Funkyland Stankalicious 3,5%
Malmöbaserade Funkyland Fermentationists (en del av South Plains Brewing Company) är ett litet bryggeri som brygger sour ales under etiketten Funkyland. Folkölsvarianten heter Stankalicious och är smaksatt med granatäpple.
Färgen är rödrosa, inte helt olik outspädd rabarbersaft. Skummet snabbt och tunt och lämnar inga rester. Doft av vit druvjuice och hallonbåtar. Ölet är syrligt (rabarber och grapefrukt) men det finns också en subtil granatäppelsötma. Tuttifruttipastiller i avslutet. Kolsyran är pigg, gränsande mot stickig och förstärker känslan av fruktläsk. Grenadin i eftersmaken.
Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte hur spridd Funkyland Stankalicious är, men det exemplar som provas nedan är hur som helst inköpt i Torna Hällestad Lanthandel - en bistro och mataffär som vurmar för det lokala och småskaliga.
På etiketten ser vi två fulsnygga dansare släppa loss. Kanske är de hipsters från Möllan, kanske är de blandmissbrukare från Seved.
Saved (live version 1980)
Vad är det som gör att viss musik lockar till dans, medan annan inte gör det? I artikeln Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music (i Public Library of Science 4/2014) försöker en tvärvetenskaplig forskargrupp bestående av musiker, neurobiologer och kognitionsvetare besvara frågan. Inledningsvis bekräftar de tidigare forskning och konstaterar att människor verkar föredra melodier "which violate rhytmic expectations" framför det rytmiskt förutsägbara. Enligt artikelförfattarna är det synkoperna som sätter oss i rörelse. Av någon anledning vill vår hjärna fylla i det förskjutna (eller helt uteblivna) taktslaget med en stampande fot eller en vickande höft.
Men artikelförfattarna gör också iakttagelsen att detta förhållande bara verkar gälla till en viss gräns. När den rytmiska komplexiteten (Level of Syncopation) blir alltför stor avtar såväl den musikaliska njutningen (Experience of Pleasure) som viljan till dans (Wanting to Move).⃰För få synkoper tråkar ut oss, för många gör oss utmattade. Förhållandet ger därmed en inverterad U-kurva som implicerar den teoretiska möjligheten att med vetenskaplig exakthet och precision komponera låten med det ultimata svänget.
Hur stor del av Bob Dylans musikaliska produktion som manar till dans går förstås att diskutera, men att en låt som svänger mer än andra är titellåten från albumet Saved (1980) och allra mest svänger den på Paramount Theatre i Portland, Oregon den 16 januari 1980. ⃰ ⃰
Det börjar lite trevande. Ensam med sin gitarr slår Dylan an några ackord, letar efter takten, hittar den och börjar sedan - fortfarande ensam - vittna om sin frälsning och själsliga pånyttfödelse:
I was blinded by the devil
Born already ruined
Stone-cold dead
As I stepped out of the womb
By His grace I have been touched
By His words I have been healed
By His hand I´ve been delivered
By His spirit I've been sealed
Versen följs omedelbart av refrängen, samtidigt som bandet sätter igång. En slitstark gitarrfigur ställer sig resolut i låtens centrum. Kring denna kretsar sedan ett funkigt trumkomp, en tamburin i baktakt, en vandrade bas och en gospelkör som accentuerar, svarar och fyller i den text som Dylan sjunger fram. Forskargruppen bakom Syncopation, Body-Movement and Pleasure in Groove Music hade antagligen nickat instämmande.
De stränga förmaningarna om dygd och underkastelse som så ofta dominerar Dylans kristna texter ersätts i refrängen av explicit glädje och tacksamhet:
I´ve been saved
By the blood of the lamb (x 2)
And I´m so glad
Yes I´m so glad
So glad
I want thank You, Lord
I just want to thank You, Lord
Thank You, Lord
Att Bob Dylans allra svängigaste låt tillkommer under hans kristna period kan vid en första betraktelse verka motsägelsefullt, men egentligen är det logiskt. Visserligen är dagens förhållande mellan kristendom och extatisk dans en aning ansträngt men så har det inte alltid varit. Den holländske religionsfilosofen Gerardus van der Leeuw beskriver i sin bok Vom Heiligen in der Kunst (1932) relationen mellan dans och religion så här:
The man who invented the dance did not only discover himself, he discovered God. For he stepped into a new dimension of his existence. To dance means always to see oneself dancing, feel oneself dancing. (...) This is what makes the dance as an art so broad and inclusive: the boundaries of the body and soul open, and whoever dances feels how boundary after boundary falls away. (till engelska av David E. Green 1965)
Enligt Leeuw har dock dansen i den kristna traditionen sedan länge stagnerat, ett faktum som han är den förste att beklaga:
... in the Bible, movement is everything; God is movement. (...) His creation is no clumsy piece of work, but a progression into the world, which Dante follows in the last canto of his Paradiso: "Love, wich makes the sun circle like the stars." It is the curse of theology always to forget that God is love, that is movement. The dance reminds it.
I Bibeln möter vi oftast dansen som ett uttryck för lovsång och hänförelse, och faktiskt verkar dansen stå över människan själv. När David återför förbundsarken till Jerusalem kompletterar han sitt brännoffer med en dans som är så lössläppt och ohämmad att Mikal - den kvinna han är trolovad med - vänder sig bort i förakt:
När de som bar Herrens ark hade hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Då herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom. (2 Sam. 6:13-16)
Även Dylans publik håller sig till en början kallsinnig till tacksägelsen och dansglädjen. Enligt Dylanologen Clinton Heylin blir mottagandet dock mer entusiastiskt allt eftersom turnén fortsätter. Huruvida detta beror på närheten till gud eller synkopernas inverkan på synapserna kan man förstås bara spekulera i.
⃰ Intressant nog avtar viljan till dans snabbare än den musikaliska njutningen, något som kanske kan förklara varför modern jazz oftast spisas sittande.
⃰ ⃰Enligt skivans booklet äger konserten rum den 12 januari; dock saknas denna konsert på bobdylan.com.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar