6 oktober 2017

Käbliku Summer Briis och Mozambique

Käbliku Summer Briis 3,5%

Det var förstås bara en tidsfråga innan trenden med syrliga öl skulle leta sig in i folkobob. För att hitta syrliga trekommafemmor behövs dock en butik med ett något bredare sortiment och  folkobob  styrde därför häromveckan stegen till Möllans folkis på Sofielundsvägen i Malmö. På Möllan Folkis (som alltså inte är en egen butik utan namnet på ICA Möllevångens ambitiösa folkölshylla) införskaffades bland annat Summer Briis från estländska Käbliku -en sour session IPA med vetemalt.

Summer Briis är ljust gulbrun och lite dimmig, inte helt olik äppelmust. Skummet är fast, nästan segt. Rejäl doft av passionsfrukt och aprikos. Smaken är uppfriskande syrlig med smak av både havtorn och tropisk frukt. Ananas, citron och passionsfrukt; allt finns där, men utan att det känns klibbigt eller artificiellt. Simmig munkänsla. Lång eftersmak med aprikos och persika. Det är lite lurigt att hitta beskan bland allt det syrliga, men nog finns den där.

Kanske bör det vara på sin plats med brasklapp: Då folkobobs erfarenhet av syrliga öl är något begränsad (se ovan) har jag inte riktigt något att jämföra smaken med. Kanske är Summer Briis otroligt syrlig för att vara en sur IPA. Kanske är den rena barnleken. Jag vet inte riktigt.

Spontant förknippar jag de fruktiga smakerna med den typ av sommaröl som kan fungera som apertif. Etiketten - där en parant dam i bikini blickar ut över stranden - skvallrar om att jag inte är ensam om den associationen.


Mozambique

Även om Bob Dylan inte brukar förknippas  med strandhäng och solbad så behöver han för den sakens skull inte vara  helt främmande inför solstolar, luftmadrasser och glass-strutar. Han har ju faktiskt burit solglasögon i över femtio år. 

Sommaren 1975 skriver Dylan  tillsammans med med mångsysslaren och teatermannen Jacques Levy flertalet av texterna till det album som skall bli Desire.  Jämfört med den tidiga sjuttiotals-produktionen är Desire betydligt mer kosmopolitisk såväl textmässigt som musikaliskt. Som tredje spår hittar man låten Mozambique - ett tre minuter långt vykort från ett av världens fattigaste länder:

I like to spend som time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek
It's very nice to stay a week or two

There's lot of pretty girls in Mozambique
And plenty time for good romance
And everybody likes to stop and speak
To give the special one you seek a chance
Or maybe say hello with just a glance

Ackompanjemangets diskreta men icke desto mindre soliga calypsorytm utgör på inga sätt en kontrast till (eller ens en nyansering av) den utstuderat tvådimensionella texten. Och frågan man ställer sig som lyssnare blir förstås följande: Varför gör man en låt om just Mozambique?

När Dylan och Levy skriver texten till  Mozambique sommaren 1975 är läget i  landet minst sagt turbulent.  På samma gång som Nejlikerevolutionen störtade det fascistiska i Portugal genom Nejlikerevolutionen 1974 upplöses också kolonialväldet i Mozambique. Den marxistiska guerillan  FRELIMO kunde därmed ta makten efter 13 års väpnad kamp och med hjälp av Kuba och Sovjet  påbörjades arbetet med att bygga socialismen. 1975 utbryter dock ett nytt inbördeskrig ut när RENAMO (Mozambiques Nationella motstånd) tar till vapen mot  FRELIMO med stöd av Sydafrika och Rhodesia

Så varför Mozambique?

Den enklaste förklaringen är att Mozambique -med sitt "q" och sitt "z" -  är ett spännande ord som genererar en hel bukett med spänstiga rim såsom cheek, speak och peek. Det är inte heller omöjligt att Dylan och Levy också påverkas på ett mer omedvetet plan av att Mozambique ofta nämns i radio, teve och tidningar under den tid som skrivprocessen pågår.

Eller så  handlar låten om ett förflutet (eller snarare drömt) Mozambique.  Det är lätt att se hur sångjaget, iklädd ljus linnekostym slår sig ner framför sin bungalow med en ginfizz i handen. Och Mozambique är i gott sällskap. Desire  är ett album som till stor del rör sig i en slags förgången Matinévärld, befolkad av äventyrare och lycksökare. Kvinnan i Black Diamond Bay som "shows a face from another time and place" skulle med sin "necktie and Panama hat" smälta in fint bland de jet-set-européer som på 50- och 60-talet spenderade nätterna i Laurenço Marque (idag Maputo) och dagarna på Bazarutoöarna.

En tredje - rakt motsatt teori är att låtens skildring av paradisiska stränder, hav och kvinnor tvärtom uttrycker ett försiktigt stöd till den nya regimen i Mozambique. När texten skrivs är det fortfarande ovanligt för världsartister att stödja de afrikanska befrielserörelser. Detta kommer som bekant att ändras de följande åren med Bob Marleys Zimbabwe (1979), Peter Gabriels Biko (1980) och The Specials Free Nelson Mandela (1984), men sommaren 1975 kan det kanske ses som ett utslag av charmfull salongsbolsjevism att beskriva hur det socialistiska Mozambiques sol lyser såväl över landets stränder  som dess befriade folk:

And when it´s  time for leaving Mozambique
To say goodbye to sand and sea
You turn around to take a final peek
And you see why it´s so unique to be
Among the lovely people living free
Upon the beach of sunny Mozambique

Frågan om vilken roll Mozambique spelade i Dylan och Levys föreställningsvärd sommaren 1975 kommer antagligen aldrig att  få ett defintivt svar. Hur man än vänder på det finns det ett slags metaironiskt element som är svårt att helt frigöra sig från: Desires svängigaste och mest obekymrade låt handlar om ett land som kämpar för att inte slukas av avgrunden...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar