Daladans och Wallflower

Daladans 3,5%

The Beer Factory är ett bryggeri i Leksand som för ovanlighetens skull faktiskt verkar göra skäl för epitetet mikrobryggeri; hela  företaget ryms nämligen i en gammal mack. Deras trekommafemma heter Daladans.

Daladans bjuder på en rejäl skumkanon. Inte så att det skummar okontrollerat ur flaskan men ändå tillräckligt för att den törstige måste hälla en smula försiktigt. Om det är så att batchnumret (170227-1703) är detsamma som tappdatumet så bör det noteras att de flaskor som folkobob provar kan ha stått i Gagnefhallen sedan mars månad. Om man vill kan man alltså även läsa denna post som ett svar på frågan "Hur klarar Daladans ett halvårs lagring på butikshylla?"

Ganska bra visar det sig. Färgen är halmgul och något grumlig. Det finns en  tuss jäst i flaskan, men förutom ett par flarn som hamnar i glaset så stannar det mesta kvar i botten. Doften är örtig med inslag av granskott. Kolsyran är stickig. Ölet är smakstarkt med bra kropp. Mycket bröd och en hel del jäst. Beskan är sträv liksom munkänslan. Lång brödig  eftersmak.

Att något verkar hemmagjort är i vissa sammanhang en komplimang (till exempel när man talar om glass och bröd) medan det i andra är precis tvärtom (till exempel när man kommenterar möbelsnickerier eller klädsömnad). Hur det förhåller sig med öl vet jag inte riktigt, men Daladans känns lite hemmagjord. På ett bra sätt.

Wallflower

Att en kvinna intar en utanförsposition på en tillställning där det erbjuds möjlighet till sällskapsdans kan bero på följande:

1. Kvinnan vill inte dansa och förblir därför passiv.
2. a) Kvinnan vill dansa men blir inte uppbjuden.
    b). Kvinnan vill dansa men hindras från att bjuda upp (Till exempel på grund av sin egna blygsel och/eller sociala konventioner).

I engelskan kallas en kvinna som inte deltar i dansen för wallflower, en eufemism som smidigt leder tanken till de olika anledningar som kan tänkas ligga bakom icke-dansandet. I blomstersängen växer som bekant blyga violer, taggiga rosor och passivt väntande snittblommor sida vid sida.

Våren 1971 spelar Bob Dylan in Wallflower, en låt där textens jag vänder sig till ett du som inte dansar. Sången är utformad som ett direkt anförande, men då lyssnaren inte får ta del av det eventuella svaret så blir den uppvaktade kvinnan istället en projektionsyta för sångjagets egna själstillstånd:

Wallflower, wallflower
Won´t you dance with me
I'm sad and lonely too
Wallflower, wallflower
Won´t you dance with me?
I'm fallin' in love with you

Just like you I´m wondrin' what I'm doin' here
Just like you I´m wondrin' what's goin' on

För att tonsatt rocklyrik skall fungera krävs det att publiken i en kort stund lyckas hålla liv i en gemensam fantasi om att sången framförs i ett nu - frikopplad från både tid och plats. Undantaget är de låtar som faktiskt utspelar sig just då och just där musiken framförs. Den som någon gång intresserat sig för svensk dansbandskultur har antagligen stött på den märkliga effekt som inträffar när sången faktiskt skildrar ett händelseförlopp som utspelar sig just under en dansbandskväll.

Samma fascinerande metaperspektiv möter vi i Wallflower där sångjaget bjuder upp till dans samtidigt som vi hör orkestern spela en spänstig, fiolsmyckad countryvals. Plötsligt är musiken inte längre bara ett ackompanjemang till sången, den är nu också en ljudkuliss som bidrar till känslan av att vi verkligen befinner oss på ett country'n'western-hak. Och även om det är lång bit kvar till hörspelets illustra ljudbilder  tar Wallflower faktiskt ett litet steg i just den riktningen.

I sångens andra hälft vidgas dramat; nu handlar det inte längre bara om dansen - utan om hela den fortsatta existensen:

I have seen you standing in the smoky haze
And I know that you´re gonna be mine one of these days
Mine alone

Wallflower, wallflower
Take a chance on me
Please let me ride you home.

Hur slutet skall förstås beror på till syvende och sist på vem som gömmer sig bakom vår Wallflower. Står vi inför  finalen i ett askungedrama där berättarjaget sett det ingen annan sett och nu lägger sig själv i vågskålen? Eller har vi i själva verket fått ta del av upptakten till en tragedi där en gift kvinna står i begrepp att enleveras?  Oavsett vilket så utmynnar det i ett slags ultimatum; antingen följer hon med eller så gör hon det inte. Hur det hela avlöper kan man förstås  bara spekulera i.

Wallflower gavs ut officiellt först 1991 i och med  Bootleg Series vol. 1-3 och har sedan dess ofta varit föremål för covers. Mig veterligen har den aldrig översatts. Kanske är ordet panelhöna helt enkelt en oöverstiglig tröskel.