppelbo Dunka Dunka faktiskt är bryggt av en medlem i Svenne Rubins. 1994 gav gruppen  ut den geniala låten Att man ingenting vet där Hellsings trekantige gubbe med hatten kantad av korvaskinn spelar en viktig roll. Synkronicitet sa Bull.