1 december 2016

Oppigård 3,5% och North Country Blues

Oppigård 3,5%

Oppigårds är ett litet (nåja) bryggeri i Dalarna. Deras 3,5:a är  en session pale ale med såndäringade amerikansk humle (Amarillo och Cascade) som alla började ha i sin IPA för för några år sedan. 

Skummet är krämigt. Oppigårds pale ale gör skäl för namnet då den både är ljusgul och aningens, aningen grumlig.  Dofterna av persika och aprikos hänger med i smaken. Välhumlat för all del, men amarillon hålls i schack så i eftersmaken hittar man utan problem både blomma och beska.

Oppigård ligger i södra Dalarna, mellan Smedjebacken och Hedemora. I Hedemora har jag aldrig varit, men däremot så besöker jag med viss regelbundenhet Smedjebacken; en så kallad bruksort som i många år kämpat med avfolkning och arbetslöshet. Livet i Smedjebacken kretsar kring valsverket, en anläggning som präglar orten, såväl fysiskt som mentalt. Återkommande rationaliseringar gör att allt färre arbetar på verket och man tänker osökt på en sången North Country Blues från albumet The Times They Are A-Changin´ (1964) vilken skildrar  ett gruvsamhälle som håller på att vittra sönder.


North Country Blues

Berättarjaget i sången är en ensamstående trebarnsmor i ett övergivet gruvsamhälle. Att Dylan intar en roll som är helt väsensskild från hans egna person hör till ovanligheterna. Däremot är det nästan ett standardgrepp  hos till exempel Woody Guthrie. Även den inledande strofen;  Come gather round people and I´ll tell you a tale känns igen från en rad sånger av Woody Guthrie. Se till exempel Buffalo Skinner eller Pretty Boy Floyd.

Vid en snabb överblick kan North Country Blues verka politisk - en protest mot hur jakten på profit slår sönder såväl samhälleliga strukturer som sociala relationer. Vid en närmare betraktelse ser man att så inte riktigt är fallet. Det finns ingen uppmaning till handling, inga alternativa lösningar. Istället framställs nedläggningen av gruvan  som något ödesbestämt. En mörk saga om man så vill.

Känslan av en oundviklig färd mot undergång skapas på flera olika sätt. För det första så framställs gruvan som en levande naturkraft på vars välvilja människornas tillvaro  ytterst vilar:

The red Iron Ores pored 
As the years passed the door
The drag lines an´ the shovels they was a-humming

vidare...

Oh the years passed again
And the givin´ was good

With the lunch bucket filled every season

För det andra så lånar Dylan grepp från sagan när han berättar sin historia:  Kvinnan som instängd sitter och stirrar ut genom fönstret för tankarna till både  Rapunzel och Tummelisa. Helt följdriktigt föder hon också tre barn. Ett annat grepp som hämtats från sagan är det sätt på vilket tidsrymden skenbart förvrängs. Som framgår av citatet ovan sker nedläggningen gradvis över flera års tid. Dock så följer tidsangivelserna en årstidscykel vilket gör att det sammantagna intrycket ändå blir en vår, en sommar och en höst:

Well a long winter´s wait
From the window I watched
My friends they couldn´t have been kinder.
And my schooling was cut
As I quit in the spring
To marry John Thomas, a miner

slutligen...

The summer is gone
The ground´s turning cold

The stores one by one they´re a-foldin´

Sången utgår från formen AABCCB med antingen helassonanser eller rim på B-positionen. A- och C-positionerna binds ofta (men inte alltid) ihop av en halvassonans. Låten växlar mellan två ackord där B-rimmen sjungs till samma mollackord. Dock höjs sången i slutet av varje vers så att den ligger oktaven högre än ackordet. Allt detta gör sammantaget att  North Country Blues blir både  suggestiv och klagande. Detta intryck blir än starkare av det faktum att sången är högre mixad i förhållande till gitarren jämfört med de andra låtarna på skivan. Inget munspel används vilket bidrar till känslan  av muntligt berättande. Förutom rimkedjan så används allitterationer flitigt, vilket skapar en virvlande framåtrörelse i sångens annars något monotona struktur.

North Country Blues är den bästa sång som Woody Guthrie aldrig skrev. Huruvida publiken på 1965 års Newport folkfestival verkligen buade ut Dylan kan diskuteras. Izzy Young hävdar i Håkan Lahgers Dylan - en kärlekshistoria (2011) att de bara reagerade på att ljudet var dåligt. Det är i vilket fall lätt att förstå folksångarpuristernas frustrationen när man lyssnar på North Country Blues. Det är en pastisch som på alla sätt överträffar det ideal den vill efterlikna.

Fotnot: Befolkningsminskningen i Smedjebacken verkar dock ha avstannat de senaste åren. Dessutom kommer Ovako att flytta produktion från Hällefors till Smedjebacken, Jämförelsen mellan Smedjebacken och det fiktiva gruvsamhället i North Country Blues haltar således något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar