Brutal Brewing Session Pale Ale 3,5%
Spendrups underetikett Brutal Brewing gör en Session Pale Ale som heter... Session Pale Ale! Till skillnad från kusinen Sir Taste-a-lot så har man här valt att inte skoja till det med ett roligt namn. Däremot finns det en etikett med en klocka där visarna består av verktyg. Mer om detta senare.
På etiketten ser man en klocka där en skruvmejsel och en skiftnyckel visar att klockan är tio i två. Detta skall enligt bryggeriet illustrera det fyratimmarsspann som förr fanns i Storbritannien då arbetare fick dricka öl på arbetstid. Jojo.
Working Man Blues #2
1969 spelar Merle Haggard in Workin´ Man Blues. Låten är en hyllning till den amerikanska arbetaren som jobbar hårt, dricker öl på hak och tar hand om familjen (i valfri ordning). Haggard omhuldar med andra ord det som historiker med inriktning på arbetarhistoria brukar kalla för skötsamhetsidealet. Att komma i tid, till jobbet, att betala sin fackföreningsavgift, att kunna dricka kontrollerat och att vara en skicklig och noggrann arbetare.
Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".
Den inledande versen föser ihop centrala termer från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:
There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad
Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".
Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2. Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:
My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut
Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"? Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:
Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?
Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":
In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel
I say it so it must be so
Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means
Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.
Tjugosju år senare spelar Bob Dylan in låten Workingman´s Blues #2. Sången fungerar både som en fortsättning och kommentar på Haggards låt. Men där Haggard med framskjutet bröst och uppfodrande ton säger: "Man måste jobba!" så suckar Dylan istället uppgivet och med sänkt huvud konstaterar han trött att "man måste jobba...".
Den inledande versen föser ihop centrala termer från såväl marxismen (proleteriat) som nyliberalismen (köpkraft). Det blir nästan som en slags programförklaring: Lönearbetet är både identitetsskapande och själsligt utarmande, nödvändigt och dränerande på samma gång. Det enda som till slut blir kvar är minnet av drömmen av det som kunde ha varit:
There´s an evenin´settling over the town
Starlight by the edge of the creek
The buyin´power of the proleteriat´s gone down
Money´s gettin´shallow and weak
The place I love the best is a sweet memory
It´s a new path that we trod
They say low wages are a reality
If we want to compete abroad
Raderna om hur globaliseringen hotar amerikanska löner och jobb känns igen från tidigare Dylanlåtar. Redan 1964 konstaterar gruvägarna i North Country Blues att: "...it´s much cheaper down in the South American towns / Where the miners work almost for nothing". På åttiotalet blir detta defaitistiska perspektiv även Dylans egna och i Union Sundown (1983) sjunger han: "You know, capitalism is above the law / It say, "It don´t count ´less it sells" / When it costs too much to build it at home / You just build it cheaper someplace else".
Hur det än är med Bob Dylans syn på skyddstullar och fackföreningsstrategier så är det knappast Dylan själv som är berättarjaget i Workingmans Blues #2. Miljonären med lyxvilla i Malibu är långt borta och istället har Dylan gett röst åt en trött och mer än lovligt desillusionerad amerikansk arbetare. I andra versen introduceras ett "you" som sedan återkommer med jämna mellanrum genom hela låten:
My cruel weapons have been put on the shelf
Come sit down on my knee
You are dearer to me than myself
As you yourself can see
I´m listenin´to the steel rails hum
Got both eyes tight shut
Just sitting her trying to keep the hunger from
Creeping it´s way into my gut
Vem (eller vad) är det egentligen som döljer sig sig bakom detta "you"? Att det är någon som står berättarjaget nära är uppenbart, men vem? Först tror man att det är ett barnbarn som sitter i knät på en ledbruten farfar men nästa gång som du-tilltalet dyker upp verkar det mer vara en gammal, men aldrig slocknad kärleksrelation som skymtar fram mellan raderna:
Well they burned my barn, they stole my horse
I can´t save a dime
I got to be careful, I don´t want to be forced
Into a life of continual crime
I can see for myself that the sun is sinking
How I wish you were here to see
Tell me now, am I wrong in thinking
That you have forgotten me?
Mot slutet klarnar det dock. Det är inte en fysisk person utan själva arbetet som berättarjaget talar till. Arbetet som förr var värdefullt och en källa till stolthet och - i vissa fall - till och med glädje innebär nu bara alienation och utsugning. Annat var det förr och det är således det gamla arbetet som utgör sångens "you":
In you, my friend, I find no blame
Wanna look in my eyes, please do
No one can ever claim
That I took up arms against you
All across the peaceful sacred fields
They will lay you low
They´ll break your horns and slash you with steel
I say it so it must be so
Now I´m down on my luck and I´m black and blue
Gonna give you another chance
I´m all alone and I´m expecting you
To lead me off in a cheerful dance
Got a brand new suit and a brand new wife
I can live on rice and beans
Some people never worked a day in their life
Don´t know what work even means
Trots sin titel så är Workingman´s Blues #2 inte någon blues utan beskrivs nog bäst som en akustisk countryballad. Det lugna och tillbakalutade sätt som musiken framförs på kontrasterar starkt mot texten där bildspråket präglas av kamp, stridigheter och väpnad konflikt. Sångens lite trötta nattsuddsmelankoli lämnar dock inga tvivel; lugnet beror inte på någon egentlig tilltro till den egna förmågan utan på förvissningen om att slaget redan är förlorat och att allt därför egentligen är meningslöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar